Självförsvar och frågor om ansvar

Det har varit Pridefestival i Kalmar. Vi talar om stora folkliga manifestationer och dessa folkliga manifestationer följs veckan lång - och ett tag dessförinnan - av alert journalistik.
I torsdags var jag inte glad.
Barometern/OT lät Elisabeth Olson Wallin beljuga mig. Jag skrev ett svar. Det kunde publicerats i fredags eller i lördags. Hade det kommit i går. hade lögnen hunnit torka fast. Nu kom mitt inlägg inte i går heller. I dag vet jag inte. Tidningsbärarna levererade inte. Detta missöde händer några gånger varje månad.
Jag når nu några få ur tidningens läsekrets här i stället. Dessa få kan sjunga låten "Vem i hela världen kan man lita på?" och tänka på tidningen Barometern/OT.

Så här skrev jag:

"Häpen såg jag mig vara ansvarig att politiker i Kalmar jobbat för lite med hbtq-frågor och att folk i Kalmartrakten och på Öland är lite backwards. De konservativa kristna vindarna ”som blåst härnere” håller fortfarande i sig. Och det är mitt fel. Jag har uttalat mig om hur svårt jag har för homosexuella och gick ut hårt 1998. Elisabeth Ohlson Wallin vet att berätta.

Nu ljuger hon ihop något.

1998 visades bilderna från Ecce Homo och diskuterades i Två Systrars kapell, där jag var präst. Svårt för homosexuella? Det är inte sant. Jag hälsade vänligt på paret Ohlson-Wallin när de kom till Rom för att gifta sig. En av mina vänner som var homosexuell dog i aids, det ska väl kunna användas som ett plusvärde för mig om jag ska ta mig ur lögnen som Elisabeth Ohlson Wallin sprider.

Ingen minns vad debatten 1998 gällde. Den gällde Ecce Homo som utställning i Uppsala domkyrka. Två av bilderna kunde uppfattas som hädiska. Det tyckte ärkebiskopen KG Hammar och bad att de skulle tas bort. Det vägrade fotografen med besked  att hon då skulle lämna Svenska kyrkan och hade skrivit information om saken till media, meddelade KG:s syster honom. Inför detta hot vek ärkebiskopen ner sig. Något senare lämnade likväl fotografen Svenska kyrkan. Det hindrade alltså inte en afton i min församling där saken diskuterades. 

Jag har inte svårt för människor när det handlar om sexuell läggning. Skulle någon däremot i runan efter mitt frånfälle skriva att ”he could not gladly suffer fools”, skulle det vara sant. Jag försöker dock stå ut också med dessa. När jag läser vad Elisabeth Ohlson Wallin påstår om mig, erkänner jag att jag understundom misslyckas.

När det gäller folk i Kalmar med omnejd och på Öland skulle jag gärna vilja veta om de stillatigande vill låta sig utmålas som efterblivna av någon som kommer från — Västergötland!"

Så långt mitt svar.
Jag kan efter detta självförsvar undra över Svenska kyrkans centrala plats i pridandet.
Det vore väl inte roligt om Modéus II som "stolt biskop" skulle återfinnas på en bild i demonstrationen samman med en man som nu misstänks för grovt barnpornografibrott. Det skulle göda de illvilliga och muntra dem på ett sätt som skulle återverka på biskopsämbetet och på Modéus II som person. Det kan nog inte hjälpas.

Dessa de illvilliga skulle ju knappast vara sena att påpeka, att pridandet rymmer en sexualpolitisk agenda. Den ligger under talet om alla människors lika värde och talet om att all kärlek är bra kärlek. Upprinnelsen, den som ledde till kyrkchefen och hans dator, var ju en 22-årig man med en 13-årig pojke, som gjort upp om ett möte. De illvilliga kommer inte at vara sena att utifrån sin helklassiska kunskap påpeka, att detta är en klassisk homoerotisk relation, den äldre introducerar den yngre. Så, just så, gick det till i Grekland.

