Leninismens seger i SvK

Efter den kraftfulla stouten i går afton med vidhängande tankar på bloggen får vi trygga oss vid temat från prideparaden i Växjö: All kärlek är bra kärlek. All hantering är dock inte bra hantering. Är det verkligen rätt att utan dom och rannsakan ta en kyrklig chef ur tjänst utan lön bara på misstanke om brott? För en smålänning känns det småsint och fel. Måste inte processerna ha sin gång först?

Nu var inte aftonen värre än att jag kan blogga om hur det egentligen är.
Det är leninismen som segrar i Svenska kyrkan.
Det behöver ingen ha några synpunkter på. Vi lever i ett på papperet fritt land. Bara vi förstår den grundläggande hållningen och fattar vad det är kamrat Stalin kan utveckla, leninismens vetenskapliga tänkande.

Nu tror ni att jag ska utveckla tanken om imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Icke!
Jag ska beskriva centralismens princip.
Den leder till inrättande av en CK, Centralkommitté, till stora partikongresser där besluten redan fatttas och till en maktlöshet inför den byråkrati i Kreml som egentligen styr. Må vara att det finns sovjeter men det finns också ett Högsta Sovjet. Den enkla konsekvensen blir också ett stycke persondyrkan. Prästseminaristen Josef Stalin tar över efter tsaren som Lillefar.
Jag tror att den som läser eftertänksamt kan förstå. Ni andra inte.

Socialismens lära växer fram ur de filosofiska, historiska och ekonomiska teorier som utarbetas av bildade representanter för de besittande klasserna, de intellektuella.
Ni känner igen orden från Vad bör göras, som Lenin skrev. Avgörande beslut fattas i toppen efter förslag och råd som kommer från botten. Det är en centraliserad och disciplinerad grupp av professionella revolutionärer som klarar verksamheten.

Rosa Luxemburg invände mot denna nattväktaranda.
Lenins "idé är i huvudsak att kontrollera partiverksamheten, inte att befrukta den, att begränsa rörelsen och inte att hålla samman den." Det var kontraproduktivt att en allvetande och allmäsktig centralkommitté skulle skydda folket mot folkets egna misstag. Dessa misstag är bättre än centralkommitténs ofelbarhet. Menade Rote Rosa.

Leninismen seger i Svenska kyrkan utgörs av centraliseringen och tanken att bara centraliserade grupper av professionella klarar verksamheten. Jag talar inte om prästvälde men det också. Det finns grupper av professionella som på mer centraliserad nivå fattar besluten. Somliga är politiker. Andra kommunikatörer. Några präster finns där på höga poster. De sliter och släpar med sitt beslutsfattande. Ibland kallas styrelser in för att konfirmera de fattade besluten eller inse att inga egentliga beslut kan fattas. Styrelserna kastas åt remisser och skrivelser som de ägnar sig åt, medan de verkliga besluten fattas centralt. Styrelsen kallas "styrelsen", men styr inte. Det verkar som om styrelserna inte heller bryr sig om att fundera över vilka som då styr. Det är bäst så. Centralkommitténs beslut, dvs de i Kreml församlade., är bäst för CK vet bäst. Partikongresser (motsv) kallas in och förväntas konfirmera de fattade besluten under applåder. Den egentliga makten ligger i byråkratierna.

Här ska inget gnissla. Återkommande resonerar stiftens ledande byråkrater med byråkraterna i Kyrkans Hus.  Det kan enkelt beskrivas som utslag av en nattväktaranda. Ingenting händer väl som skulle skada något av det vi tänker oss?

Till leninismens seger hör centraliseringen av det lokala till en något högre nivå.
Inte bara så att församlingar i glesbygd eller utglesad landsbygd med få gudstjänstfirare och utan möjlighet att i längden (2017 eller 2021) få ihop ett kyrkoråd går ihop. Här buntas också församlingar i städerna samman, berövas egentlig beslutsmakt och blir beroende av centralkommittén. Saken gäller att kontrollera och begränsa, inte befrukta och hålla samman. På vanligt sätt ska bottennivån kunna tillföras medel - om nu någon gitter anstränga sig och formulera ansökan med bilagor för att i görligaste mån få ihop en text som övertygar dem där uppe. Många värdefulla idéer dör när de kreativa inser vilken mödosam väg som ska beträdas och fattar hur kreativ idéer inte bara avvisas utan också att den som nerifrån kommer med de kreativa idéerna därmed ådrar sig personligt ogillande.

