Illa kan bli värre

BDS heter det. Bojkott, desinvesteringar och sanktioner. Så ska staten Israel motiveras att arbeta för en rättvis fred. Och det ska vara kännbart.

Vi lever i ett på papperet fritt land. Debatt uppmuntras, Förslag läggs fram. Somliga kloka och andra stolliga. Omdömesgilla medborgare väger för och emot och får understöd av debattörer, som tar fram argument och skärskådar dem. De omdömesgilla har också en förmåga att varsna galningarna, de som tar för sig på tribunerna och framstår som mer betydelsefulla än de är. Pratmakarna, alltså. Ungefär så går det till i en demokrati, som till sin natur är transparent. Institutionernas oväld är självklar. De styrs av beslut, som kunnat debatteras, granskas och ifrågasättas. Ingen kan  förstås i eget intresse få ta över institutionen. Opinionsbildningen bedrivs mer mödosamt än så.

Dock inte när det gäller BDS.
Förkortningen är inte enkel att hantera för snuskpellar, som hela tiden läser BDSM, en förkortning för sexuella tekniker: Bondage och disciplin, dominans och underkastelse, sadism och masochism.  Antagligen är det dock bara de mest fördärvade som skrattar åt risken för begreppsförvirring.
När det gäller BDS traskas trappor på institutionen för att nå sitt mål.
Vi fick inga besked om hur Kairoslägret finansierats men hade misstanken om att det plockats ur gemensamma kyrkliga kassor varit felaktig, hade vi nog fått veta. Det enda besked som lämnades här, var att Bloggardag agerat lågt, för saken skulle tydligen inte alls handla om BDS, eller? Men det gör den.

Från Lunds stift utgick en uppmaning till bojkott. Marie Körner, Revd, Secretary of international and ecumenical affairs Docese of Lund (det var svårt att skriva eftersom jag hela tiden skrev begynnelsebokstäverna korrekt med versaler, men så stod det tydligen inte i presentationen?). Fint låter det. En av bl a Anna Karin Hammar undertecknad skrivelse bifogades. På Facebook reagerade en (1) präst). Han undrade om detta verkligen är ett uppdrag från biskopen. Han kunde undrat om detta är ett av stiftsstyrelsen taget policybeslut. Den lantlige prästen undrade också om skrivelsen sänts i tjänsten. På prästens första fråga fick han svar från den vördnadsvärda handläggaren (Revd) med vesked att Israel inte var en demokratisk stat utan en apartheidstat. Därefter flrorade sig debatten ut i tystnad, förstod jag.

Det är mycket som blir förvirrande. Men kanske inte mer förvirrande än att vi förnimmer en teknik att ta över en institutions resurser och använda dem för eget gott intresse. Kommunikationsdirektören Ejdersten var med på lägret. Hon kanske hade några tips i kommunikationsverksamheten att dela med sig av? Eller klarade Körner med sin placering på ett kansli uppgiften utan kommunikationsexpertis?

På detta enkla sätt har problemformuleringsprivilegiet utövats.
Lantliga prästers invändningar blir hädanefter bara ett uttryck för destruktiv kritiklusta och några präster kommer att tycka illa om att det alls blir bråk (dvs debatt) om saken. De vill ha det "som vanligt i församlingarna" och det betyder oftast en enkel anpasslighet till det som är, utan frågor om vad som borde vara. "Det är ju dessvärre alltid så mycket bråk i det kyrkliga men i församlingen påverkas vi inte", som det heter.
Spelplanen har likväl ritats om. Israelvännerna står kanske oförstående eller griper till bibelord om nödvändigheten att välsigna Israel (utan att fundera över om det är staten Israel som avses med den bibliska maningen) och de som står för den hållningen kan avfärdas som fundamentalister. Nu är det Palestinaaktivism på enkelnivå som gäller. I Svenska kyrkan?

Det var annorlunda när den teologiska medvetenheten om vårt judiska kunde gå hand i hand med medvetenheten om våra medkristna palestinier, de som med böner, gudstjänster och konkret arbete vaktade kristenhetens heliga platser. Gränsåret är antagligen år 1967 om det inte är år 1948. Efter sexdagarskriget förändrades hållningarna och gradvis försköts intresset från dialogen med judendomen till kritik av Israel. Det kunde det finnas god anledning till men det som saknas nu är en tydlig förklaring att Israel har rätt till säkra och erkända gränser. Det skulle det kanske kunna bli med ett tvåstatsavtal, det som den palestinensiska administrationen inte vill ha. Samtidigt finns det ett ryck mot staten Israel, vilket är en omskrivning av det förhållandet att det finns intressenter som vill utplåna staten. Det är sannerligen inte enkelt och de kristna har inget särskilt politiskt förnuft när det gäller att lösa denna fråga heller. Dessvärre uppfattar jag att Svenska kyrkan nu hanterar denna fråga med sämre insikter än när vi hade syföreningar, som folkuniversitet om internationella förhållanden. Då tvingades präster vara pålästa och föredrag hölls av tillresta experter på syföreningsdagar. Några minns.

Jag ser grundmönstret "vi" och "dom" och det är samma "vi" som i de andra identitetsfrågorna som nu står fram i Svenska kyrkan. Vi får återkomma till utmaningen i Kyrkans Tidnings ledare att skapa ett gott helhetsintryck av Svenska kyrkan. Men aktiviteterna på stiftskansliet i Lund hjälper inte till. Inte heller det faktum att de flesta ledamöterna i Kyrkomötet som antog Kairosdokumentet inte hade läst det! De hade inte tillgång till det! Saken påtalades frimodigt i Kyrkomötet.

Vad ska nu Israels ambassadör i Sverige göra?
Ska han resa till Lund och tala med biskopen?
Ska han uppsöka UD och påpeka att den antisemitiska staden Malmö nu tycks ha fått support av Svenska kyrkan?
Ska han skriva ännu en artikel i Kyrkans Tidning?
Eller ska han hoppas på en öppen debatt i Svenska kyrkan, som alltså ska orka med också detta?

Det kan verkligen vara så att anden är ur flaskan och att det blir en sådan öppen debatt, som spänner över många fält. Då har något nytt hänt. Det blir svårhanterligt och som bäst kan detta svåra visa sig vara födslosmärtor. Annars är det bara det smärtfylld i insikten att Olov Hartman hade rätt när han slogs med Ingmar Ström under hatthyllorna i Adolf Fredriks församlingshem för 60 år sedan. Det går åt helvete. Inte bara punktvis utan rakt över.

Tror ni att Kyrkostyrelsen inkallas för att föra det allvarliga heldagssamtalet med frågan om det finns en systematik i galenskapen - från vårens s k granskningar till det som nu utspelar sig? Eller finns det inte tid för detta? Det är ju trots allt som vanligt i församlingslivet...