Strängnäs, onsdag

Strängnäs stift visar upp sig för Kyrkostyrelsen. Det är soligt och roligt. High-five, som vi säger numera. Själv förberedde jag mig för detta besök genom att läsa Antje Jackeléns nyutkomna bok Samling kring hoppet, Verbum. Biskop Dalman hade täckt fönstren till biskopsgården så att Aftonbladet inte skulle kunna se vad vi åt och drack, sa han. Det var bra. Ferrari är inte bara en bil utan ett dryckjom som kan rekommenderas varmt om ni händelsevis uppsöker Systembolaget och har kvar några vänner att vara omtänksamma mot och med.

Det är värdefullt när en ärkebiskop mödar sig att förse oss med texter för reflektion.
Någon, som inte läst boken, hade fått för sig att det "bara" var en samling gamla tal. Det är 1. inte så "bara" och 2. det har Antje hederligt deklarerat men 3. hon sätter in det hon sagt i ett sammanhang och en ram. Allt är värt uppskattning. Nu bör hon bli läst och diskuterad. En sådan diskussion är möjlig att föra på ett sakunderlag.

Antje tycker att hon utsätts för personliga påhopp och en polemik mot sådant hon inte sagt. Till detta är minst två saker att säga. Den ena att en ärkebiskop i det offentliga bara utsätts för påhopp som hör samman med ärkebiskopsrollen och inte är personliga och därför inte ska tas personligt. Smäleken är en smälek som ärkebiskopen får bära och den riktas mot ärkebiskopen, men avser Svenska kyrkan och tron.
Det andra är att hon delar öde med biskopen Jenkins i Durham. Alla menade sig veta vad han menade och polemiserade glatt mot dessa sina meningar, som de höll för att vara hans.
Jag kan citera kontraktsprosten Olov Olsson i Torslunda. Han sa: "Folk är inga filosofer."

Vad i boken ska vi diskutera?
Vi borde ta itu med det återkommande talet om Luthers antisemitism, som jag tror Tom G.A. Hardt definierat som en helt annan slags antisemitism än den politiska. Nazisterna kunde plocka upp material för sina syften ,men det hade inte särskilt mycket med Luther att göra. Nu kommer avståndstagandena som på beställning. Jag gilla komplikationerna mer. (s 148) Men det är bra att Antje påpekar att inte ens ett lysande intellekt skyddar från katastrofala felbedömningar. Detsamma gäller den vars intellekt inte är så lysande.

Ante driver tanken att religiösa gemenskaper positiva potential behövs för att bygga ett gott samhälle. Jag är inte säker på att jag är överens. De reformerta tänker så. Gör vi evangeliska det?  Bakom resonemanget  ligger vad domaren i Västtysklands högsta domstol (författningsdomstolen, antar jag)  Ernst-Wolfgan Böckenförde menar, att den sekulariserade staten lever under förutsättningar den själv inte kan garantera. I det feodala samhället, menar han, garanterade fursten samhällsgrunden genom att vara kung av Guds nåde, dvs det fanns en transcendens för makten. Så är det inte nu. Det skulle ge plats för teologer i samhällsbygget - och biskopar. Det blir som i en klassiska uppställning för schack. Nu tror jag att detta är en illusion. Det sekulariserade samhället kan finna garantierna för sin identitet t ex i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Annars gäller all makt i all tid att den korrumperas. Min slutsats blir att vi ska se upp för religiösa argument i politiska debatter. Fortfarande är detta något vi kan diskutera.

Jag saknar i boken resonemang om kyrkosyn. Här bedrivs nämligen teologi utan tydlig koppling till Kyrkans liv. Det blir mer om hoppet än om samlingen kring hoppet. Detta är också värt att diskutera. Jag skulle i det sammanhanget vilja tala mer om det grepp Antje håller fram - "teologin" som gör både si och så och behövs i många sammanhang. Vad då "teologin"? Talade någonsin Gustaf Wingren om teologi? Var det inte snarast "evangelium" och "kerygma". Är det den reformerte Moltmann som nu ska in på arenan? Läge för diskussion.

Sällan ger oss en ärkebiskop utgångspunkt för diskussion genom en bok. Nu händer det. Det ska Antje ha respekt för. Jag tänker inte hålla med om allt för det (när gör någon just detta i något sammanhang?) men det går att förstå hur hon tänker. Det är intellektuellt redligt. Hennes redogörelse för Svenska kyrkans engagemang för utsatta kristna är detaljerad och jag fattar både varför hon blir uppbragt över påståendet att ingenting görs och varför den kritiken ändå kommer. Det är kyrkobyråkratin som blir obegriplig. Denna byråkrati talar ogärna om misslyckanden och korruption i det ekumeniska arbetet i Mellanöstern. Det hade varit lättare om det talats klarspråk om problemen, även om de nu sägs vara borta. Transparens är ordet.

Förlaget är Verbum, som presenterar sig som "den ledande utgivaren av teologisk litteratur på marknaden." Detta tror jag inte. Gör ni?

Det kan dock vara lite roligt att diskutera utifrån boken och förtränga utträdessiffrorna för augusti månad. 9211 utträdda, som ni vet. Tre gånger högre än den gamla normaliteten. Så hur vore det att läsa och diskutera boken men också tala om det verkliga och allvarliga läget för Svenska kyrkan, ett läge det bäddats för i snart sagt två generationer. 60 år. Eller mer.

Det är det begåvade och komplicerade samtalet som nu är högst av nöden.
Det samtal där ifrågasättandet inte är utgångspunkt för lamentationer utan för henuristisk yra.
Där fick jag till det!

Kl 8 möts Kyrkostyrelsen för en lägesrapport.