Vi är många

Gårdagens lilla frågesport. 2 Churchill 3. Hitler och 4 Stalin. Men vem var 1? Per Albin och Mussolini är på förslag. Nu kunde Per Albin fatta beslut och det kunde Mussolini också. Per Albin röjde upp med KG Ossian-Nilsson och Mussolini med d'Annunzio t ex. Eisenhower var mannen.
Lite roligt ska man ha - och problemet löstes skickligt av somliga genom att styra bort från person till parti. Nu till detta att vi är många.

Vi är tusenden och det där att "vi är tusenden" ska sjungas 12 gånger om på slutet. Ni minns väl Tältprojektet. Men vi är tusenden också i det kyrkliga. Vi säger att det här inte längre går.

Jag läste Kyrkans Tidning i går.
Resultatet blev det som brukar uppstå i mig. På stiftssidan beskrevs i ord och bild hur ett åttiotal förtronedevalda målar framtidsbilder. Det är gruppindelning, gruppsamtal och redovisning. De förtroendevalda tycks vara i den åldern att denna verksamhet stimulerar dem. 30-talisterna gillar sånt. De gillar att måla framtidsbilder också. Och alla blir nog glada över att alla talar om samma saker. Det borde kanske bekymra. Tänker ingen nytt? Förfaller alla till det välkända och enkla och rabblar mantrat om låga trösklar och fler mötesplatser? Men det var tydligen bra att alla talade om samma saker. "Det måste vara en styrka. Det visar att vi är på väg åt samma håll." Det kyrkliga lämmeltåget traskar vidare. Bra. Men vart?

Varför kom jag att tänka på Dunning-Kruger-effekten. Det handlar om, har jag lärt mig, en kognitiv bias. De inkompetenta överskattar sin kompetens Den som är kompetent underskattar sin  kompetens och tror att det som är lätt för den kompetente är lika lätt för andra. Detta förhållande sammanfattas så: Den inkompetente har en felaktig uppfattning om sig själv, den kompetente om andra.
Minns orden kognitiv bias.
Hur blir då detta vid kyrkliga sammandrag med ett åttiotal förtroendevalda närvarande, där framtidsbilder ska målas av kompetenta och inkompetenta i glatt samarbete? Och vad med åratal av analyser och lösningsförslag?
Nu startar vi karusellen på nytt.
Vill ingen förstå missgreppen och vågar ingen fundera över om detta som nu övergår Svenska kyrkan också är resultatet efter amputationer av misshagliga kyrkliga rörelser?

Nog vet många att den kyrkliga verksamheten bland barn och unga inte längre kan bedrivas år efter år fram till konfirmationen och därefter som kyrkligt ungdomsarbete med ett vitalt arbete bland gymnasister och studenter. Verksamheten havererar före tre års ålder eller efter åtta och så konfirmeras en minoritet av de döpta. Detta förhållande ska vi dock inte låtsas om, för då blir församlingspedagogerna ledsna.

Konfirmationsundervisningen frågar sig folk om när det varit på en konfirmationshögtid. Några tjejer hade mannekänguppvisning i prästernas olika kläder och gick med discomusik i bakgrunden mittgången upp och ner, en kille sjöng hip-hop från predikstolen (inklusive svordomar). Prästen fick frågan varför konfirmanderna inte får frågor om kristen tro. "Sån kunskapsundervisning har vi slutat med!" Han svarade som om den ställda frågan var löjlig. Vi är många som fattar vilken framtidsbild som här målas.

Församlingshemsverksamheten når inte särskilt långt eller brett.
På många sätt blir den en mödosam klubbverksamhet, något som måste dras igenom, men som mest fyller behovet av tidsfördriv för dem som behöver fördriva tiden. Terminsindelningen stryker under faktum.

