Frimodig kyrka

Jag var med från början när de partipolitiskt obundna alternativen kom till. Det var ALF i Örebro och i Kalmar. Jag stod inte på lokala listor men folk från Två Systrars tog ett stort ansvar och fick mycket skit från partipolitiker. Det erkändes att de behandlat Silvy Elfverson, som valts in, illa. "Styvmoderligt". Hon fick skäll av kyrkoherden också. Det var inte roligt för en enkel församlingspräst, som försökt stimulera människors ansvarstagande. Silvy var född i Örebro och åkte hem ibland. Den vägen fördes insikten vidare att det borde bli en egen lista, ALF. En del trodde att var den kristdemokratiska. Alf Svensson var ju partiets ledare. Men icke!

Efter kyrkomötet 1982, mitt andra, tänkte jag att detta nu var något avslutat. Med den nya valordningen skulle andra väljas in. Så blev det inte. PPO, Partipolitiskt Obundna, blev POSK. Det var fiffigt. Vi höll ihop över de konstlade motsättningarna tills det drevs normaliseringskrav och majoriteten uppfattade att det fanns en minoritet som fungerade som kyrkopolitiskt sänke. Det var då och där POSK förlorade sin svenskkyrkliga själ. Frimodig kyrka bildades. Jag hade trott att detta kyrkopolitiska ansvar var ett färdigt kapitel i mitt liv när jag lämnade kyrkomötet men så var jag efter fyra års frånvaro (fast i Kyrkofondens styrelse) tillbaka i Kyrkomötet. Så har det varit.

2013 års val borde vara mitt sista. Jag tror det finns de i Frimodig kyrka som ser fram emot detta. I går omprövade jag.
Jag ställer upp mot partipolitiseringen ett varv till. Kan Hillary och Trump, som är i min ålder, kandidera till presidentskapet i USA, kan jag kandidera till Kyrkomötet. Om nomineringsgruppen vill ha mig. Det är den som bestämmer. Men i det val som bortom all kristlig rimlighet blir en storståtlig partipolitisk uppställning år 2017, behövs oppositionen.

SD ställer med självpresentationen "största konservativa nomineringsgrupp i kyrkomötet" upp för att samla röster för att göra Svenska kyrkan svensk igen.
De är säkert den största konservativa gruppen.
Frimodig kyrka är den vitalaste radikala nomineringsgruppen. Vi nöjer oss inte med mindre radikalitet än den som ryms i målsättningen att göra Svenska kyrkan Kyrka igen. Skillnaden är tydlig. Och Frimodig kyrka vill inte ha de politiska partierna och deras uppgörelser att ta tid och plats från Svenska kyrkans specifika frågor. De handlar om den reformatoriska grundhållning som ryms i slagordet ad fontes, till källorna! Detta är radikaliteten. Radikal kommer från latinets radix, rot.

Jag läste några av kommentarerna till SD:s utspel.
Då avser jag inte det tal om antifascistisk kamp, som mer handlar om psykologi än politik. Jag läser kommentarer på nätet från en som hatar kristendomen och islam och dess avskyvärda värderingar, jag läser om "bibelrunkare" och hållningen att religion inte har någon plats i ett modernt samhälle. Här har ni SD:s svans, förstår jag. Hatet mot kristendomen får näring av okunskap. Det är illavarslande. Men jag vill alls inte ha partipolitik i det kyrkliga. Då får vi väl ställa upp och markera det, dvs ta debatten.

S har en partistyrelse, som fastställer det kyrkopolitiska programmet. Say no more!

C kämpar på att bland sin åldrade medlemskader hitta folk som kan ställa upp och det blir kanske några av de gamla hemmansägarnas ättlingar, nu på väg mot de 70 som gör en insats men då talar vi inte om folk som under sina liv levt Kyrkans liv. De kommer in för att fatta beslut. En inblick i Centerns tankevärld levererar SvD i dag. Partiets "strävan är en modern kyrka, en kyrka siom utvecklas i samklang med sina medlemmar och civilsamhället", det talas om den "kristna värdegrunden"och, rätt överraskande, hävdar nu centerpartisterna att "relationsförändringen är en garant för en demokratisk, rikstäckande folkkyrka, öppen för alla." Ska man äta soppa med en centerpartist tar man med sig sleven med långa skaftet. Förr var det kyrka-stat-relationen som gav denna öppenhet, nu är det alltså partipolitikerna. När det blir konflikt mellan kyrkoråd och kyrkoherde, vet centerpartisterna hur det ska gå till. "Det är tunga beslut och man måste alltid se till medlemmars och verksamheters bästa." Kyrkan reducerad till medlemmar och verksamhet - då tänker man förening, myndighet eller organisation.
http://www.svd.se/riskabelt-om-kyrkan-isolerar-sig/om/debatt

