Läronämnden har nog fel

Jag antar på goda grunder att Läronämnden har fel. Anna Ekström et cons kan inte avfärdas med argumentet om vad som är konstitutivt.
Beslutar Kyrkomötet att införa vigselkrav som vigningskrav, blir det därmed konstitutivt. Konstigare är det inte. Man skulle visserligen kunna säga att löften ska hållas, pacta sunt servanda, men det är så dags i Svenska kyrkan! Det var då det.

Biskop Bo Giertz kunde t ex glad konstatera att ingen ansvarig person i kyrkans tjänst ifrågasatt giltigheten av de löften som gavs 1958 (Kyrka och Folk nr 6, 9 februari 1961, s 4) .
Var dessa löften på sin tid konstitutiva? De försvann genom ett kyrkomötesbeslut. Så enkelt var det.

Inte ens om de rekvisiten för prästvigning skulle förstås som konstitutiva just för Svenska kyrkan  men t ex inte för andra kyrkor i Borgågemenskapen, håller det. De är inte antagna i en sådan ordning som rimligtvis måste gälla för något som ska kallas konstitutivt.

Det nya kravet kan tas på samma enkla sätt.
För den delen finns det massor med präster i Svenska kyrkan som sätter sakramentsförvaltning och vigningar i fråga och gör detta med utomordentligt goda skäl. Svenska kyrkan har aldrig undanröjt dessa skäl eller tagit ett läroavgörande. Biskopen Persenius vet det i vart fall. Kanske inte alla andra biskopar. Jag tar inte upp den fråga som ställs om alla biskopar numera verkligen är biskopar. Ska inte sanningsfrågor om sakrament och ämbete ställas i en reformatorisk kyrka? Jo, men inte här och nu.

Till Läronämndens argument att biskopens vigningsansvar inte får begränsas av villkor av icke-konstitutiv karaktär är endast att säga, att vigningsansvaret har begränsats.
Biskopar som ville viga kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* skulle effektivt hindras, dvs deras vigningsansvar inskränkas. Det var när förslag till inskränkningar av detta slag  fördes på tal som salig Hellström talade om en "konstitutionell kris".

När jag skulle prästvigas var det oproblematiskt att en prästkandidat kunde prövas utan att inställningen i ämbetsfrågan kunde utgöra vigningshinder. Detta hinder infördes av andra än biskoparna, om man så säger. Men biskoparna var rätt följsamma. De hade dock inte utvecklat samma grad av tramsighet i argumentationen som de nuvarande, skulle den kritiske konsumenten av biskopsord kunna tänka.

Anna Ekström ska kanske muntras att inte förlora sin frimodighet utan försöka förmå utskottet att läsa läronämndsyttrandet utomordentligt kritiskt.

När socialdemokraternas gruppledare Jesper Eneroth kommenterar i Kyrkans Tidning, menar han, att en ändring passar bra eftersom det är reformationsjubileum 2017.
"Den ständigt pågående reformationen innebär ju att alltid ompröva och ifrågasätta tron och kyrkans budskap."
Detta skulle Luther ha hört.
Semper reformanda är vad saken handlar om - och reformation är något annat än Eneroths reformism. Men kör (S)-linjen då! Vi ska alltid ompröva och ifrågasätta tron och kyrkans budskap. Det är otrons grundhållning, inte den som 1500-talet talade om - "några små missbruk som insmugit sig" och skulle justeras. På några väl definierade punkter i det svenska kyrkosystemets interna katekes hör jag till otrons människor. Och skälen därtill är sålunda goda.

Borde inte motionen stödjas av många om den på felaktiga grunder avförs av Läronämnden?

Ett argument vore att i tidens längd kommer krav på villighet att viga enkönat att smygas in - och längd är i dessa sammanhang en kort tidsrymd.
Lika bra att få det gjort i öppna former så att alla kan veta vad saken gäller.
På så vis kan efter hand fler punkter föras in i kravspecifikationen: prästkandidat ska lova att praktisera köttfri måndag, inte våldta på torsdagar (finns ett särskilt märke att bära då) samt verka för ett bilfritt samhälle.
Ta t. ex. Eva Brunnes argument att ett nytt krav inte behövs eftersom hon aldrig träffat en prästkandidat som inte vill följa 2009 års beslut. Det var en dribbling det. Varför skulle just hon ha gjort det? Fullt så galna är väl inte de hesiterande prästkandidaterna? De går till andra biskopar.

Inte blir det mycket bättre med Per Eckerdals hållning med samtal, dvs exploration i frågan. Avser han att till helhetsbilden av en prästkandidat foga ett ställningstagande i denna fråga? Det saknas stöd för en sådan åtgärd både i 2009 års beslut och i svensk grundlag. Av moraliska skäl kanske det är lika bra att klippa till och legalisera denna exploration trots att den är grundlagsstridig.

Eller bör vi få ett avgörande nu av taktiska skäl?
Vill vi att just denna fråga ska in i kyrkovalet 2017 och bli populism. Som i Norge ungefär. En kraftfull opinion kräver rättning i ledet och rättning i läran. Med det normkritiska förhållningssättet, där tron och kyrkans budskap alltid ska omprövas och ifrågasättas, kommer att följa fler krav.
Herr Omnes känner inga gränser.
Det blir i grunden civilreligion och inte kristen tro som Svenska kyrkan då kraftfullt bekänner: Gud finns, vi ska vara snälla, vi kommer till himlen och det får inte bli något extremt av något. Gud, Dygd, Odödlighet och Lagom.

Är det läge att handla efter devisen "ju sämre desto bättre". Lenin var visserligen aldrig medlem av Frimodig kyrka ,men kan tänkas ha en poäng. Eller?

Lennart Lundbergs slutsats i KT att "krav att dela kyrkans nya uppfattning om homäktenskap kan leda till kyrkosplittring" tror jag inte på. Lundberg är sannerligen inte den skarpaste analytikern av skeenden i Svenska kyrkan. Det behöver man inte vara docent i kyrkovetenskap för att uppfatta.

Nu kan man ju tänka att denna polemik mot läronämnd och kyrkopolitiker ska uppfattas vara av det slag som gör att den som avlagt vigningslöften bör vara tyst - men av kärlek till sanningen måste nog saken upp.
Så tänkte allas vår Dr Martin Luther. Hans polemik var yvig.

Hanif Balis sätt att hantera det Anne Ramberg fick ur sig om honom är ett lysande och belysande exempel på polemik. Så kan en slipsten också dras. Hanif Bali framstår som en god lutheran i denna mening.
https://twitter.com/hanifbali/status/778672232927232000?