Utgör Svenska kyrkans värdskap för Lutherska Världsförbundet och Vatikanen ett belysande exempel på leninismens seger i Svenska kyrkan?
Man kunde ju tänka sig att den styrelse som representerar - företräder - Svenska kyrkan nationellt och internationellt skulle finnas med just som företrädare när påven kommer till Lunds domkyrka. Den får inte plats. Svenska kyrkan är visserligen en öppen och demokratisk folkkyrka, dvs styrelsen förväntas styra för den är vald till den sysslan, men vid uppställningen i Lund är det presidiet som framträder, Wanja Lundby-Wedin (S) och Mats Hagelin (M, fast i det kyrkliga kallas M något annat), tillsammans med ärkebiskopen. Riktigt hur det blir med tjänstemännen återstår att se.

Antagligen kommer här leninismens seger i Svenska kyrkan att tydligt illustreras. Centralkommitténs innersta kärna. Och vem bestämde denna ordning? Inte kyrkostyrelsen. Det kan vara så att det inte finns plats i Lunds domkyrka för dem som företräder värdskapet. Då blir det av intresse att förstå vilka andra som bjudits. Regeringsrepresentanter? Och  frågan vem som beslutar om vilka som bjuds blir den avgörande. Det är, för att upprepa, i händelser som dessa som det står klart hur leninismens segrat i Svenska kyrkan.

Ska vi då i revolutionärt nit ropa: All makt åt sovjeterna?
Eller helt enkelt återställa proportionerna. Kyrkolivet måste växa bortifrån och nerifrån .

Nu ska dessa enkla analysansatser inte uppfattas som kritik.
Jag läser den närmaste motsvarigheten till Pravda i det rådande systemet; Dagens Seglora där en missionsförbundspastor vet att berätta om sommarens (medie-)händelser. #mittkorskampanjen skapade genom sitt upplägg "dels en polarisering mellan kristna och dels blev en möjlighet för nyfascistiska rörelser att utnyttja". Som om inte detta var nog har utsattes ärkebiskop Antje Jackelén "ännu en gång för personliga påhopp, har och lögner i sociala medier". Pastorns tanke är inte bara att kommunikatörerna ska delta i samhällsdebatten och förse massmedia med debattartiklar och informationsskrifter. Så tänker de reformerta. De har en väl faiblesse för att utnyttja det gemensamma för sina  egna goda intressen. Det går inte jag på. Men till leninismens centrala hållning hör just dessa informationssatsningar som är, pastorn igen, ett viktigare kyrkligt engagemang att satsa publicitet på än "en inomkyrklig pseudodebatt om värdet av att bära ett kors om halsen." Det ska regelbundet produceras opinionsbildande artiklar, bloggar och studiematerial och vi behöver "en ärkebiskop som är lika aktuell i samhällsdebatten som i kyrkans inre uppbyggelsearbete." Ni känner igen leninismens grundhållning - centralismen. Då har ni ändå inte fått den grundläggande Pravdahållningen er till livs.

Pastorn blir tydlig:
"De svenska rikstidningarna borde kunna avstå från att släppa fram och återge en återkommande liten inomkyrklig debattelit som diskuterar allt som de är emot i Svenska kyrkans ledning."
Missionsförbundspastorns iver tar vi inte miste på.
Det är en iver som kommer ur leninismens princip.
Släpp inte fram och återge inte debattelitens diskussioner. Med en kyrka "vars budskap och profetiska kallelse blir så välkänd i det svenska medielandskapet att det inte längre finns utrymme för förtal och desinformation." Precis som missionsförbundspastorn resonerar har många resonerat och sett till att medielandskapet inte för desinformationen vidare.
Det räcker med Pravda.
I Pravda återges nämligen informationen, det folk behöver få veta. Det andra ska det inte finnas utrymme för. Varför skulle det?

Ni vill nog inte läsa men i alla fall.
http://dagensseglora.se/2016/09/10/vem-tar-ansvar-for-den-kristna-opinionen/