Så har vi de politiska partier som träder fram under andra beteckningar.
Roligast med Vänstern i Svenska kyrkan, för vad som egentligen är "vänster" är jag oklar över. Jag hör ledamöterna sällan se världen i en spegel, med hjälp av Marx och Hegel, och berätta vad de ser, så att säga.
Nästa roligt med Moderaterna som skulle gestalta sig borgerligt men omgestaltningen innebar ingen riktig förnyelse. I Linköping var det vid förra valet M:s partiexpedition telefonnumret gick till.
Folkpartisterna tar jag inte upp. Gud har behag till barmhärtighet och inte till offer.
Kristdemokraterna är välvilliga, maskerade till oigenkännlighet i ytskiktet men därunder är det KD som vanligt. Vad vill partiet? Ska vi gå i Prideparad eller inte?

POSK litar jag inte på. Gör vi en överenskommelse och tar i hand på den, får vi se överenskommelsen brytas. Säg vad ni vill om det politiska livet, men det är hederligt så att ett handslag gäller. Så inte för POSK.

Frimodig kyrka - är det något att ha? Eva Brunne gick i sociala medier ut och sa att man inte skulle rösta på SD och FK, de som gör skillnad på människor. Det var roligt eftersom Eva sa det. Hon ska i sin välbetalda tjänst göra skillnad på människor. Det gör hon när hon prövar prästkallelser. Hon har betalt för det. Vi andra som funderar över skillnader i kallelser har inte betalt men ställer ändå frågorna. Det handlar i vart fall för somliga av oss om att göra reda i frågan om vad Kyrkans ämbete är i tanke att det är en Guds ordning och det är inte allom givet att klura ut Guds frälsningsrådslut. Än mindre att politiskt göra upp med Kyrkans gamla insikter om detta rådslut! Märkligt också när FK kopplas samman med ämbetsfrågan rakt av. Vi håller på den gamla linjen, den att hålla ihop och vara eniga om vad vi är oeniga om.

Vad har förresten partierna för insikter om det kyrkliga livet. Ska vi be partistyrelsen för S, där Bjereld sitter som adjungerad, att förklara vad som bör göras när konfirmandanmälningarna i Nylöse är fem, i Kortedala tå och i Bergsjö ingen. Eller saknas kompetens för det partipolitiska systemet att hantera den här sortens framtidsfrågor?

I det kyrkopolitiska har jag kommit på en fyrstegsmetod för att analysera prioriteringar.
Så här ser min ut:
Kristen
Evangelisk katolik
Svenskkyrklig
Högkyrklig

Gör självtest.
Och försök testa politikerna som ska ha in att de tänker som den stora majoritet i Svenska kyrkan som sällan eller aldrig går i kyrkan eller att de är nationella. Fyra områden, vilka faller om partiet ska med och självbeskrivningen inte innefattar att man ser sig kristen?
Evangelisk katolik är den som ser reformationen som en kritisk förnyelserörelse, välmotiverad dessutom, men som av pietetsskäl inte vill kallas lutheran (för Luther ville inte ha den sortens anhängare!)
Svenskkyrklig är ett oprecist begrepp. Det kan väl innefatta att man är döpt i Svenska kyrkan, konfirmerad i Svenska kyrkan, utbildad i Svenska kyrkans söndagsskola (Lillklassen, Sveriges Barn) och att man har sitt nätverk där och firar gudstjänst där. Eller?
Högkyrklig är det slarviga begreppet för den som står i idérörelsen Kyrklig Förnyelse. Man kan vara bredkyrklig, frikyrklig och lågkyrklig också, knappast folkkyrklig eftersom folkkyrklighet inte kan vara partibeteckning.

Gör självtestet.
Och fundera över det egna kyrkopolitiska ansvarstagandet nu.