Märker ni? En notis om eländet

Allteftersom tycker jag att bitarna faller på plats och en del av de förvirrade/förvirrande samtalen på denna bloggsida blir till korn åt små hönor.

Vigning – och vackra ceremonier men utan innehåll.
Anna ställde frågor och det är i samma härad som professor Gustaf Wingren kom med sina invändningar och sedan jagades närmast skoningslöst av några småländska församlingspräster och den unge docenten Bertil Gärtner. Ämbetet är inget. Kvinnor ska ha det. Det var tidigt 1950-tal. Handpåläggning var då en handviftning. Men om ingen nådegåva ges i vigningen, varför vigs då präster? Som en högtidlig examen? Så har inte Svenska kyrkan sett saken – men varför inte?

Nu är jag obestridligen svenskkyrklig. Jag är inte romersk katolik av det där slaget som tror, att det bara är romerska katoliker som ihop med Leo X fylkas i himmelens salar. Också till romerska katoliker kommer Herren att säga, att han inte känner dem fast de sagt "Herre, Herre!" Efterhand uppfattar jag mig alltmer som exklusivt svenskkyrklig. Det är något annat än att vara exkluderande, förstås. Jag har något med mig i min Kyrka som andra saknar för här är jag döpt, här genomgick jag Svenska kyrkans fostransprogram och här insåg jag att jag kommit till tro. Nådemedelskristendomen räcker för mig.

Jag har aldrig bestämt mig för att bli en praktiserande kristen. Jag hör till skaran av de överfallna. Inte mig emot. Jag tror att jag 7 år gammal hade fattat att det alls inte var självklart för alla att tro på Kristus och jag ville det, eftersom jag höll tron för sann. Jag hade övertygats. Det har fortsatt så tills jag började misstänka mig själv och på nytt granskade vad jag trodde. Det blev boken Jesus. Motspänstig medmänniska. 13 000 ex var väl inte så dåligt? Nu finns den på kyrkligdokumentation tack vare dr Lars Björkman, en förträfflig person.

Alla biskopar är inte så kvalitativt svenskkyrkliga som jag. Inte alla präster heller. De kommer från öst och väst. Jag kommer inifrån. Jag har det som kallas tacit knowledge och vet hur det går till. Jag ser många stråk i mitt liv. När de som är gammalkyrkliga på ambition träder fram, har jag som barn och ung varit med om tyst Fader vår och predikoförhör och en rejäl homiletisk gammalkyrklig tradition. Jag har mött högkyrkligheten som barn och till det herrnhutiska hör Dagens Lösen, som var läsning varje morgon vid frukostbordet. Jag behöver inte dra lovsångens samtliga versar. Jag är ju ute efter en polemisk finess. Här kommer den:

Många som träder upp i det svenskkyrkliga är alls inte svenskkyrkliga. Deras tro refererar inte till Svenska kyrkans bekännelsegrund. De har inte formats av Svenska kyrkans andliga liv, inte sedan barnsben känt rysningarna av högtid vid kyrkoårets växlingar. De relaterar inte heller till tidigare generationer av präster, för de har aldrig mött dem. När det var minnesgudstjänst vid prästmöte i Växjö ordnades parallellaktiviteter för dem som inte ville höra levnadsteckningarna av det uppenbara skälet att allt detta var dem främmande. I denna icke-gemenskap hade de nya trätt in! Dessa de andra kreerar något i Svenska kyrkna som inte är svenskkyrklighet. Vi som är just svenskkyrkliga kanske inte passivt, tyst och försiktigt skulle låta dem framträda som något de inte är. De står kanske för en variant av kristen tro, men rätt uppenbart står många av dem för MTD-religionen. Den har hamnat intra muros. Det är väl lika bra att säga det? Och den sortens folk ska inte få kommendera oss svenskkyrkliga.

Nu uppstår problemet att ställa systemet till svars. Den arme Thomas Grahl gjorde ett tappert försök och skrev en artikel i Kyrkans Tidning. Han nämnde tre adressater. Ingen svarade. "Amöbaliknande" betecknade en lärd doktor i teologisk etik den struktur som inte får ur sig något svar och visar sig oförmögen att föra en dialog. Det var väl bra att Grahl inte åtsporde kyrkostyrelsen. Den träffas inte förrän i mars. Ärkebiskopen är i Indien. I Antjeborg talas det om alla hennes utlandsresor och några jämför med KG Hammar, som plikttroget och oftast var vid sitt skrivbord. För att inte tala om andra ärkebiskopar, varav några har synpunkter på det nutida idoga resande, som innebär att anonym makt tar över och sköter de vardagliga frågorna för Svenska kyrkan. De är ju faktiskt rätt många och rätt avgörande i denna tid. Men Indien väntar! Eller Pakistan. Eller South Dakota. Eller Lutherstadt Wittenberg. Eller Geneve. Eller Chicago. Eller Jordanien. Och snart blir det väl Israel. Hade Torsdagsdepressionen varit alert (eller någon annan tidning) hade man åtagit sig uppdrag granskning. Vad pågår? Vem sköter allt det som måste skötas när ärkebiskopen är bortrest? Och vad är det som inte alls sköts? Dessutom frågan vad hon gör på alla sina resor.

Så här  kan jag fri från ansvarsuppdrag i Svenska kyrkan fundera. Med påhaket att jag undrar över det där med svenskkyrklighet. Inte så att jag ifrågasätter fromheten hos många som lyfter lön och förmåner i Svenska kyrkan. Min fundering är närmast religionssociologisk. Klinisk och värderingsfri. Men det hade ni väl redan förstått?

Slutsatsen? En svenskkyrklig frågar inte de där systemmänniskorna vad vi får göra. Vi frånkänner dem i hög grad legitimitet. Gott så. Det betyder, vi låter dem inte ta det som är vårt ifrån oss.