En biskops förnimmelse, en annans välvilja - men fattar dom inte?

Igår grävde jag skyttegrav på lantegendomen för att försvara den mot sjösidan. Inte brett nog, hette det, men jag bet ifrån. Det är grävt för infanterister i gammal mening, barnsoldater. När kriget kommer, är jag beredd. Bara inte elektrikern kommer innan och lägger ledning så att skyttegraven ska skottas igen. Grävarbete är tänkartid. Det behövs i dessa dagar.

Jag vet att biskopar på ett särskilt sätt har tumme med Gud.
Min gräns går dock vid påståendet att Ragnar Persenius förnimmer Guds tårar. Nu fablar han. Metaforiskt, som bäst, men fabel likväl. Aposteln Paulus är mer trovärdig när han säger att vi inte ska bedröva Guds helige Ande. Det kan vi göra. Det vore uppfriskande att läsa en Persenii utläggning om vad denna bedrövelsekaktivitet mot Anden skulle kunna avse just nu i Svenska kyrkan.

Han är ledsen själv också, biskopen.
Han såg 1988 till att göra drängtjänst så att kvinnor skulle kunna prästvigas i Göteborg och nu går Johanna, som han förklarar sig tycka om. Vad händer med dem biskopen inte tycker om? Vill jag veta?

Jag fruktar att biskoparna inte fattar, att deras passivitet när det gäller att möta präster och diakoner och fånga upp signaler och frustration, deras rädsla att gå in i konflikter och deras oförmåga att uppfatta när nog är nog blir förödande.

Nu tycks de mig inte valda för att sköta den delen av herdekallet. De ska vara trevliga och inte ställa till med något. Detta brukar de kunna leverera till majoritetens belåtenhet. Det räcker i allmänhet men inte när det krisar sig - och det gör det väl nu. Så här utsatt opinionsmässigt under kort tid har inte Svenska kyrkan varit sedan Helander-affären, eller?
Detta sagt är det intressant att biskopen, som skulle vara pastor pastorum, prästernas präst, blivit så mycket mer att det inte just blir något av något. Mer än sammanträden, förstås. Och då den omfattande uppgiften at sitta i Läronämnden och säga obegripligheter. Med "obegripligheter" avses självfallet endast detta enkla, att jag inte fattar. Sammanfattat har dock prästerna förlorat den som skulle vara deras präst. Vad vanns med det? Kommunikationsavdelningar och kanslier.

Mikael Mogrens välvilja är ett grundfundament i hans personlighet.
Mikael är en snäll man och vill ingen syndares död.
Han fick inte vara med i en debatt med Annika Borg i Aktuellt. Hade han fått det, hade han sagt att Europa blivit mångreligiöst och att det märks i medierna. Det kan man kanske mena, men det var inte detta saken gällde när de tre tvivelaktiga blev påhoppade och sedan utmålade som, ja, välj själv vad de tvivelaktiga målas ut som.

Vad är det biskoparna inte fattar?
De fattar inte att kyrkokritiken växlat upp till en högre nivå.
I Expressen målas Antje Jackelén ut som en lögnare. Det har väl inte hänt att en ärkebiskop hanterats så tidigare, inte ens KG? Arga på ärkebiskopar har mediafolket varit, men utmåla en ärkebiskop som lögnare, det är något nytt. Är det sant det som sägs? Det förmår jag inte uppfatta. För att säga det enklare, så tror jag inte att Antje rättfärdigt ska beskrivas som en lögnare. Men en gräns har passerats, som gör att det kan bli gräv om henne utifrån den givna medielogiken. Hur har vi det med beredskap på kommunikationsavdelningen, den vars chef förmådde utlösa en räcka händelser med oanad räckvidd.

