Vi mot "dom", ett stycke normalitet i Svenska kyrkan

"Dom" betyder egentligen "dom där".
Läge att beskriva Svenska kyrkans normaltillstånd där det verkligen finns ett "dom" att avgränsa mot och en debatt som alls inte handlar om några besvärande missförstånd på senare tid utan avslöjar själva samtalsklimatet.
Jag ska be att få ge ett belysande exempel.
Antagligen har jag skrivit om det tidigare, för det var en svårhanterad erfarenhet för mig. Jag ville helst inte att interiörerna från det kyrkliga skulle visa sig vara dessa.

Nu var det 1994.
Jag går till kapsel nr 58 i mitt arkiv där debatten i den där frågan ni vet för tiden sept-okt 1994 återfinns.
I Lund annonserades en samling om feministteologi och kvinnorfrågor. Den nyblivna litt.studenten, 19 år, var intresserad och gick dit. Det var sju tjejer som samlats under studentprästen Lotta Millers ledning. Alla läste eller hade läst teologi. Presentationsrunda inledde. Studenten var lite otydlig med sitt efternamn. Två av deltagarna visste dock vem hon var, men sa inget.

En av tjejerna (29-35 år kanske) hade hoppat av teologistudierna för hon blev så trakasserad av män. Det mumlades om sådana verkligen kunde kallas "män". Men dom var påpushade av Dag Sandahl, alltså motståndare till kvinnor som såg kvinnor som mycket lägre stående varelser än män.

Littstudenten frågade hur dessa "män" trakasserade och med darrande stämma svarade tjejen att dom alltid ville diskutera.
Studentprästassistenten fyllde på med upplysningen att Dag Sandahl peppade motståndarna på Theologicum.
Studentprästen Lotta Miller visste berätta att när hon läste grundkursen fanns i hennes grupp "mössen från Kalmar" - "när jag säger det menar jag självklart Dag Sandahls anhängare." Det var sådana som var så rädda för kvinnor att de inte vågade säga något om de inte var i majoritet. Det var ett besked som littstudenten hörde tas emot med elaka skratt.
Kvinnorna i gruppen ansåg att motståndarna och deras familjer och anhängare bör lämna Svenska kyrkan. De har inget där att göra.

Efter två timmar frågades varifrån i Växjö stift littstudenten, som frågat och diskuterat, kom, och hon svarade: "Kalmar."
Jag kan citera littstudentens brev: "Då frågade de om jag någonsin hade varit i Dag Sandahls kyrka". Jag sa: Dag Sandahl är min pappa. Mycket pinsam tystnad o vridningar i stolen, skruvande på tekoppar osv i ca 12 sekunder - sen sa jag: Så, JA, jag har varit i hans kyrka. (Vilken rolig syn!)"

Mötet tog ganska snabbt slut, får vi veta.
Littstudenten fick klart för sig att dagens session inte varit annorlunda än de brukade vara. Bortsett från att hon var där, förstås. Once in a lifetime.

Littstudenten skrev minnesantackningar och var på veckomässan, där en av deltagarna, Charlotta Ekelund, kom fram och bad om ursäkt för den elaka stämningen och sa att hon skämdes. På trappan berättade littstudenten för en del äldre kamrater om händelsen - hon var arg, upprörd och hade gråtit och berättelsen var väl livfull. Hon skriver att hon "(tyvärr??) bl a sa: 'djävlar vilket liv det blev på kärringarna'."

Charlotta Ekelund, som tidigare skämts, hade tjuvlyssnat och pusslat ihop och skällde ut littstudenten med anklagelsen att hon gick bakom ryggen på gruppen. Naturligtvis berättade Ekelund för Miller vad som sagts om kärringarna.

Kamraterna tog hand om littstudenten och gick och drack plilsner med henne. Den fromme fadern, som manats ringa sin dotter men var i främmande land, fick inte tag på henne så telefonsamtalet kom rätt sent om aftonen. Man kan säga att littstudenten då hämtat styrka på nytt. Trons gemenskap!

Fadern talade med biskopen KG Hammar, som talade med studentprästen. Sådant ansvarstagande glömmer inte en fromsint fader. (Brev 7 okt från KG och svar från DS 10 okt). I samma pärm i arkivet, om ni vill veta.

