Tack gode Gud för Hitler

Det är Hans Ruins fel.
I hans bok Gycklare och apostlar, Bokförlaget Natur och Kultur, Helsingfors 1934 mötte jag Johannes Müller (1864-1949). Dr Müller tyckte att livet var härligt där han satt på Elmau och mötte en uppsättning av tidens intellektuella. Deltagarna, som (siffrorna är från 1912) kunde bo både två veckor och ibland två månader, på slottet Mainberg och senare på Elmau, där Pflegestätte persönlichen Lebens  bedrevs, fick ställa frågor till den religionsintellektuelle doktorn, han som var för en ny och fri kristendom.

Är livet alltid så skönt som det här på Elmau förkunnas?
"Herlich, herrlich, finde ich. Es ist einfach unbeschreiblich herrlich!
Folkdanser, kammarmusik, reformkost och en etik efter Jesu sinne var hjälpen för moderna människor som kom till Elmau. Hit kom de bildningstörstande "avkyrkligade" men också kyrkligt folk. Eivind Berggrav var här liksom Adolf von Harnack. För prins Max von Baden stod alltid ett rum i ordning.

Müllers inställning till den nationella revolutionen i Tyskland var positv.
Hitler var ett Guds redskap och skulle lyfta det tyska folket ur den politiska försumpningen och den ekonomiska förvirringens tid. Müller var dock kritisk mot Hitlers närmaste män. Han var emot "den nazistiska andligheten" som ställdes framom "det tyska väsendet självt".  Men Hitler trodde han på. Hitler skulle förvisso rå på det, som hotade att föra allt på irrvägar.

Det var då Hans Ruin frågade om kriteriet på Hitlers utvaldhet.
Johannes Müller svarar.
"Hitler misslyckades 1923 vid det bekanta kuppförsöket i München, emedan han då handlade efter egna tankar, egna överläggningar och planer. Han hade då ännu icke gjort sig till ett organ för de gudomliga impulserna. Men nu veta vi, att han gjort det, ty den verklighet och verksamhet, som vi uppelva hos honom, motsvarar inte alls det som vi uppelvat hos honom tidigare; det är någonting alldeles obegripligt och bär i hela sin art skapargåvans spår och symptom. Han är nu rent besatt av det som kommer över honom, han glöder till den grad av det, att det strålar ur honom med en intensitet som är rent ohygglig. Han är utom sig, utom sitt eget jag. Han mottar ur Guds hand det som hah har att göra och säga. Att Hitler kan vara sådan, bara ett organ för de väldiga krafterna, beror säkert av hans okunnighet. Ingenting skjuter sig förvirrande mellan honom och den han mottar av. Hitler lever bara av vad som inges honom, inte av vad han spetsfundigt tänker ut åt sig." (Ruin aa s 174-175)

Johannes Müller var antisemit och ville se en germanisering av den kristna tron, den semitiska mentaliteten i kristendomen måste bort.  De förföljda judarna fick antingen utstå förföljelsen eller utvandra. Det var efter Guds bud. Det är bättre att en människa dör än att hela folket går under. Ni förstår att det är "de väldiga krafterna" som verkar här också.

Här har ni idealismen, den idiotiska. Det är idealister som Müller som tror sig tänka fritt men blir samtidsspeglar, reflexer av tiden. Det är inte "konservativa kristna", Bibel- och bekännelsefolket, som tänker så här. De håller distansen. Müller gör det inte. Kan inte göra det. Han blir sin egen fånge, sina idéers och sin egen tids fånge.

Ni undrar om hur det blev för honom efter 1945?
Amerikanarna hjälpte honom måhända till insikten att han tagit miste, han skrev i vart fall under en deklaration att han var skyldig och dömdes som krigsförbrytare. Han hade i tal och skrift förhärligat Hitler. Elmau tog US-Army över och slottet blev anstalt för handikappade men Müllers del återlämnades efter överklagande till arvingarna år 1951.
Johannes Müllers son Hans-Michael (1901-1989) hade för övrigt varit adjutant åt Reichsbischoff Ludwig Müller, han som tog sitt liv sommaren 1945.

Naturligtvis tar alla rättfärdiga avstånd från detta fromma medlöperi med nazismen.
Vi andra funderar.
Hur lätt är det inte att tänka idealistiskt - och hur uppskattat är det inte! Kritiskt tänkande och referensramar till Uppenbarelsen, bibliska erfarenheter och den kristna trons mothåll hör alls inte till denna popularitetskategori. Och likväl! Den hemmasnickrade germanska tron, buren av en nazistånden liberalteologi blir ideologiskt användbar.

Vad lär vi?
Vi lär oss se upp för idealismen.
Den kristna tron är inte en idé och idealism utan erfarenhet och realism. Insikt om Verkligheten.
Den vet något om den fallna världen och om människans behov av och längtan efter bländverk och glansbilder. Detta är en farlig längtan. Nazisterna kunde uppfattas som fanatiska och maktfullkomliga - och det var de - men Müller, som ser detta, förlitar sig likväl på Führern och på Gud, som tillåter detta med en högre avsikt. Bedrägeri och självbedrägeri ingår en skön förening. Inte bara i det tyska 30-talet alltså. Det är dessvärre mänskligt i betydelsen omänskligt, sådant vanligt i människolivet som fördärvar.

Det fanns fromt folk som tackade Gud för Adolf Hitler.
Vilka slutsatser ska vi dra av det?
Efter valet 1933 släppte många kommunister sina övertygelser. Hade 5 miljoner röstat med kommunisterna? De tystnade. Varför? Frun sa: "Men Karl, tänk på barnen och mig."
Idiotisk idealism och taktisk tystnad - då går det oss illa.