Nu lever vårens granskning av Svenska kyrkan sitt eget liv.
Fakta är fastslagna. Medialt, alltså. Folk serveras det som tuggats åt dem - och de sätter i sig detta. Man får inte vara kvackelmagad när man umgås med metaforer, förstår ni. Nu har det botts på 5-stjärniga hotell och ätits lyxmiddagar i aldrig sinande mängd.  Därtill svarta pengar. Alla vet. Riktigt sant är det inte, men vi ska inte vara nogräknade och småsinta, tycks man tänka, och förhåller sig påfallande liberalt till fakta, de fakta som mödosamt utreds av en advokatbyrå för att vi ska få klarhet i allt. Det verkar onödigt för det vets ju redan. I artiklar och inlägg.

Siewert Öholm, som ihop med Per Grevér med sådan glädje på sin tid jagade kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, skriver att det är full storm i Svenska kyrkan. Det är denna fulla storm som en uppsättning präster inte lägger märke till, för hos dom är det som vanligt. "Som vanligt som vanligt", som vi illasinnade kritiker kan konstatera. Siewert ser en kyrka som tar avstånd från sig själv och målar ut Antje som en som har problem med korset. Hon har några veckor fram till kyrkomötet att fundera om hon ska fortsätta leda denna kyrka. "Är tron på korset onödig, oviktig eller rentav död för henne och hennes närmaste medarbetare? Är vägarna till Gud fler än Jesus? I så fall måste Svenska kyrkan få en ny ledare."

Så var den anden ur flaskan.
Då borde biskoparna fatta att det verkligen är så, att kritiken växlat upp til en annan nivå än den var när man enkelt kunde avleda alla problem på Bertil Gärtner och kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*a. Och Thidevall fick ju gå.

Antje får väl själv redovisa vad hon tror, men uppenbarligen har hon kommunikationsproblem.
Jag kan förstå om hon blir ledsen, för kritiken riktar in sig på trons kärna i en kristen människas liv.  Efter en twitterafton kunde hon förklara kritiken med att den hade flera orsaker, "bland annat förtal och drev".
Jag tror hon i stället skulle funderat och ställt sig frågan: Hur kunde det bli så?
Situationen tycks kännas ny för Antje. Någon ny samtalston i den kyrkliga debatten förnims dock icke. På det här viset har man tidigare talat om, ja, ni vet vilka. Då var det inga problem!

Finns det en logik i skeendena så att Antje, som lyfts upp av entusiastiska journalister, med samma entusiasm ska störtas?  Vad säger kommunikatörerna om vad som bör göras nu? Det gäller, tror jag, i deras värld att hålla medlemmarna på gott humör. Ska kalabaliken i så fall  skyllas på tre tvivelaktiga damer, som ska antydas ha haft en agenda att komma åt Antje? Det där med "tvivelaktiga" uppskattar jag mest. Det epitetet är det katolska bidraget till debatten, minns jag. Ekumeniskt, liksom.

Men Antje, då?
"Vi hjälper människor inte därför att de är kristna utan därför att vi är kristna", skriver hon på twitter, den afton hon inte var med i Aktuellt men ägnade semesterkvällen åt twitter. Jag känner igen citat någonstans ifrån. Det låter bra, men sätter denna hållning apostelns ur spel?
Syster Kerstin anförde Gal 6:10 när jag frågade. Det finns en första uppgift för de kristna och det är de kristna. I Galaterbrevskommentaren menar Martin Luther att aposteln "åsyftar dem som ha samma tro som vi. Till dem äro i främsta rummet att räkna Ordets tjänare och därnäst alla andra troende." (Stora Galaterbrevskommentaren, SKDB 1954 s 477). Präster och där näst alla troende av samma tro som aposteln och behöver hjälp, är prio ett för Luther och för ärkebiskopar, förstår jag. Men säg då det!

Jag upplystes om att Gunnar Sjöberg tagit bort orden om "vi klarar det" som kan skrev på fejjan efter att ha läst Göran Rosenberg och andats ut. Nu pågår  efter denna retuschering ett omfattande tolkningsarbete i Svenska kyrkan. Ska detta förstås så att vi inte klarar det eller så att Sjöberg inte gör det?

Kalla in Kyrkostyrelsen!