Utan folk - och folk är kvinnor!

Handläggarna fattar inte. Antje förstår inte.
De vet alla att det görs stora insatser i arbetet för de utsatta genom Act Alliance, Lutherska Världsförbundet och Kyrkornas Världsråd. Miljoner kronor betalas ut till katastrofhjälp från Svenska kyrkan och kyrkodiplomati utövas. Ändå heter det att Svenska kyrkan håller tyst inför förföljelsen av de kristna i världen. Detta förstår inte de som har sin observationspost i Kyrkans Hus, Uppsala. Vi gör så mycket gott!  Vi kan inte säga och protestera för det skulle slå än hårdare mot våra medkristna. Kyrkoledarna där har bett oss vara försiktiga.

Vad ser vi här?
Ett kommunikationsproblem, förstås.

Nu vet jag inte alls vilka kyrkoledare vi talar om.
Folk i Mellanösterns kristna råd, MECC? LVF:s ordförande biskop Younan? Men ett vet jag. Det är inte alltid en hjälp om krafter från andra länder ger sig in och har synpunkter. Det var detta Pius XII visste och därför höll han sig noga underrättad om vad som skedde i Tyskland, där han varit nuntie, men överlät till de lokala biskoparna att tala ut. Att han själv också var informerad om planerna att mörda Hitler, är det få som vet. Uppenbarligen hade påven inga egentliga invändningar mot ett tyrannmord. Ibland ska krig föras som hemligt krig.  Påven bedrev ett sådant krig mot Hitler. Men det kunde han inte säga, förstås. Och bilden av honom har varit en annan, nämligen bilden av en påve ointresserad av de världsliga frågorna och passiv inför brotten mot mänskligheten. Sanningen var en annan.
För de  vetgiriga: Jag har läst Mark Rieblings bok Church of Spies, Basic Books, New York 2015.

Men, fortfarande som ett kommunikationsproblem, vem har begärt storståtliga apeller?
Det som efterfrågats är något annat än tystnad.
Tala kan en kyrka på många sätt. Från predikstolar t ex.
Samtala kan en kyrka också, om svåra politiska frågor. Det skedde i syföreningarna, detta folkuniversitet om u-landsfrågor, som det hette. Tredje världen var en nära värld för dessa damer. De fick missionärsbrev upplästa för sig, de läste årsböcker och tidskrifter och for på stiftssamlingar. När jag tänkte över detta, slogs jag av en insikt. Allt detta är borta.
Mängderna kvinnor med förstahandskunskap och ansvarstagande för medkristna har vi inte längre.
Vi har SIDA-anslag och handläggare. Inte konstigt att det blir tyst då. Anslag kan man skicka till andra kanslier som omsätter medlen i goda gärningar, men det blir bara pengar och inget kyrkfolkligt engagemang längre.

Detta ska inte Antje Jackelén hållas ansvarig för.
Hon var inte med på det 1980-tal som såg omstöpningen och hon var inte med på det 1990-tal då frågorna ställdes i dåvarande kyrkostyrelsen om problemet med sjunkande kollekter och insamlingar som kompenserades med anslag från staten.
Visst kunde det vara roligt att de kyrkliga organen uppfattades vara så kompetenta på fältet att de anförtroddes medel för att göra jobbet bättre, men det var en del frågor i sammanhanget som aldrig arbetades igenom.
Det är små steg som leder till de stora förändringarna. I lokalförsamlingarna skötte prästerna begravningarna när de åldrade kyrkliga fördes till sista vilan. Det var fina begravningar, där präster sa erkännsamma och kloka ord. Det var många begravningar. När en kyrkoherde slutade, kunde han med rätta slå ut med handen mot kyrkogården och säga: "Där ligger den församling jag kom till."

Vi kan skratta åt präster som hade andakt och högläsning i sÿföreningarna och det hela tål att skrattas åt. Somligt var mycket löjligt. Men det andra fanns också, folkuniversitetet.

Min vän och kamrat Lennart Wallster i Kalmar tänkte på mig och försåg mig med böcker om Kina. Jag kan läsa om de ovisa missionärerna i En "Fan Kway"s Det himmelska riket och de främmande djäflarna, Fritzes Bokförlag i distr 1914.
Författaren var egentligen en mycket bildad och rik svensk man, skriver Lennart.
Men det fanns också visa missionärer. Jag räknar Gustaf Österlin till dem. Och då inskänker jag mig till Kina.

Min poäng just nu är att det också för 100 år sedan och mer gick att få mycket information med många infallsvinklar för den som ville veta. Och det ville i vart fall många i syföreningsarbetet engagerade.
När vi inte längre har dem är frågor om Tredje världen anförtrodda, ja, vilka?

Jag antar att jag hittat en grundbult till den tystnad som obestridligen råder i Svenska kyrkan i denna kristendomsutrotningstid. Gudstjänstdeltagarna, en kundkategori,  blir inte störda. Det kyrkliga livet pågår utan besvärande påminnelser att det vi håller på med är det dödsstraff på i andra länder och  att kristna i vår tid förslavas. Om kyrkfolket blivit en lös skara som undantagsvis firar gudstjänst, dvs regelbundet en gång i månaden, blir det så här. Och då kan inget sägas om de medkristna. Ingenting till dem heller.

På denna högtidsdag, när rejäla präster bjuds på öl av rejäla församlingsbor, och andra medkristna kan vi kanske prata om just detta. Men fira nu!  Fattas samtalsämnen när ni talat färdigt om syföreningar kan ni behandla detta att den s k kyrkchefen inte häktades utan släpptes på fri fot. Misstankarna kvarstår. Pastoratsledningen, vilket pastorat det nu är, har stängt av mannen från arbetet utan lön. Det kan man också prata om.
Var det klokt av Modéus II att uttala sig så fort mannen tagits in för förhör? Det kan man prata om också.
Men glöm inte ölet bara för att ni har många synpunkter!
http://www.catholicgentleman.net/2016/09/grab-pint-glasses-buy-priest-beer-day-coming/