Kyrxit

Jag fick ordet "kyrxit" av min vän sedan mer än 50 år. Jag vill inte pråla. Med ett förflutet som journalist mm mm, vet han ords valörer. Så kom kyrkostatistiken, hänvisad till i en kommentar. Jag satte mig i går och läste om de många utträdena ur Svenska kyrkan; kyrxit.

Det är sant att det drar iväg.
Vad säger att vi inte nått en ny nivå på utträdena? Ingenting hejdas av inlägg på DN Debatt ihop med företrädare för islam, som rätt obarmhärtigt exponeras som entusiastiska företrädare för en mer handfast muslimsk hållning.
Domprosten Hermansson trädde upp till ärkebiskopens försvar, såg jag också. Det finns sådana som då skulle säga att ärkebiskopen måste vara illa ute.
Domprosten fick besked av den lokale pressmannen i Visby, Mats Linder på Gotlands Allehanda. Linder såg sig inte om korsfarare, men insåg att hade han inte redan lämnat Svenska kyrkan, skulle han gjort det nu. Kyrxit dubbelt upp, liksom.
Man behöver inte vara kommunikatör för att uppfatta att en sådan tidningspolemik inte går Svenska kyrkans väg.
Och konsekvensen kan lätt bli att det finns fler som inte längre vill stötta Svenska kyrkan med medlemsavgiften. Hur förlorat förtroende ska återvinnas vet ingen.

Nu finns det olika klasser av utträdare.
Den stora gruppen är de som inser, att de betalar en kyrkoavgift som de inte har nytta av. Det enda de skulle vilja få ut är ett bröllop och en begravning, men det går att få stämningsfullt ordnat ändå och utan besvärande prat om Jesus. De tror inte. Jag kan mena att de inte tror eftersom de inte vet, men det är en helt perifer synpunkt. Det finns ett stycke klokskap i att inte betala till något man inte vill använda sig av.

Till denna grupp har kommunikatörerna anfört allt gott Svenska kyrkan gör. Barn- och ungdomsarbete, musik, kultur, verksamhet för de åldrade och engagemang för flyktingar samt kyrkobyggnaderna. Nu tycker kanske utträdande att den kyrkoantikvariska kyrkan betalar staten, så vad då? Annars bryr de sig alls inte. De har inga särskilda känslor för kyrkor och kyrkoruiner kan också vara vackra. Finns det behov av all annan verksamhet Svenska kyrkan utför, kommer kommunerna att driva sådan om den efterfrågas. Annars kan det vara. Ungefär som konfirmationsseden, som brutit samman.

En mindre men på ett sätt väl så viktig grupp utgörs av de allvarligt sinnade, de som kanske inte skickar utträdesblanketten digitalt eller per post utan lämnar den på pastorsexpeditionen. Några är prästbarn. De ser att Svenska kyrkan inte längre framträder som den kyrka de döptes och konfirmerades i. Deras ställningstagande är uttryck för en sorg, som kan avlösas i en känsla av frihet: "Jag betalar i varje fall inte till det de håller på med."

Nu uppstår ett intressant fenomen.
Det finns människor som utträder ur Svenska kyrkan, men fortsatt engagerar sig i sin församling, gör insatser där, firar gudstjänst där. De lägger kollekt men de har ingenting med kyrkosystemet att göra.

En mycket liten grupp utgörs av präster som lämnar. Några för att simma över Tibern, andra för att ansluta sig till något från öst eller väst, en ortodox kyrkogemenskap eller en evangelikal. Hur tänker biskoparna om denna grupp? Vad säger kyrkfolket? Kollegorna? När nyckelpersoner så uppenbart förlorat förtroendet för Svenska kyrkan - är det inte bud om kris då?

Det finns en uppsättning personliga skäl till utträden, men dessa skäl kan sammanfattas under beteckningen kyrxit. Vi röstar inte som i Englands brexit-omröstning. Här röstas med fötterna. Det får omedelbara resultat. Östra Småland redovisar idag att "Medlemsraset kostar kyrkan 38 miljoner" medan samma TT-artikel i Barometern åsätts rubriken "Tuff prislapp på kyrkans medlemsras". Ställföreträdande generalsekreteraren i Svenska kyrkan säger: "Det blir jätteviktigt för oss att återvinna förtroendet. Det är den viktigaste aspekten för oss." Kallas Kyrkostyrelsen nu in för att överlägga om detta?

Jag tänkte ett slag åka till Berlin nu innan kriget kommer. Jag kollade vad Svenska Victoriaförsamlingen står för:
"Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin är för öppna hjärtan, öppna sinnen och öppna armar. Här råder alla människors lika värde oavsett kön, ålder, språk, nationalitet eller sexualitet. Vi är en plats där gammalt och nytt möts, där tro och liv får växa. Vår tro grundas i Jesus Kristus som gav oss riktlinjer för våra liv."
Jag bestämde mig för att inte åka till Berlin. Nå, skälet var ett annat än församlingens lagiska proklamation, men jag redovisar gärna att jag tvekar att blanda mig in i ett sammanhang som presenterar sig så. Jag gick inte på den storstilade reklamen och jag tror inte att Jesus gav oss riktlinjer för våra liv så mycket som jag tror att Han gav sig själv till oss. Det är en faktiskt skillnad på scoutlag och evangelium.

Hade jag bott i Berlin hade jag haft att hantera ett faktiskt främlingskap för det kyrkliga i Svenska Victoriaförsamlingen. Varsnar ni ett problem, som inte är mitt personliga? Konkret hade jag praktiserat kyrxit även om jag kanske inte begärt utträde ur Svenska kyrkan. Men om detta lagiska är vad Svenska kyrkan förkunnar och praktiserar som kristendom blir det en moralisk fråga hur länge man kan stanna kvar.

Vilket är alternativet till kyrxit?
Det måste vara det gamla vanliga. Agere contra. Stå emot. Upprepa kyrkokritiken. Avslöja översåtarnas agendor. Ungefär som redaktören Linder hanterar domprosten Hermansson.
http://www.helagotland.se/opinioninsandare/vad-ar-domprosten-kapabel-till-12804971.aspx

Då är jag tillbaka vid ett slags utgångspunkt, mitt främlingskap för många av de kristliga och min respekt för hedningar å orten, den ort eller det land där jag befinner mig. Jag kan beklaga att dessa helgjutna människor inte knäckt själva Jesus-koden för jag tycker om dem och hade gärna med dem praktiserat kristen tro och fallit på knä med dem vid nattvardsbordet. Det går inte. De praktiserade kyrxit redan för 50 år sedan. När de gick på gymnasiet och läste Ateistens handbok t ex. Hade de varit med, hade de fattat när Svenska kyrkan används ideologiskt och som arena och haft ett och annat att säga om den saken.

Jag medger att det ibland känns lite ensamt utan dem.
Vad hjälper det då att Mats Linder fattar lite mer av vad kyrkokritiken under årens lopp handlat om? Jag kan väl inte förmå honom att gå med igen och ställa upp för Frimodig kyrka i valet 2017?

Som alla äldre herrar skulle jag kanske citera mig själv och påpeka att jag sagt att de som körde den kristna studentrörelsen i botten nu kör samma koncept i fullformat? Eller ska jag nöja mig med en gammal analyserande text som jag tipsades om, en text jag skrivit själv men som kanske kan vara bra trots det? Ja, ni kan det svenskkyrkliga när en sådan som jag skriven. "Bra bok, fel författare".
Ni får tipset i alla fall.
http://kyrkligsamling.se/dysfunktionella.htm