Bråk, gräl och en del annat

Strukturutskottets gamla direktiv tog slut den 31 december 2017. Några nya har inte kommit. Har ens utskottet sammanträtt? Jag antar att Kyrkostyrelsen valde nya råd först nu och då dröjer det in i mars innan de kan börja arbeta. Ja, det heter så. En mer känslig person kunde kanske tänka att det ordbruket förringar vad arbete egentligen är. Ja, det där med anletets svett. Blir de som sitter på sammanträde svettiga är det inte just i ansiktet, antar jag. För egen del har jag på sammanträden bara blivit kallsvettig över hela kroppen, men det behöver vi inte närmare gå in på. Nu.

I Växjö ser jag frågan om böneutrop över en stadsdel beskrivas som "bråk" och våra vänner pingstvännerna beskrev upphovsrättsfrågorna om kyrkohandboken som "gräl". Nu handlar väl frågan i Växjö inte bara om något som en bullermätning avgör utan också om detta att Modéus II välkomnat företeelsen. Det tycker folk är konstigt. Jag är folklig. Och så har några kläm på att ropet för muslimerna ( varför säger vi inte muselmaner längre?) betyder att ett stycke territorium har blivit muslimskt, Dar es Salam. Förhåller det sig verkligen på det viset i Växjö. Det brode vara en grundläggande fråga, som kan ha ett svar och styra ett beslut.

"Om man får ringa i kyrkklockor", säger då nihilisterna och glömmer tusen år av historia i detta land. Må vara. Men ska vi införa högtalare och ropa ut det kristna budskapet och mana till efterföljd? Då skulle det bli fart på speleverket. Skillnaden mellan klockringning och böneutrop med trosbekännelse och maning är avsevärd. Det är väl inget at bråka om? Det är bara att tala om hur det är och därefter ta ställning. Anna Tenje är moderat. Jag har hört låten om han som var så plakat att han till och med höll med en moderat. Det är inget argument i sammanhanget, vill jag påpeka. Ping Annika Borg och Per Dahl! Samt min gamle vapenbroder Carl Bildt, förstås, han som snodde min mössa m/59.

"Gräl" hette det i Dagen. Men om en upphovsman enkelt hävdar sin rätt – i vilken mening skuklle detta vara gräl? Det är en sakfråga att reda upp. Jag tror förstås att pingstvänner härmed bevisar sig vara emotionellt styrda. Nu undrar ni om det inte i min föreställningsvärld också finns hederliga pingstvänner. Det gör det. Har ni aldrig träffat Kenneth Runesson? Vi var klasskamrater och han har en plats i mitt hjärta. Är han undantaget som bevisar regeln? Han har aldrig, säger aldrig, lovat att ge mig en el-cykel och svikit utfästelsen. Oss emellan, skulle det kunna vara så att opinionsbildarna på Dagen är mer moraliskt nergångna än vanlig pingstvänner? Det vill man väl i vart fall hoppas. Men då har Dagen problem både på lång och kort sikt.

Advokaten Elisabeth Massi Fritz blev "stjärnadvokaten" när hon jagades i Aftonbladet en fredag, då nyheten får stort genomslag och uppföljning inte riktigt är möjlig. Advokatsamfundet ska utreda och mot beskyllningarna svarar hon, att de inte alls stämmer. Då blir jag osäker. Jag skulle vilja veta vem som drog igång en kampanj mot henne och varför? Happade det sig bara – eller är det mig som någon lurar? Finns det något skäl för en kampanj mot advokaten jag inte kan genomskåda, någon eller några som har intresse av att dra henne i smutsen? Utgör hon ett hot mot någon? Eller är det bara en interiör i Grisham-världen som levereras mig?

Den enkla och dystra poängen är att jag inte vet och inte kan veta. Ska det fortsätta så här fram till valet? Om statsministern säger att det kommer att bli en smutsig, han sa "tuff" valrörelse, kan jag egentligen inte veta vad som förbereds på partikanslierna och av yrkespolitikerna då? Är denna rörelse uppifrån att uppfatta som demokrati? Skulle man inte lika gärna uppfatta detta som manipulation? Demokratin växer nerifrån, inte från partikanslier.

Jag undrar som vanligt om inte valrörelsen borde inskränkas till en enda månad och vi som inte vill bevittna eländet då kunde få en månads betald utlandsvistelse mot att vi 1) inte röstade och 2) inte under fyra år klagade på valresultatet? I går kände jag mitt politikerförakt tillta, det vill jag öppet deklarera. Och detta förakt beror på att jag håller politik högt. Varsnar ni problemet?

Helena Edlunds bok om Konsten att överleva Svenska kyrkan kommer nu ,såg jag på Bokus. Kommunikatörer i Antjeborg eller i Lunds och Stockholms stift kommer inte att ge den boken uppmärksamhet. Boken ska väl förstås som ett personligt vittnesbörd och ska läsas utan fördomar om författaren. Utan fördomar om arbetsmiljön i Svenska kyrkan också, förstås. Om boken uppmärksammas, följer kyrkosystemets dementier. Då gäller det att lyssna noga för tekniken känner vi: dementera några små och egentligen betydelselösa detaljer så att uppmärksamheten riktas mot dem och inte mot det stora ärendet. Vad är det som egentligen avslöjas i boken? Mekanismer i ett ideologiskt maktsystem? Jag ska läsa och försöka förstå.