Syster Ratched

Gökboet är en bok av Ken Kesey och filmen som gjorts på boken har också kvaliteter.  Det var länge sedan jag läste boken och såg filmen. Här finns inte bara ett dolt Kristus-mönster, han som ger sitt liv och befriar andra, där finns också syster Ratched, hon som sköter mentalsjukhuset, och utgör ett mönster hon också. Det är hon som mönstrar den nye patienten, Randle Patrick McMurphy, anar en motståndsman och förklarar att alla blir lyckligast av att följa de gemensamma reglerna. McMurphy ler och konstaterar att just så brukar dom säga när de förstår att han inte tänker göra det. Jag har inte återgett texten korrekt, tar den ur minnet, men det beror på att jag läst en kommentar på Facebook om kyrkohandboksarbetet som levande syster Ratched och hennes förhållningssätt.
https://www.facebook.com/groups/328793047191594/?fref=ts
Det var syster Ratched igen. Mönstergillt.
Hon vet var hon har sin fiende. Men den vetskapen ska i det längsta döljas med professionella leenden och låtsad förståelse. Så vet hon att driva sina egna intressen.

Först en trosbekännelse.
"Det är en väldigt kunnig kunnig kyrkohandbokskommitté som nu börjar sitt arbete med att få fram ett slutförslag".
Jag ville på intet sätt störa syster Ratched trosvissa bekännelse med ett lumpet påpekande att det alls inte är en kyrkohandbokskommitté. Vi ska be för denna icke-kommitté, menar syster Ratched.

Syster Ratched manar till enighet eftersom något som kallas "dikotomin" är falsk. Det sägs att saken är en fråga om två huvudfåror, en allmänkyrklig och katolsk respektive en som vill vara kontextuell  och ta hänsyn till den situation som Svenska kyrkan lever i. Här var det falskhet på gång. Det var bra att få veta. Vi ser i stället mångfald.

Vincent av Lerin är den auktoritet syster Ratched plockar fram. Här är en rymd av perspektiuv och kristen erfarenhet sammanfattat i Vincents ord om "det som har trotts av alla, överallt och alltid". Denna enhetsbekännelse lyckas syster Ratched kvickt få till en bekännelse om mångfald. "Det blir uppenbart att den kristna tron uttryckts och gestaltats olika under olika tider och sammanhang."

Skulle vår sympatiske vän Randle Patrick McMurphy få ett ord med i laget skulle han möjligtvis lett sitt sneda leende och sagt: -Nå, men är det inte en och samma tro som har helt igenkännliga liturgiska drag i själva huvudfåran? Den som talar om "en rymd av möjligheter" har en annan agenda och sitter i sin lilla välpolerade glasbur på vårdavdelningen och försöker manipulera alla. Jag går inte på det, hade McMurphy sagt. -Det är inte sant att Herrens bön, välsignelsen och några böner från Psaltaren är det enda som förts vidare från generation till generation.

Nu säger syster Ratched, och det är hennes manipulativa fribrev åt egna intressen, att kristen tro bara kan gestaltas i en specifik och särskild tid och plats och inte i allmänhet.
"Bara i det nu som är vårt uppenbarar sig den Gud som är och som var och som skall komma."
Jaså. Men vad med 1942 års handbok och 1986 års?
Och vad med medeltida liturgier, som vi tack vare ett idogt högmässofirande likväl kan känna oss hemma i. Vad med det stycke trä i Källa gamla kyrka som en sommardag på 900-talet slog rot och blev det som till sist snickrades till en dörr/dörrpost i kyrkan? Har inte detta trästycke under alla dessa åtrhundraden kunnat känna igen en allmän - allmännelig - kristen tro, firad och förkunnad i sockenkyrkan?

Motsättningen avtecknar sig för den som vill tänka.
Syster Ratched manar uppenbarligen också de tvekande att förena sig. Nu ska vi bli teopoeter, inte bara teologer. "Det som sker nu är ett skapande, livsavgörande arbete för Svenska kyrkan. Din bön och förbön behövs."

Det är när syster Ratched tar i för mycket som saken spricker upp.
Svenska kyrkan skulle mycket väl kunna fira sina högmässor efter 1986 års ordning 5-10 år till utan att riskera livet. Mer livsavgörande är det inte. Men det finns en avsikt med att mana fram brådskan. Under stress tänker folk sämre. När det rätteligen skulle behövas sakkunskap, ropar syster Ratched på din bön och förbön. Det är DU som ska göra något nu.

Det hade Randle Patrick McMurphy aldrig gått på.

Syster Ratched heter i verkligheten något annat.

När vi ändå är inne i Gökboets värld - vad betyder det att Antje hoppar av debatten med Anne Heberlein i Expressens monter om krisen i Svenska kyrkan med motiveringen att hon har pratat klart om den. Jag fattar nada.
Vad skulle Randle Patrick McMurphy sagt nu? Att kyrkosystemet är ett system som vacklar och att detta visar sig allra mest när man inte vill tala om verkligheten?
Kan det vara så att Antje av några kommunikationsnissar tillhålls att inte kopplas samman med negativitet utan bara med plusvärden och därför avstå från den här sortens debatter på Bok&Bibliotek?
Skulle Randle Patrick McMurphy sagt något eller skulle han bara lägga huvudet bakåt och gapskratta?

Ständigt denne Randle Patrick McMurphy!