Trött och less eller stolt och glad

Ska jag bejaka mina känslor och vara trött och less på vad som utspelar sig i Svenska kyrkan, välinformerad som jag är?

På alla nivåer ser jag allvarliga och rätt ofta helt onödiga problem. De är strukturella men sannerligen också personbundna. "Är prästerna så idoga i den heliga tjänsten, som de själva tror?" var frågan jag hörde i går. Vad svarar jag på det? Lever präster sin illusion om allt arbete, men det är en illusion för de ägnar sig åt tröttsamt nonsens och skulle deras 40 timmar jämföras med sjuksköterskor eller lärares, så bleve det pinsamt. Sägs det.
Kyrkohandboken, vart tar det arbetet vägen? Jag ser i Kyrkans Tidning kritik på nytt och tidigare var det DN, där Maria Schottenius gör fortsatt vakttjänst. Det ska komma mer, hör jag.
Och så väntar vi på granskningen av SKUT och nästa redovisning av utträdda samt kampanjen mot #mitt kors till det.

Jag återkommer strax till detta, men först frågan om jag inte i stället skulle vara stolt och glad.

Riksrevisorerna faller som de äpplen rönnbärsmalen gett sig på i trädgården.
Polismyndigheten har omorganiserat sig till otjänlighet.
Skolborgarrådet Olle Burell upprörs över burkinin men kläddes av (!) eftersom det är de fromma sossarna, vars sekreterare han var, som berett vägen för konfessionella skolor och förskolor, fredagsbön på arbetsplatser, muslimska helgdagar och statlig imam-utbildning.
Nu är Ulf Bjereld ordförande och kan ägna sin möda åt att skriva i andra organ än Proletären och sitta i Göteborgs domkapitel i stället för en marxistisk-leninistisk kampgrupp.
Jag har lite svårt när kommunister köper kostym och stiger in i det socialdemokratiska partiet för att sjunga Internationalen med annan frasering.
Flyktingfrågan ter sig ohanterlig.
Men jag borde kanske vara stolt och glad när en kyrka har problem i ett samhälle som har problem? Det betyder att i varje fall det partipolitiserade kyrkliga livet är väl inkulturerat.

Partipolitiseringen av Svenska kyrkan är medveten maktstrategi, förstås. Jag läser fil dr Daniel Alvungers avhandling Nytt vin i gamla läglar (2006) och finner noteringen att det socialdemokratiska partiet tänkte att  "SAP borde arbeta för att göra statskyrkan till ett demokratiskt verktyg och integrera den i det socialdemokratiska idé- och värdesystemet." (s 57) Då är det väl i egentlig mening inte överraskande om Svenska kyrkan blir skådeplats för politiska uppgörelser. Därmed kan det kristna folkets ställningstaganden utifrån kyrkosyn eller ren anständighet placeras på en höger-vänsterskala. Det blir befängt för oss kyrkokristna, som inte tror att evangeliet med nödvändighet leder alla kristna in i en och samma partifålla. Det blir lika befängt som att höra politiska motståndare avfärdas därför att de har "en annan människosyn" och sedan bevittna hur just den politik motståndarna talat för, genomförs. En annan människosyn men samma politik?

Per Wirtén ska väl räknas till de liberala. Liberal i sin syn på sanningen är han i vart fall.
"Uppropet #mitt kors kommer från sliriga kretsar, rymmer hyckleri och omges av obehaglig politik." Kritiken att #mittkors syftar till att skärpa religionsmotsättningarna, med spetsen mot islam, är därför befogad."
Han drar slutsatsen att "deras sammanhang är ett sådant man bör vända ryggen åt."
Han uppfattar också, märkligt nog efter reträtterna, att Svenska kyrkans biskopar "borde övervinna sin välmotiverade motvilja mot de (sic! DS) som tagit initiativet till #mittkors och kidnappa idén."
http://www.dagensarena.se/opinion/visa-solidaritet-med-mellanosterns-kristna-bar-ett-kors/

Annika Borg svarade Wirtén på ett vänligt sätt. Men hon fick fram Wirténs hållning: politisera och polarisera.
http://www.dagensarena.se/opinion/polarisera-inte-engagemanget-for-utsatta-kristna/

Själv undrar jag över den där hållningen att med en handviftning definiera misshagliga och vända ryggen till. Hur hamnade vi med vårt öppna och demokratiska samhälle där?
Folkskollärare Rubin lärde ut en helt annan hållning. I demokratier debatteras med sakkunskap och vilja till förståelse. Man styr på sak och inte på person. Man vill förstå och undviker det enkla misstänkliggörandet och argument ad hominem.

I grund och botten var ju frågan så enkel. Hur ska vi kunna visa solidaritet med våra medkristna? Att kampanjen också kom att aktualisera en del problem Svenska kyrkan har med sättet att organisera sina ekumeniska och internationella relationer, behöver man inte vara doktor i missionsvetenskap och ekumenik för att förstå. Det begåvade samtalet pågår också vänner emellan. Fast inte just på Bloggardag.

Arma kyrka och arma nation. Här har vi hamnat. Förenklad politisering och slagordsmässig polarisering.
Hur ska jag nu reagera? Vara trött och ledsen eller stolt och glad?

Och hur ska egentligen en kristen rösta politiskt?
* På en man som är döpt, har svårt att fatta beslut och har sin kvinnliga assistent som älskarinna?
* På en man som är döpt, varje dag sätter i sig en flaska konjak och fattar politiska beslut i det tillståndet?
* På en man som är döpt, aldrig röker, aldrig dricker alkoholhaltiga drycker och är vegetarian, avstår från att sko sig ekonomiskt på sitt uppdrag och oförtröttligt arbetar för partiet och nationen?
* På en man som är döpt, super och svär, ser till att undanröja gamla kamrater och vänner genom avrättning eller fängelsestraff och är känd för sin skräckinjagande hänsynslöshet?
På vem röstar en kristen?
Hjälp mig!