Socialdemokraten

Ledsen för att somliga mödar sig i onödan, men kommentarerna ska handla om inläggen. Fältet är inte avsett för dem som gärna vill publicera sig i skiftande ämnen. Naturligtvis inser jag behovet av debattarenor och debatterna på Bloggardag är yviga, unika på så vis i den kyrkliga bloggosfären, men i allt detta yviga finns begränsningen att kommentarer gäller det jag skrivit. Om någon blir ledsen nu så kanske det kan vara en tröst att jag deklarerat mig ledsen också? Kanske kan någon känna glädjen över att för egen del ha formulerat en tanke, om det nu var en tanke.

Min vän socialdemokraten funderade jag över igår.
Jag var ju på resande fot och kom både till Hässleholm och Älmhult. Människan är människans gamman. Socialdemokraten ser problemet. Han är kyrklig. Ibland ses vi i samma högmässa, faller på knä bredvid varandra. Vi pratar som alltid politik, fast inte vid nattvardsbordet. Vi intar samma distanserade hållning till beskäftiga teologer som ska reda ut hur fromhet och politik ska kombineras. Han skulle inte drömma om att sitta ihop med, som han säger "de religiösa galningarna" i det som var Broderskapsrörelsen och blev något annat. "Lika illa", som han säger. "Jag fattar inte varför deras ordförande ska sitta med i VU", kan han också få ur sig. "En liten sekt ."

Socialdemokraten är folkrörelsemänniska, demokrat.
Ombudsmän och ombudsmannavälde har han mer än svårt för. Så har det varit sedan SSU-tiden. Vi visste båda vilka som skulle klättra och han hörde inte till dom. Nu frågade han om jag läst Tage Erlanders Dagbok 1968, som Lillemor och Sven Erlander arbetat för att få ut. Jag hade det.

"Såg du hur lite Erlander fattade av vad som tänktes då?" Jag svarade att jag noterat det men att det blir så när statsministern sitter på kansliet och åker ut för att hålla sina tal. Så var det Fras-Nilsson på Arbetet han träffade och gamla studentkamrater samt landshövdingen Gösta Netzén han diskuterade med. Därtill de unga socialdemokrater som ville sig upp.
"Men du gick arm i arm med Tage i Lund", sa min vän socialdemokraten. Jag svarade att vi inte hann prata så mycket, men att Tage apropå polisaktionen på Kiliansgatan sa "så ska det inte vara". Gösta Netzén gick bakom, knackade mig i ryggen och ropade "Unge man! Unge man!"
Min vän mindes. "Vad skriver Tage om detta möte med dig i dagboken?" Han frågade för han hade sett att Tage inte skrev ett ord, inte ett.

Det har hänt att min vän socialdemokraten fått bära ansvar för SAP:s politik. Det gör han på ett modererat sätt. Han är folkrörelsemänniska men inte partigängare. Han noterade farorna med Sverigedemokraterna för länge sedan. "Populism är egentligen ett vänsterprojekt i USA", sa han, "som högern tagit över. Jag läste om Demokratins förgörare (SOU 1999:10) och vet du, jag undrar vilka som egentligen hör dit. Det fanns en politisk oförmåga att hantera det lilla SD då för utfrysningen demonstrerar just oförmågan. Så kunde ju SD ta sig in i värmen via Svenska kyrkan och med stöd av Svenska kyrkans pengar. Det förs inget samtal om socialdemokretaras ansvar för detta", sa min vän socialdemokraten. Jag tänkte stillsamt att det ska Torgny Larsson vara tacksam för.

Jag har aldrig frågat om min vän inte borde stå på Frimodig kyrkas lista. Han är ju kyrklig och han är frimodig, kan tänka, analysera, ser och förstår kyrkolivets svagheter och kan formulera alternativ till den pågående implosionen. Jag frågar inte. I så fall åker min vän ut ur det socialdemokratiska partiet, som han tillhört i decennier. Några uppdrag för partiet har han haft, nu är det något revisorsuppdrag kvar men trohet på möten och uppmuntrande rop till kamraterna som har uppdrag.

Jag vill inte att han ska stämplas som förrädare i sitt politiska parti för att han ställer upp i en kyrklig nomineringsgrupp. Söndagsskollärare hade han fått vara utan att bli utesluten men inte Frimodig kyrkans man i stiftsfullmäktige. Det beror på att partiet ställer upp i de kyrkliga valen, dvs de val där han aldirg röstar med partiet utan med Frimodig kyrka. Hans solidaritet med "de religiösa galningarna i partiet" är, som antytts, begränsad. Han har också ett väl övat sensorium för vilka som använder partiet för sin klättring uppåt, "präster och andra fina", som han säger. I det läget är det inte lätt för en kyrkokristen socialdemokrat.

Men, handen på hjärtat, är inte detta ett orimligt system med ett politiskt parti som ställer upp i kyrkovalet på ett program som partistyrelsen fastställer (och där behöver man inte vara medlem i Svenska kyrkan för att vara med) som omöjliggör för somliga partikamrater att engagera sig kyrkligt eftersom partiet engagerar sig politiskt?

"Ska jag ställa frågan 'Hvad vilja socialdemokraterna?' så blir  det slagord och slagordsförståelse", säger min vän. Jag håller med. Det är nödvändigt och självklart att det blir så. Och kyrkliga socialdemokrater håller sig alltså utanför och röstar på Frimodig kyrka.

"Åk du till kyrkomötet", sa min vän. "Själv ska jag illfänas med ombudsmannen med frågan om vårt kyrkopolitiska läge efter några kriser vars verkan ombudsmannen måste försöka skademinimera. Populismen i partiet slår tillbaka mot partiet. Deras kyrkopolitik kan börja oss kosta politiskt. Jag undrar om han fattar det?" Min väg tänker ideologi, har kapacitet att göra konkret politik av ideologi och hör till dem som ska kallas 'kamrat i ledet'. Det är därför han har så svårt för de kamrater som i utsatta lägen med ovälkommen information om parallellsamhällen och bilbränder i utsatta stadsdelar får ur sig ett: "Jag vill inte tro att det är så." Vi skrattar bistert tillsammans. Vad ska sådant folk i allvarlig politisk verksamhet att göra.

Jag håller av min vän socialdemokraten. Jag är inte säker på att ombudsmannen uppskattar honom efter förtjänst.