Tåg är mer än ett transportmedel

I går kom jag att snubbla över prosten Ekedahl i Berg men endast metaforiskt förstås. I verkligheten snubblade jag över honom i tanken. Egentligen sökte jag efter prosten Mozart i Tingsås och insåg då att dessa båda var kontraktsprostar samtidigt. Ekedahl i Kinnevald och Mozart i Konga kontrakt, Växjö stift. De hade det gemensamt att de var noga med läran, det skulle vara äkta kristendom, den apostlarna förkunnat och som sedan förts vidare. De båda såg sig som förvaltare av Guds hemligheter och deras ämbete skulle betraktas så, att de var Kristi tjänare. Hållningen var en: "håll er till Skriften". Jag har nu knyckt ord från 1 Kor kap 4. Jag anger stället så att inte bara de bibelsprängda ska kunna triumfera.

Prosten Ekedahl skötte folkbokföringsärendet när en man kom till prästgården med flyttningsbetyg. Då anställde prosten förhör och undrade om han kom med främmande läror i bagaget. Mannen förklarade att så var inte fallet. "Jag kommer från Halland", sa han. Prosten Ekedahl blev så glad att han tog mannen i hand. Händelsen omtalades i Bergs socken. Tog i hand!

Prosten Mozart var av samma folkaslag, gammalkyrklig. Han ville inte ha järnväg till Tingsryd för med järnvägen skulle just främmande läror (om politik, helnykterhet och sektväsende) finns vägen till Tingssås kristliga församling. Det var just detta prosten inte ville. Men järnvägen kom. Tåg är mer än ett transportmedel. Tåg är kulturförändring.

Det kommer för mig när jag ser kommentarerna i den innevarande korsdebatten att själva faktum inte slagit igenom. Faktum alltså att järnvägsnätet är utbyggt men också att byhålorna nås av främmande läror på andra vägar. Det som gäller i Europa eller i USA eller begränsat till Sverige blir tillstånd i själen hos oss allihop och till det vanliga hör att ingenting längre är vanligt. Präster kan låtsas som om det som händer i Uppsala inte angår församlingsborna eller påverkar dem. Det är en illusion. Folk läser och bildar sig uppfattningar och funderar över vad kyrkoavgiften ger, om det är värt pengarna och nu på sistone om de vill stödja den där verksamheten där det förekommer lyxresor, sprit och svarta pengar. Ja, vad ska de stackarna tro. Detta har de läst själva och journalisterna som skriver måste väl veta?

När prästerna börjar fatta att de förknippas med allt detta, borde de reagera och markera. Till dags dato har det varit alldeles för lugnt utom hos de försiktiga. De har avbokat alla resor med argumentet att "det går inte just nu". Det är ett svagsinne som betalas med generösa löner till kyrkoherdar. Självfallet håller politikerna med. De glider på den såpade brädan men inbillar sig att de medvetet och reflekterat rör sig  av egen kraft. Ingen minns hur det sas en gång, att politik är att vilja. Nu är politik en verksamhet för de viljelösa som har vett att ordna in sig. Minns stiftsfullmäktiges ordförande i Växjö stift och debatten om Prideparader. I det totalitära vet folk att förhålla sig - eller inte.

Vad hade nu prostarna Ekedahl och Mozart sagt om de med tidsmaskin kunnat forslas till den kyrka de tjänade? Om vi inte räknar med möjligheten att de sett och av pur häpnad svimmat, gått in i medvetslöshet och sedan stillsamt kreperat, hade de nog undrat hur vi vill ha det. "Ska vi komma till er med käppen eller med kärlek och mildhet?" Det är 1 Kor 4 igen - men är det inte troligt att de talat bibliskt?

Nu behöver vi inte gå så långt tillbaka i tiden.
Det räcker med att minnas hur Bertil Werkström tänkte. Han såg den andra kyrkan. Han funderade över KG Hammar, som inte ringde och rådslog. Själv hade han ringt sin företrädare Olof Sundby, eftersom ärkebiskopsämbetet var utsatt och ensamt. KG skötte det hela på egen hand. Ibland hjälpte Anna Karin honom. Som när Ecce Homo-utställningen skulle visas i Uppsala domkyrka. Nu var KG inte så road av byråkratin i Kyrkans Hus. Den fick växa fritt. Men längre bort befinner sig inte den svenska kyrka som ter sig i grunden annorlunda än det kyrkosystem som nu  framträder. Inte heller Bertil Werkström skulle vara glad om han såg det vi ser. Det är ett förhållande att förhålla sig till.

Ska vi säga prosten Mozart hur det blev och förklara att det inte bara var problem med att tåg kom och gick? Det visade sig att allt var värre än han kunde tänka. Och det värsta av allt är att kritikerna tycks få rätt. Hur ska ledningen hantera den här situationen?

Jag har några förslag, men ska jag slänga fram dem eller besinna Frälsarens egna ord?
Matt 7:6
Det verkar som om Frälsaren vill att jag ska fundera lite mer.

I dag avser jag att ta mig till en god prästs begravning. Mats Brown begravs i Älmhult.
Han var inte främmande för den tro prostarna och aposteln bekände. Bertil Werkström skulle inte heller haft svårt att känna igen en vanlig svenskkyrklig präst i Mats. Bertil hade haft väsentligen svårare med annat i Svenska kyrkan och kanske med en uppsättning biskopar som han vigde sagt "Vi känner inte igen oss" och undrat "Hur kunde det bli så här?"

Väl hemma hade jag tänkt att bänka mig och se Aktuellt, som skulle låtit Antje Jackelén och Annika Borg debattera #mittkors. Antje ställer inte upp. Det bidde inget. Det var ett felbeslut. Gunnar Sjöberg sägs inte heller ställa upp och ta debatten med Annika Borg. Vi har verkligen fått ett kyrkosystem. Det lider av alla de svagheter som vidlåder allt som blir just system. Det blir ett "vi häruppe" och "ni därnere".
Hållningen känner vi igen: "Tjafsa ni om ert, vi står över sådant och bryr oss inte. "
Det är i sådana lägen folk tar tåget. Demonstrationståget.