Samma höst satte Ulla Bengtsson i Arbetsgruppen för nätverket för kvinnliga präster (där Karin Assarsson och Marianne Witting fanns med som kontaktpersoner) igång en vykortskampanj (brev Lund 1994 08 29) riktad till biskop Jan Arvid Hellström.
Det kom nog 150 vykort med samma text: "Som medlem i Svenska kyrkan undrar jag om Du kommer att prästviga den som inte fullt ut bejakar ordningen med kvinnliga präster t ex Mikael Löwegren, som t o m i massmedia uttalat sitt motstånd mot kvinnliga präster?

Elsy Andersson skrev under ett sådant vykort med någon svarsadress fick inte biskopen. Vi som läste, noterade det extra graverande att Mikael Löwegren intervjuats i radio.

Nätverket, med bas på Stiftskansliet, manade till många vykort. "Tänk er hans reaktion när 100-tals vykort med denna lydelse kommer på hans skrivbord!"

Elsys brev var skrivet på klisteretikett. Hon behövde bara skriva namn. Men alltså ingen adress. I Östra Småland skrev Ulf Carlsson om vykortkampanjen den 4 sept, Vykortkampanj mot Växjöbiskopen, Kvällsposten hade en notis samma dag, Biskop bannas av kvinnopräster, Aftonbladet samma dag Vykortsprotest mot biskop, DN 25 sept Prästvigning kritiseras, Svenska Dagbladet samma dag Biskop måltavla.
I Smålandsposten 26 sept säger biskopen om vykortkampanjen - Storm i ett vattenglas men Synodens ordförande Maud Lundin Ohlson kallar deta hela Tarvlig kampanj mot biskopen.
Till Ölandsbladet sa biskop Hellström den 20 okt att han inte brydde sig om brevkampanjen: "Varför skulle jag bry mig om en sådan kampanj; jag får så många konstiga brev. Jag har slängt breven med kvinnoprotesterna.

Pärm nr 58 är innehållsrik.
Ni minns kanske att Jan Arvid dog den 29 december samma år, så den intressanta fortsättningen följde inte.
Eller är det intressanta att fortsättningen är samma vi mot dom-hållning och samma utnyttjande av institutionens resurser för att anställa /de anställdas/ kampanj mot de misshagliga, en prästkandidat eller en biskop lika.

Några av dem som satt på det där seminariet i Lund är förstås nu präster i Svenska kyrkan. Miller (född 1958) i Lund och Ekelund (född 1973) på stiftskansliet i Härnösand. Ekelund är prost honoris causa, på grund av heder. Vilka var de övriga?
Ägnar de sig åt själavård? Kan de förstå tillvarons komplexitet när de möter människor som tänker på annat sätt än de eller är de för förståelse otjänliga?
Hur kul är det egentligen att möta dem?
Är det generösa personlighetstyper?
Jag tar inte risken och när det handlar om studentprästen Miller som blivit något annat är jag helt klar över hennes bristande kompetens dåförtiden. Den slutsatsen är väl obestridlig.
I littstudentens berättelse fanns det också nedslag i den teologi som var den acceptabla. Det var, för att sammanfatta, knappast det som brukar kallas "vår allraheligaste kristna tro".

Jag fortsätter att bortom slagord fundera över vilka andliga råskinn som vigts in i Svenska kyrkan, maktmänniskor, antar jag och naturligtvis arbetsskygga strebrar. Det har jag sett, tror jag. Annars är det sant därför att jag själv hört någon berätta om det.

Nytt stoff till min kyrkliga eländesforskning fick jag i går kväll.
En kantor har sagt upp sig. Vems fel var det? Mitt!
Varför? För att kantorn och jag umgås då och då (och så är han min fb-vän, vilket kan läggas mig till last?. Kyrkmiljön blir faktiskt alltmer och alltmer skrämmande - sjuk!
Insani sunt christiani!

Insikten är klar.
En grupp som använder kyrkoinstitutionen och den gemensamma kassan för egna intressen och styr dessa intressen mot enskilda, där har ni det. Och detta är ett stycke normalitet i Svenska kyrkan. Ni som ville tro och tänka att kampanjandet sommaren 2016 är ett tillfälligt olycksfall, ni har tagit gruvligt miste. Normalfall!
Denna kyrka vill behålla hederligt folk som medlemmar...

Det nya var ett.
Gunnar Sjöberg använde den gängse metoden att misstänkliggöra, men styrde mot ett nytt mål.
Fel mål den här gången. Men i sak inget nytt, inget som avviker från normaliteten.