Det första valet är ett enkelt val mellan två alternativ.
Antingen är den innevarande krisen en liten fristående fnurra beroende på sommar, sol och rötmånad och allt återgår snart till det vanliga när hojtandet lagt sig eller så är det en djupgående och kris där delarna hör samman som en helhet, en kris under mycket lång tid, som nu avslöjas på punkt efter punkt.
Det etablerade sättet att hantera konflikter är att se dem som enstaka. Jag tror det är fel. De hör ihop och nu gäller det att definiera ett mönstret, själva grundbulten. Den handlar om olika tro och inte bara om olika tolkningar. Så sägs det och så passar några på att skaffa sig tolkningsföreträde. Detta företräde gör att de slipper argumentera. Den vanliga metoden är att marginalisera dem som tänker annorlunda i syfte att eliminera dem. Det har fungerat i Svenska kyrkan och det håller just så länge som det håller. Inte längre alltså.
Mattias Lönnebos långa drapa om hans vedermöda med källarrenoveringen blir en illustration av Svenska kyrkans misslyckande på sista tiden. Misslyckandet var att Lönnebo inte hanterat hantverket, kunde inte det han höll på med, "egen klantighet". Han drar dock inte en annan slutsats än att detta styr in på kyrkoledningen. Man kunde ju tänkt sig att allt inte är så väl beställt i församlingarna heller och att förtroendet brister lokalt. Lönnebos analys är poetiskt vacker men i den ordrika berättelsen om källaren i Uppsala alltför oprecis. Han "skäms faktiskt inte för vår kyrka" (varför han nu fått för sig att han skulle göra det) och den ansatsen är en utgångspunkt för en klinisk analys av det s k läget. Låt oss nu fokusera på sammanhängande faktorer.
Bibel och bekännelse
Illvilja
Karriärlystnad
Rädsla för människor
Problemet att skämmas för evangelium
Förkunnelsen
Lättja
Fel fokus
Församlingsdöden
Den förbannade relevansen
Jobbet
Partipolitiseringen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar