Tröst för ett tigerhjärta

Egentligen tror jag att allt är så enkelt som jag tänkt i mer än 50 år.
Vi lever på övertid.

Det går inte att räkna med att den som sällan eller aldrig har med Svenska kyrkan att göra ska vara villig att betala för medlemskapet. Om jag kommer på mig själv med att inte läsa en tidning jag betalar dyrt för, slutar jag prenumerera eller börjar läsa den nogsamt. Tertium non datur. Inte i längden.

Jag läste Kyrkans Tidning och såg centralförklaringarna till utträdena och de stämde sannolikt även om den långa förklaringen saknades. Callum G Brown sätter år 1963 som det år då det kristna Britannien dog. När dog det kristna Sverige? 1964? Eller när det inte gick att argumentera med hänvisning till Den Heliga Skrift eller bekännelsen längre? Då är vi några år tidigare. Dog det kristna Sverige just när besvärjelsen uttalades att "Den svenska linjen är den kristna linjen"? "Ve eder när människor talar väl om eder"-argumentet kunde vi fundera över. Men då är det krigsår och behov av nationell samling. Vad det denna kram från statsmakten som dolde vad som egentligen skedde? I dag sätts då hoppet till att människor i det lokala ser Svenska kyrkan göra mycket gott och därför vill folk stanna kvar. Jag undrar det jag.

Skälen är två.
1. Det kommunikativa att "Svenska kyrkan" ska vara det överordnade varumärket  kanske inte slagit igenom. Det som sker i Knäckebröhults kristna församling uppfattas mer vara Knäckebröhults än Svenska kyrkans.
2. Det finns uttträdda som markerat sin ovilja att vara med i Svenska kyrkan för de "vill inte betala till skiten", själva kyrkosystemet, men fortsätter fira gudstjänst och engagera sig i sin församling. De känner befrielse i detta och har fortsatt många synpunkter på vad församlingen ska göra. De kastas inte ut. De tar inte heller kyrkopolitiskt ansvar. De ser till sitt eget, sig själva och församlingsgemenskapen. Utanför är de men fortfarande är men fortfarande en del av kyrkostatistiken. De sparar en hel del pengar (som de måhända använder till välgörenhet).
Jag kommer på ett tredje skäl:
3. Kunder är programmatiskt otrogna. Vi lärde oss att det heter CRM. Customer Relation Management. När medlemmen blir kund, då går det oss illa. Kunder är nämligen lättrörliga. Det finns oftast andra ställen att gå till om de på något sätt blir missnöda - med utbud, pris, bemötande mm mm.

Vi lever på övertid därför att medlemmarna inte vill ha det som firman tillverkar - och en hel del anställda vet eller förstår (välj själv!) faktiskt inte själva vad firman tillverkar. - De har inte sina livsrötter i Ordets och sakramentens bördiga mylla utan illustrerar andra varianter av fyrahanda sädesåker. Det betyder att de i tidens längd  kanske inte vill vara med. Det krävs inte så mycket för att medlemskapet ska omprövas och har vi nått en viss ny nivå på utträden, ligger den stabilt där. I oktober brukar det komma en ny årshögsta notering. Undras hur många som utträder då?

Vi kan temporärt behålla en del medlemmar om vi satsar på den lagiskhet den naturliga människan åstundar. Lärjungaskapet är mer påfrestande än kundrelationen. I lagiskheten, den uppiffade och färggranna, är det grundläggande i vår tro "kärlek, mångfald och frihet". Kunde detta inte lika väl vara ledord för Folkpartiet Liberalerna? Men lagiskheten räcker inte i längden och har Svenska kyrkan betat med glad lagiskhet så fattar folk, att när betet är förtärt återstår kroken blottad - och den vill man inte. Det som fick människor till kyrkan när det begav sig var något annat, något andra inte kunde erbjuda. Det stavas evangelium.

I brist på radikala pastorala alternativ måste handläggarna på de högre höjderna trösta sig själva och varandra med enkla analyser och nya försök att dra nytta av kommunikationsfinesserna, det förstår jag också. Customer mer än lärjunge. Det är också en slags frälsningsekonomi. Men det är till sist klen tröst också för ett kyrkligt tigerhjärta att inbilla sig att människor skulle finna behag i att bli behandlade som kunder också i det kyrkliga. De kloka borde förstå, att kunder till sitt väsen är opålitliga. Inte minst opålitliga som kunder i en organisation de måste känna sig alltmer främmande för.

Som gymnasieläraren sa till den pensionerade prästen: "Det ska du veta att i min gymnasieklass har ni ingen med er."
Vem ska trösta den pensionerade prästen? Och hur?
Med argumentet att det är problem i Danmark också? Den danske folkekirke tappar folk fast alla vet hållningen i den: "De behøver slet ikke tro. Den Danske Folkekirke tror for dem."

Så underligt är det också, att den som påpekar hur illa ställt det är, blir utskälld. Nå, kanske inte så underligt. Den som inte ser alternativen har inget annat att göra än försöka tysta de kyrkliga kritikerna.

Detta för osökt över till arbetet med ny kyrkohandbok. Mitt tigerhjärta tröstas inte av informationen på twitter från överheten. Där talas om "stort engagemang" i remissvaren om förslag till ny kyrkohandbok. Det sägs föga om kritiken. Jag finner det illavarslande.

Roligt att se sin fru oppmålter i Smålandsposten idag - men är det som kommer fram egentligen så muntert? Eller på något sätt tröst för ett tigerhjärta också om tigerhjärtat och tigerhjärnan inte övertygats av ett politiskt beslut i en teologisk fråga?
http://gota.media/qrbD