Marx för kristna

Det finns mycket som kallas vänster som jag har svårt att definiera politiskt.
Denna vänster är stämningar mer än ställningstaganden utifrån marxismens-lenininsmens principer. Vad Marx och Engels skrev, har denna vänster aldrig bekymrat sig om att ta reda på. Vad Lenin menar med imperialismen som kapitalismens högsta stadium, har de inte funderat särskilt mycket över. Marxismens politiska ekonomi? Ernest Mandel är dem obekant. Clara Zetkin, Rosa Luxemburg och Emma Goldmann likaså. Be inte denna vänster redogöra för politiska motsättningar mellan revisionister och socialister för att klargöra hur Eduard Bernstein tänkte.

"Tonen är stundtals hårdare inom kyrkan än i politiken", sa min vän Wanja Lundby-Wedin i Kyrkans Tidning.  Talar vi om 300-talets kristologiska strider eller om 1500-talets reformation så låt gå för att striderna var hårda. Debatten i Svenska kyrkan detta år eller en mängd föregående, är ett intet i jämförelse med politiska strider och uppgörelser. Det gäller i Sverige också. Kata Dalström är ett tydligt exempel. Men de politiska striderna i svensk socialdemokrati eller uppgörelserna mellan mensjviker och bolsjeviker - ska de verkligen bedömas som mildare än debatten i Svenska kyrkan. Tror inte det.

Det kanske finns anledning att slå ett slag för att de kristna skulle hämta en insikt från Karl Marx då?
Marx gör klart att det inte är människors medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.
Det betyder att vi måste förstå vad vi gör för att förstå.
Kaninerna skiljer sig från mig inte därigenom att de är overksamma, kaninungarna hoppar mer än jag och snabbare, med min mänskliga verksamhet är medveten och den förändrar. Man ser det också hos små barn som leker eller pysslar. De arbetar medvetet för att klippa och klistra eller bygga. De förändrar en kork till en spindel eller legobitar till en sinnrik konstruktion.

Marx för kristna borde betyda insikten att det vi gör är det avgörande.
Folkets görande kallas liturgi. När vi stiger in i Kyrkans gudstjänst avspeglas Guds rike i det vi gör. Här formas vår medvetenhet som kristna. Här. Inte i församlingshemmet. Bibelläsningar, böner, liturgins ord som är bibelhändelser i koncentrat och eukaristin har förmågan att förändra när vi gör det som utmärker kristna. Firar den kristna gudstjänsten.
Gör vi något annat, förändrar detta andra också vårt medvetande.
Fast på ett annat sätt, förstås.
Och görs gudstjänsten om, tas några markörer bort ("Herre", t ex) blir det något annat. Antagligen något som blir en vagare teism. Inte bara helheten utan också och kanske särskilt de små, små detaljerna avgör.

Marx för kristna utmanar med den gamla kristna insikten: lex orandi, lex credendi.
Det jag gör när jag ber  i Jesu namn (ihop med Herren Jesus), uttrycker och formar det jag tror. Det är därför vi ska vara varsamma med orden, inte bara i politiken. Varsam betyder inte att orden ska vara vackra och meningarna välformulerade så mycket som att de ska vara sanna, återge det vi vet genom Guds avslöjande, Uppenbarelsen. Det är här vi hålls samman.

Alternativet till trons praktik, gudstjänsten som formar oss, är att odefinierat tala om kyrkan som en trosgemenskap men inte en åsiktsgemenskap. Det är en ansats som leder till slutsatsen att vi måste respektera mångfalden av åsikter bland kyrkomedlemmarna. I praktiken betyder det förstås att i Svenska kyrkan kan man tro lite hur som helst. Vad återstår då att värna?
Jag tycker Wanja Lundby-Wedin uttryckte den saken väl när hon intervjuades i Kyrkans Tidning veckan som gick: Respekten för kyrkomötets beslut och kyrkoordningen måste värnas. Här ser vi det sammanbindande bandet.
Resonemanget vidgas något därefter:
 "Grundläggande värderingar om solidaritet och människans lika värde vägleder oss de gånger vi inte alltid har ett kyrkomötesbeslut att luta oss emot."

Här hajade jag till i självrannsakan.
Nu var det inte talet om "människans lika värde", som jag inte tror på och som är en felöversättning. "Det inneboende värdet i alla människor", som saken formuleras i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, är något annat.  "The dignity and worth of the human person", på engelska. Och mer utmanande! Den meningen blir till en rannsakande fråga.

Frågan som fick mig att haja till blev mer självrannsakande.
Har jag någonsin lutat mig emot ett kyrkomötesbeslut?
Jag kan inte komma på något tillfälle, snarare tvärtom, efter kyrkomötesbeslutet 1957. Det samhälleliga och det kyrkliga varat avgör medvetandet, viskar Marx då till mig. Praktiken avgör tron. Det var det söndagskolfröken och konfirmationsprästen också sa, fast med andra ord.
Kyrkgängare och gudstjänstfirare lutar sig. Men inte mot kyrkomötesbeslut fattade av något som kallas men inte i egentlig mening är ett kyrkomöte utan en partipolitiskt sammansatt kongress, religiös eller kristen osagt.
Den deklarationen har jag för övrigt lämnat kyrkomötet år 1982.