Jag nås av uppgiften om ännu en sjukskriven präst. Han ser sig ha en omöjlig sits i församlingen. Antagligen har han rätt, och tillståndet i det kyrkliga blir för en präst som vill något också ett tillstånd i själen. Det är smittsamt, för hela arbetslaget riskerar nu att drabbas av samma åkomma. Jag tror mig veta att just i den församlingen är två sjukskrivna...

Så här kan vi fortsätta. Vilka är rustade att göra en radikala omprövningen, den kyrkligt förnyade och förnyande omprövningen? Det finns sådana. Systemet kommer dock att fungera som stoppkloss. Vår situation är inte Osby 1935, när en kyrkoherde självsvåldigt hittade lite folk och sedan gjorde vad som behövde göras. Inte konstigt om uppgivenhet blir grundstämning nuförtiden.

Kan ingenting göras?
Jo, problemen kan, som det hette i den klassiska lundateologin "fixeras". Måla inte bara framtidsbilder. Beskriv den samtida verkligheten. Fråga om denna samtid verkligen är nödvändig och fråga på vilket sätt den skapar framtid. Vad säger stiftscheferna då?

Glöm inte heller att vi är många och har blivit fler efterhand. "Det här går inte längre" är insikten som slår tusenden.

I går såg jag i Smålandsposten att en KD-politiker i Alvesta anklagat Modéus II för att fara med osanning. Ingen föds, som Modéus II hävdat, till transvestit, lesbisk eller bög.
Modéus II står fast vid sitt uttalande. "Sexuell läggning är något som följer oss från vårt första andetag och det är något jag tycker man ska visa väldigt stor respekt för."
Kan det verkligen vara så? Och har miljön inget att göra med detta arv.
Jag har läst den nya boken om Karin Boye, Nycklar och samtal, Pia-Kristna Garde skrev och boken har kommit på Ellerströms så det finns skäl att undra, tycker jag. Men enklast är väl att Modéus II ger oss några belägg, texter att läsa och upplysas av. Sätt ditt KD-mannen med hårdfakta. Vad ska vi läsa?
Eller ska vi få en vanlig hojtardebatt utan besvärande belägg?
I dag tar KD-ledningen i länet avstånd från KD-mannen och artikeln där Modéus II uttalade sig var "bra och positiv". Men hårdfakta? Hur är det?

Kent Olausson från Älmhult, Wisti numera ser att debatten om Svenska kyrkan är kapad av nyfascistiska krafter. Fram med namnen vilka dessa nyfascister är. Och definiera nyfascism.
SD, högerpopulisterna, startar en kampanj som stampar av i missförhållanden som redovisas. SD förbereder kyrkovalet och kan antas få framgångar. Det beror på att S ville ha det valsystem som gynnar politiska partier. Så blir SD och S delar av samma problem i och för Svenska kyrkan. Men i vilken retorik är SD nyfascistiskt? Kan inte vänstern tänka några varv djupare? Och ska det vanliga kristna livet malas ner mellan politiska partier som tar plats i det kyrkliga?

Nu gäller det att många röstar på det verkliga alternativet i kyrkovalet, det alternativ som kommer ur gudstjänstliv. Den framtid som avtecknar sig är annars en ytterligare partipolitiserad kyrka.

Blir vi många nog att hålla emot eller är vi bara många om vi ser tillbaka och hittar de medkristna som genom århundraden hållit samtalet igång genom att omutligt definiera motsättningar och därmed kunnat debattera sak?
A säger sitt.
B återger med egna ord vad A sagt.
A korrigerar och så kör de två ett eller flera varv till eller A säger "OK, du vet vad jag menar."
Debatten kan börja. Men först när de två är överens om frågeställning och begrepp. Jag talar inte om himlen. Jag talar om medeltida vetenskaplig anständighet.

Vi kanske inte är så många och alls inte så många som vill göra motstånd därför att vi sett en himmelsk syn av Kyrkan och av Svenska kyrkan? Kyrkoval 2017 - och därefter? Förstärkt partipolitisering och kampen mellan "nationalister" och "antifascister" i Kyrkomöte och Kyrkostyrelse?