Avslöja

Avslöja är ett vackert ord för en allvarlig syssla och en ansvarsfull intellektuell uppgift. Avslöjandet går ut på att få bort det som beslöjar sammanhangen. När jag skriver uppfattas jag som homofob när jag illustrerar lögnväsendet, det slagordsmässiga. Det finns de som tror att mitt intresse gäller andras liv. Om det vore så väl. Jag skriver om betingelser för allas våra liv.

Hur kommer det sig att så många inte kan se detta lögnväsende i vår tid?
Svaret är inte så komplicerat: det hör till lögnväsendets natur och detta väsende önskar fungera på det viset. Osynligt som luften vi andas. Desinformationen är samtidsbetingelse på ett sätt som ter sig allt värre. Det beror på de enorma informationsresurserna i vår tid.

Från kamraterna i Bryssel, överstarna är hemma igen, men har byggt upp mitt kontaktnät, får jag två gånger i veckan rapporter om desinformationskampanjer.
En del kan jag skratta åt. Annat upptäcker jag handla om sådant jag läst i tidningar men det jag läste var alltså planterat material.
Jag fattar att så måste det fungera, annars skulle desinformationen inte vara något makthavare kan satsa på. Jag blir lätt moloken. Det finns sådana som vill lura mig där ute i ingenstans och meningen är att jag aldrig ska fatta detta utan agera på de stimuli jag tillhandahålls.

Så också i det kyrkliga.
Där läggs orden väl, jag illustrerade med syster Ratched, som i verkligheten heter något annat. Vår syster har en avsikt som döljs i fromma och fina ord, ibland också med auktoriteter av storståtligt slag. Ignatius av Loyola t ex. Somliga går på sådant. Andra inte. De som går på det, blir arga på dom som inte gör det. Sådant är inte något att säga något om.

Vi kan ta det återkommande pridandet som exempel. mest för att det är ett exempel på ett ärende som i sin hårda kärna döljs under allt det visas upp.

Det finns en kyrklig hållning att låta folk ha sitt sexliv i fred. "Det är som det är"-hållningen. Den är oftast en klok hållning för de flesta utom för själasörjare, som kan ställas inför frågor. Men det finns områden i det personliga livet som de flesta inte har med att göra.

Detta betyder också att när pridandet drar igång är det många människor som inte vill lägga sig i eller ha några meningar. Därmed kan det bli storslaget - regnbågsflaggor på gemensamma (offentliga) byggnader och offentliga medel (gemensamma) som används för att främja det som kallas en manifestation för allas lika värde. Eller något annat. Det kan kallas precis vad som helst bara inte någon förklarar hur fenomenet uppstod och vilka metoderna är för att forma om en allmän mening om sexuella varianter.
Till sist blir det hela rätt befängt. Förskolebarn, biskopar och hundar ska paradera för ett högre syfte. Det lilla befängda bedrägeri som ligger under, får inte avslöjas, påtalas eller ens antydas. Skulle detta antydningsvis ske, ropar folk högt och tror att saken gäller sex. Värre, gott folk. Saken gäller en fråga om sanning och lögn. För Modéus II visar sig komplikationerna när det kommer till den s k kyrkchefen.

Lögnväsendet i det kyrkliga kan många excellera i.
Jag fick påpekandet i går att den förkättrade högmässan drar fler till kyrkan än all den nonsensverksamhet som bedrivs av heltidsanställda. Vem ska vi lura i att denna verksamhet är så viktig? De anställda skulle själva inte gå dit om de inte fick betalt för det. Ändå körs denna programverksamhet terminsvis och år efter år. Ska man anta att snälla människor går dit för de anställdas skull, för att inte göra dem ledsna när de får sitta ensamma i församlingshemmen? Men hur kan detta prisas som utslag av väsentliga kyrkliga insatser för människor?

"Vad var det då ni inte kunde?" frågar Kurt Tucholsky de ansvariga för tidningarna i artikeln Utanför Verdun (i Tyskland, vår Tyskland, Celanders Förlag, Lund 2016, s 265-266): "Har ni någon gång, bara en enda gång, åtminstone efteråt visat den fulla, nakna, nedlusade och blodiga sanningen? Nyheter vill tidningarna ha, nyheter vill de ha allesammans. Sanningen vill ingen."

Nå, är det som denna morgon kan läsas i Kyrkans Tidning då sant - och hur ska i så fall denna sanning hanteras. Mikael Löwegren hävdar, och han framträder med namn, att de siffror som trumpetas ut är falska. Nästan hälften av församlingarna har inte svarat och de 78% som sägs vara positiva till den allmänna gudstjänsten är rätteligen 64%. Ni förstår hur han menar. Vad göra då?

Hur många är vi, som alltmer avskyr det tillrättalagda, det vinklade, det som inte är riktigt sant men som vi ska bibringas att orientera vår förståelse utifrån? Ser ni ett mönster i vår tid och i vår kyrkliga tid eller inte?

Ni vill ha fler nyheter.
"Kyrkchefen" har sagt upp sig med omedelbar verkan och utan ekonomisk kompensation sedan ledningen gjort klart att de ville säga upp honom. Vad nu med kristen omsorg om honom och förbön? Det är inte bara en fråga för hans vänner utan en fråga om kyrkosyn. Vilka ser sig höra samman med honom och tar sitt förbönsansvar? För i det kyrkliga där det trollas med orden vet vi ett. Kyrkchefen är avslöjad och saken gäller uppenbarligen grovt pornografibrott och kanske mer. Ledningen i det pastorat det gäller hävdar att förtroendet för kyrkchefen är "kraftigt brutet och att det allvarligt har skadat Svenska kyrkan och anseendet en medarbetare i pastoratet bör ha." Allvarligt skadat? Vet vi det ännu? Och rekvisitet för domkapitlet om anseende har hamnat på pastoratsnivå. Saken noteras. Genomtänkt verkar det hela inte vara.

Vad ska Modéus II göra nu och vem kommer folk att tänka på nästa gång regnbågsflaggan vajar över Östrabo? Det sanna svaret på den frågan borde skapa dysterhet å Östrabo.