Det är måndag morgon

Det blir liksom för mycket.

Jag funderar dagligdags över Svenska kyrkan. Det har jag gjort i mer än 50 års tid, antar jag. Jag är lite glad över att den totala cynismen inte fått makt över mig när jag försöker följa det som nu övergår Svenska kyrkan. Jag antar att det beror på att jag rätt idogt skiljer mellan Svenska kyrkan och kyrkosystemet. Jag har sett Svenska kyrkans storhet och det ger nyttiga perspektiv på kyrkosystemets oförmågor.

Det betyder inte att dessa oförmågor är harmlösa. De har sprängkraft i sig, så mycket att "den gamla stenkyrkan" skulle kunna jämnas med marken. Frågan ställs om hur mycket Gunnar Sjöberg kostat när utträdena tagit fart. Det kan man undra. Jag undrar än mer över hur den lilla manifestationen #mittkors kunde tolkas så fullkomligt befängt. I Kyrkans hus sitter ju inte illvilliga människor. De måste vilja Svenska kyrkan gott. Men i vilken värld lever de när de uppfattar att en kampanj startas,  som kan leda till religionskrig? Vilka ideologiska dimmor skymmer deras klarsyn?

Kampanjen i sig var inte särskilt märklig.
Den ville ge människor en möjlighet att uttrycka vad de kände när fader Jacques brutalt mördats då han firat mässa.
Sociala medier kan fungera - socialt. Man kunde tänka sig att just detta sociala är de sociala mediernas själva vara. Fanns det ett behov att stå upp för korset, kunde kanske 300 skicka bilder på sina kors. Det hade varit framgångsrikt, och människor kunde ha varit glada över att i varje fall få göra något för att stå det onda emot, lite glada över sina fina kors, glada över att korset verkligen är tecknet mot ondskan och inte orimligt insett att det är tid att vara idog i bönen om förbarmande över denna värld. Att tre kvinnliga präster tagit initiativet, skulle utan vidare kunna uppfattas som utslag av en omtänksam själavård. Ungefär så.

Nu är #mittkors något som resulterat i mer än 8000 deltagare.
Det är det märkliga. Inte uppställningen mot och den nu dokumenterade oförmågan att läsa tecknen i tiden. Men varför kunde kommunikationschefens första reaktion bli vad den blev? Om en mängd hatiska namnkristna höttat med sina kors och skrikit arga slagord mot muslimer, hade väl ord om att inte provocera med korset varit på sin plats. Men där var vi inte och där är vi inte.

Jag styr inte på kommunikationschefen Sjöberg.
Det kommer andra att göra. Jag styr mer på frågan om kulturen i Kyrkans Hus, bilderna av verkligheten. Det beror på att jag vaknade innan gryningen med tanken att Svenska kyrkan enligt Kyrkoordningen framträder som församlingar och stift. Vad har hänt när kyrkokansliet framträder som Svenska kyrkan? Ska detta förhållande förstås med Hegels ord att ett samhälles upplösning visar sig däri, att det går annorlunda till i lagen än i verkligheten (eller var det tvärtom?)

Ska vi plädera för en kulturrevolution, där svartgardister brutalt tvingar ut byråkrater från de olika kyrkliga kanslierna till pastoralt hantverk i den pastorala myllan? Ska byråkraterna sedan få stå på knä med röda psalmböcker i händerna och skandera slagord? Vad ska de ropa då? Och ska de utöva självkritik, på knä och under tårar?

Självkritik behöver övas i det svenska kyrkosystemet.
Men formerna? Frågorna om vad som hänt och hur det kunde hända, måste Kyrkostyrelsen ställa sig. Ännu har det inte kommit någon kallelse till nyinsatt styrelsemöte om den innevarande situationen.
Det kan visa sig att bedömningen uppifrån är att arbetsutskottet får tala om saken och så möts styrelsen under Kyrkomötet om en månad. Då kommer resultatet av granskningen av SKUT (om den säger min vän juristen att den bedrivs av den advokatbyrå som tar mest betalt av alla...), rimligtvis remissvaren om kyrkohandboken, aktuella kyrkomötesfrågor (där frågor om sommarens kris inte kan tas upp), medlemstappet och en del annat. Hör BDS dit?

Den som läser Kyrkans Tidning nogsamt, ser både att "kyrkans ledning" behöver bygga upp förtroendet och att "kyrkostyrelsen förhalar beslut om kyrkomusiker". Det beslutet vill kyrkomusikerna ha upp som en valfråga och posk-arna reserverade sig. Men vad sa posk i arbetsutskottet? Jag sitter på åskådarplats och noterar att det som au levererade inte var ett utarbetat förslag till kyrkomötet. Det borde det ha varit. Hur kom det sig att det inte var det? Det kanske till och med är en allvarligare fråga än den som ställs från kyrkomusikaliskt håll? Om au-ledamöter i styrelsen kommer med nya frågor om det förslag au lagt fram och föreslår återremiss blir saken svårhanterlig om tiden är kort. Kyrkostyrelsen har mycket att ta i. Skulle ett problem kunna vara att styrelsen inte gör det, inte kan göra det, inte får göra det. Vem styr egentligen i Svenska kyrkan och vad är det där som kallas "kyrkans ledning"? Jag tror jag undrar. Jag kanske är ensam om det?

Är det allvarligaste i tiden inte medlemstappet utan missmodet som sprider sig, ett missmod som har sina rötter i en misstänkliggörandets kyrkliga kultur, som denna sommar visade sig komma från Kyrkans Hus. Är den stora utmaningen att återupprätta en kyrklig samtalskultur? Hur görs det? Och finns viljan? Eller räcker det med att illviljan finns, den som så konsekvent styr på person mot tre "tvivelaktiga" kvinnor och en hel del andra därtill. Ty med illvilja sköts en hel del i det kyrkliga.
Detta kyrkliga vill ha medlemmar!