Nu ser svensk lagstiftning inte all kärlek som bra kärlek fast Modéus II paraderar under den parollen. Och tydligen kommer kyrkchefen att dömas. Han släpptes fri eftersom han inte kan påverka utredningen. Den tröskar obönhörligt vidare. Och kyrkchefen har, heter det, gjort vissa medgivanden. De illvilliga kommer att fråga vilken betydelse det har att Modéus II anslutit sig till kyrkchefens sexualpolitiska agenda, även om han inte sett vad som legat i skumrask.
De mer godhjärtade ställer förstås frågan om hur vården om kyrkchefen själv och kyrkchefens själ nu tas.
Den kyrkliga omsorgskulturen om syndare är mångomskruten men är den väl utvecklad?
Dessvärre utgör frågan själva svaret.

Tillbaka till Kalmar.
De kyrkliga ungdomarna, tydligen konfirmandledare därtill, har ihop med studentpräst och församlingsassistent använt de kyrkliga lokalerna i Domkyrkan som en resurs för pridandet  och planerat hur Domkyrkan skulle kunna användas för det höga syfte som Pride utgör. Rudi Dutschke talade om marschen genom institutionerna. Det är denna marsch aktivister gör.

Somliga aktivister använder av den officiella arenan för sina egna sexuella preferenser. De passar på att också utnyttja den kyrkliga ungdomsgruppen som resurs och drar med sig konfirmanderna till paraden.
Har det förts något samtal om detta?
Har arbetsledarna funderat över engagemanget, som kostar arbetstid och resurser?
Vad säger de kyrkliga familjer som inte alldeles utan vidare vill, att konfirmander ska dras in i det här och hur ska konfirmander kunna välja att ställa kritiska frågor om konfirmandledarna är engagerade i Pride? Kan en konfirmand förhålla sig normkritiskt till hbtq-normen? Kan någon?

Alldeles enkelt är det inte, det borde vi kunna vara överens om, med en parad som har en hård sexualpolitisk kärna som döljs i paroller ingen kan ha något emot. Och vem bär ansvar? Tycks inte cheferna tysta och undfallande?
Själva metoden kunde för en kyrkokristen vara lite skrämmande om man uppfattar att lögn och sanning blandas ihop till en aptitlig gröt, som ska förtäras å offentlig plats.

Var togs besluten om allt detta?
I Torslunda församling och i Kalmar har det lesbiska prästparet engagerat och entusiastiskt arbetat. Var ställdes de kritiska frågorna - eller fanns det inga och inte heller någon anledning att ställa sådana? Ja, ni minns från blogginlägget i går, att missionsförbundspastorn inte ville att det längre skulle finnas utrymme för förtal och desinformation. Har detta goda tillstånd inträffat i Kalmar?

Ni som läser Barometern kanske till grannar och vänner kan föra beskedet vidare att Elisabeth Ohlson Wallin ljög i intervjun i torsdags.
Ni skulle också kunna ringa tidningens chefer och fråga hur detta beljugande kunde föras in utan en chans för den beljugne att svara och undra om inte påhoppet/påståendet var av sådan art, att den utpekade skulle få svara i samma artikel som intervjun med fotografen Ohlson Wallin.

Själv är jag inte förvånad. Det går till så här. Jag vet att den här sortens kritik, den påhittiga lögnen, är en kritik av en konstruktion som kallas men inte är Dag Sandahl.
Denne konstruerade Dag Sandahl är som bäst en myling.
Det är lika dumt som när folk tror sig ha Luther på axeln. Denne är också en annan än den verklige Dr Martin Luther. Den verklige var inte magerlagd. Denne Luther kan omöjligen sitta på någons axel. Där kan bara ett tankefoster eller en konstruktion sitta.

Det retar mig dock att bli reducerad till  publik myling, det medger jag. Det borde reta Luther också.