Kyrka och politik

Jag har väl beskrivit den surrealistiska upplevelsen att möta gänget av teologie studerande av modell 65 och framöver (67 för egen del) samlade för att tala teologi år 2015 men alltså 60 år äldre. Det kunde man se, men jag såg i ett slags dubbelseende också de unga som en gång var.
Jag inser att denna upplevelse av fornt och samtida följer mig.
Det betyder, handen på hjärtat, att jag inte alltid blir så imponerad. Så mycket märkvärdigare än de var för 60 år sedan är de inte. Fina titlar och framgångar till trots. Dumhuvudena har inte förändrats nämnvärt. Inte de andra heller. Och de duktiga fortsätter vara duktiga.

Det är prosten R som påpekat förhållandet, att det alltid finns präster som ska finnas i mitten av Kyrkans skepp. De håller sig i masten i alla lägen (obs! metafor!!). Den lilla omständigheten att skeppet flyttar sig, lägger de inte märke till. De står där de alltid har stått. Fast ändå inte inser vi - men inte dom. Duktiga fortsätter de vara utan att ett ögonblick fundera över vad som hänt och vad de blivit. Den lilla risken finns ju alltid, som ni vet, att någon blir fähund, skäller på skocken som de ska göra men inte varsnar i vems tjänst fähunden idogt sköter sin syssla. Tanken att man kan bli en djävla fähund, förespeglar dem inte. Måste jag påpeka att jag i denna teologiska sats använder en klassisk svensk genitiv?

Sålunda läser jag också Per Eckerdal med kärlek och omtanke. Jag gillade honom när han var teol stud i Lund och jag gillade honom när han var ordförande i Arkens styrelse. Jag hör inte till dem som slutar gilla dem jag gillar. Dock håller jag inte Per för att vara ofelbar.

Per svarar Tomas Appelqvist om reformatorisk teologi.
http://www.gp.se/nyheter/debatt/kyrkan-är-en-röst-i-etiska-frågor-1.3721087
Det är närmast dumdristigt.
Tomas är expert på området. Han fick medel för att skriva avhandling av Svenska kyrkans forskningsråd och det var biskopen Martin Lind som i Svenska kyrkans forskningsråd drev på att vi behövde sådan forskning. Jag sa inte emot min gamle vän Martin Lind.
Nu driver Per Eckerdal tesen att det andliga regementet kan påtala när de världsliga makten förtrycker de svaga och värnlösa, alltså missbrukar sin av Gud givna makt. Men det har väl ingen haft invändningar emot?

Också för Per "verkar det som om företrädare för kyrkan får mera genomslag i media i dag än tidigare".  Detta fenomen uppfattar han stå för "ett nytt intresse för religionernas röst i samhällsdebatten". Så företrädarna för religion ska till att tala politik - eller vad? Ska de förse politisk ideologi med religiös legitimitet? Kanske. Men det är just då vi behöver fundera över de olika regementena och varna för att snällism och godhetsapostlar kan komma att ägna sig åt skadlig verksamhet när de gifter ihop Kyrkan med tidsandan. Och vi som gärna vill vara lärjungar och efterföljare till Jesus vill kanske ogärna därför ses som "religiösa" och med automatik ingå¨i ett förbund med alla andra religiösa. Vi har läst Bonhoeffer!

De verkligt kritiska insatserna sker kanske inte när "företrädarna" talar genom maffiga uttalanden som när det predikas i sockenkyrkan och folket där reflekterar över evangeliets väg i vår tid och besinnar sina kallelser. Mot detta samfällda kristenansvar kanske man måste ställas aktivisternas strävan att utnyttja Svenska kyrkan för egna goda syften. Biskopar löper då risk att agera som nyttiga idioter, om franskan ursäktas.
Jag nämner denna komplikation endast av det skälet att den visat sig tidigare i Kyrkans historia.

"Hoppet och modet bygger vi tillsammans i bön med korset stolt på bröstet" skriver Kent Wisti.
https://wistikent.wordpress.com/2016/08/25/vad-handlar-debatten-i-svenska-kyrkan-om/
Bygger vi? Vart tog Guds gode Ande vägen? Ska vi förstå reformatorisk teologi, kyrkoteologi, gäller det att ta ut satsdelar och skilja mellan objekt och subjekt.

Ska vi förstå vår tid som Wisti: "Det som nu händer är att identitetsdebatten i Svenska kyrkan kontamineras av det nyfascistiska rörelserna i Europa. Den svans som nu ger livsnäring åt debatten runt svenska kyrkan får själv sin näring från nyfascismen i Europa."

"Fascism" har blivit en ohanterlig term som i debatten mer bottnar i psykologi än politik. Det är Henrik Arnstads uppseendeväckande analys och den är en felförståelse, menar jag. Högervågen och värdekonservatismen är en sak och inte ointressant när det blir populistisk. Min vän Jan påpekade att populism från början är ett vänsterprojekt!
Framgångarna för partier som vet att uppfatta människors insikter är obestridliga och det är som det var. Stackars Ebert! När arbetarrörelsen inte hanterar situationen, gör andra det och de gör det effektivt.

Saken handlar om uppenbara sönderfall. Poliser som inte utreder brott. Människor som inte får den vård de ska ha. En skola som inte presterar och en hel del andra problem. Inte vet jag om de som reviderar Migrationsverket har rätt i talet om curlade som inte klarar jobbet, men den första reaktionen på den nyheten var, märkte jag, inte allmän misstro. Nedlagt försvar och medier som inte hänsynslöst återger vad folk snappar upp på annat sätt om verkligheten i nationen.
Vad säger "Kyrkan" i allt detta? Och vem är "Kyrkan"? Ska vi fråga prästerna i Malmö, kommunen med så katastrofal ekonomi att vi alla hjälper kommunen med skattemedel nu. Frågebatteriet kan bli långt.

Just nu handlar detta inte om fascism och debatten i Svenska kyrkan har sällan handlat om detta. Den har inte heller, som Kent Wisti tror, handlat om att göra Svenska kyrkan svensk igen. Den har handlat om att göra Svenska kyrkan Kyrka igen. I dag kan man läsa om en fråga som återstår att lösa när sommarens frågor klingat av. Kyrkohandboken, frågan om identiteten i och genom gudstjänstlivet.
http://www.dn.se/arkiv/kultur/maria-schottenius-antje-jackelen-sa-nej-till-kyrkohandboken-men-sen/

Det är inte alltid försök till politiska analyser klarnar sikten om kyrkoidentiteten. Denna identitet ligger djupare än så. Bara en radikal kyrkoidentitet kan ha något bidrag att komma med också i politiska frågor genom det Guds folk som hämtar sin näring ur de besked som evangeliet ger.
Där är vi inte just nu.