Teologer, teologer

Jag avbidar kyrkomötesstarten. Det är då läge att bli alltmer tveksam till talet om teologer, som ska ge  inte bara stuff for thoughts till den politiska debatten utan säkra det politiska livets värderingsgrund.

Så var det förstås då - men var det så lyckosamt? Jag tar mig igenom boken Täter und Komplizen (Förövare och medbrottslingar), Wallstein Verlag, Göttingen 2015, som beskriver teologinsatser i Tredje riket. Några var uppseendeväckande. Dugliga teologer och så politiskt anings- och/eller hållningslösa. Exegeterna Gerhard Kittel och Walter Grundman t ex. Efter teologers utfärder för att legitimera det politiska systemet, blev det viss försiktighet med teologers betydelse för det politiska. Jag finner att det skedde med goda skäl.

Jag funderar över professor Gustaf Wingren iLund. Han begrep sig inte på politik och det blev närmast genant när han försökte bidra med teologi i politisk frågor. Så vad? Är det Werner Jeanrond som fört in det nygamla, att teologer ånyo ska ge de viktiga repliker som tjänar som bakgrund till det politiska? Är det reformert teologi som lockar?

Nu kan man undra vilken nytta politiken skulle ha av teologer, som vill plädera för "en postkristen teologisk hållning som tillslut varken blir kristen eller icke-kristen utan utgör ett meningsfullt förhållningssätt för var och en som vill tänka teologiskt i en sekulär tradition", för att sammanfatta hur det tänks.
Jag återger professor Martinson i Svensk Teologisk Kvartalskrift nr 1/2016 s 36.
Är inte ansatspunkten fel?
Varför ska vi bry oss om vad de som "söker ett meningsfullt förhållningssätt" ägnar sig åt när vi andra verkligen kan finna det meningsfullt att fira gudstjänst och se vad som kommer ut av den, när människor förstår sina kallelser i den osannolika företeelse som en gudstjänstfirande församling är och lever sina kallelser i världen?

Jag blir lika tveksam till talet om "kyrkans röst på torgen" som väcker goda insikter till liv. (Signum 6/2016 s 37f) Kyrkan ska vittna i det offentliga är hållningen. Problemet är väl bara att "kyrkan" då blir apparaten kyrkan, dvs talespersoner. En radikalare kyrkosyn tänker på det vanliga kristna folket,  som visst kan vara på torget men också på gator och i gränder för att inte tala om arbetsplatser, skolor och hem. Så särskilt märkvärdigt är det faktiskt inte med teologer och talespersoner!

Naturligtvis är de konstruerade tankefigurerna osanna. Där ställs det konservativa teologiska mot det politiskt radikala. Den sortens motsatser gör livet lätt at leva. För somliga. Men vad med en vänster i Svenska kyrkan som aldrig läst Marx, det är svårt att förstå. Labours Tony Blair var teologiskt konservativ av ett slag som svensk socialdemokrati inte sett på flera decennier (och tidigare bara som undantagsfall).

Den hotbild jag ser är en situation där politik och tro blandas till en storhet, där ingen vet vad som är vad. Kyrkokritik förstås utifrån en politisk agenda, som kritikern påstås ha. Detta omöjliggör kyrkokritik för det blir alltid något skumt med en, dolda motiv och avsikter.

Bottnar denna uppfattning i oförmåga att förstå hur "vanligt folk" uppfattar samhällsförändringar, som de ser de negativa följderna av?
De uppfattar att också Svenska kyrkan förändras, så att de inte längre känner igen den och inte längre har en personlig relation till den.
Här är det märkliga, att folk som sällan eller aldrig rände i kyrkan /allraminst "vareviga söndag", som det hette/ likväl hade en personlig kyrk-relation. Kanske via mormor, men i alla fall. Nu uppfattar människor att den kyrkliga ambitionen att komma dem nära är samma ambition som polisomorganisationen uppvisar. Det var också en strukturförändring med oönskade konsekvenser. Vad ska teologer göra åt det? Prata ihop ett fundament för samhällsbygget?

Jag anmodas att skriva positivt. Så säger kyrkoherdar. Så säger biskopar. Jag har gjort det, men tror att läget nu kräver allvarligt tal om ett mycket riskfyllt läge för Svenska kyrkan.

Jag ser kyrkosystemets grundläggande och självklara hållning.
"Vi fortsätter som vanligt", dvs som om det inte finns några problem. Det gör det. Så allvarliga att det krävs mer än teologer för att reda ut situationen. Det kräver vanliga kyrkokristna, hängivna präster och arbetsvilliga kyrkoarbetare. Teologer som vill "söka ett meningsfullt förhållningssätt" får lämnas åt sitt öde. Men någon borde varna dem så att det inte blir teologer av det slag som fanns i Tredje riket, medelklassteologer. Det finns nämligen inget så politiskt opålitligt som medelklass, det är insikten.

Men vad med kyrkomötet och vad med handboken?
Har ni inte fattat? Vi fortsätter som vanligt!