Acne spiritualis

Det latinska begreppet för en finsk präst eller biskop torde vara acne spiritualis. Och medge att vi vet alltför lite om kyrkolivet i Finland. Hur kan det komma sig? Nå, på ärkebiskoparna Wikströms och Werkströms tid var det annorlunda. Då var dåvarande kyrkostyrelsen över till Helsingfors för att samtala och på forskningsbas skedde motsvarande med folket vid akademien i Åbo. Jag har en känsla av att ett grundläggande fel, men på sitt sätt samtidigt en förtjänst, är att vi har personkontakter men dessa förs inte vidare till fler personer. Vi är nöjda med våra vänner i Finland, de vi har, och bjuder inte in fler i gemenskapen. Kul förstås men suck. Och detta gäller det ekumeniska livet i stort. Hur ska personsambanden kunna bli strukturer som ändå inte struktureras och därmed cementeras som byråkrati? Jag vet inte.

När det gäller den offentligt avlagda otrosbekännelsen från ärkebiskop Mäkinen är jag nog lite skakad.  Den kommer i en intervju när han ska gå i pension och finnarna får besked: "Tror inte på en personlig Gud". Nähä. Det gör jag. På Jesu Kristi fader och min, för jag är döpt i Jesu namn. Ingen tillflykt är som denna, öppen står min Faders famn. Utan denna tillförsikt ska alltså en ärkebiskop stolpa fram i processionerna och låtsas tro något han inte står för. Tycker jag inte synd om honom? Jo, på djupet. Och någon nämnde primus Richard Holloway, som jag mött och vars memoarer jag läst med ungefär samma vemod. Utanverket och en slags andlig vana bevaras, men innehållet har eroderat. Jag försöker inte göra mig märkvärdig, jag vet att jag inte kan tro. Men jag har lärt mig att Guds gode Ande vill hjälpa mig. Det har jag läst i Luthers förklaring till tredje artikeln i trosbekännelsen. Vad drar jag för slutsats av detta? Att vi borde tala allvar på djupet. Radikalteologin är inte radikal nog, den ger ingen glädje och ingen tilltro.

En flitig kommentator misstänker tydligen att Bloggardag begränsar Svenska kyrkan till en handfull namnkunniga präster samt Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp. Kanske är det en skämtsamhet men i varje skämt ligger ett uns av sanning, tror jag. Men i detta inget!

Dag Sandahl, för att ta ett exempel, skulle kunna beskrivas som en präst som rätt idogt hållit kyrkdörrarna öppna, i 13 år slitit i ett källarkapell (i efterhand undrar jag varför han gjorde det och inte gav sig iväg och gjorde karriär med bättre lön, villkor och pension) och haft en slags apostolisk mission som mönster för prästeriet med krogpredikningar och det som sällan eller aldrig nämns, varit idégivare och den som skrev utkastet till Lilla boken om kristen tro. 3 miljoner ex till svenska folket. Jag kan väl fatta att detta aldrig ska nämnas för då skulle ju kyrkväsendets lögnaktighet demonstreras. Det var inte de högkyrkliga som var de ofolkliga. Han behöver inte applåder för insatserna utan kan tänka som Söderblom att vi bara är ringa tjänare. Det som besvärar mig är lögnerna. På samma sätt som detta att han inte blev rätt citerad av Dagens opinionsredaktion och sedan polemiserad mot på ett löjligt sätt och med en falsk utfästelse, en som inte kostade tidningen någonting. Jag ogillar detta och jag ogillar därför opinionsredaktören hjärtligt.  Det är gott och kristet att ogilla somliga inflammationer på kroppen när man är på cykelsemester på Gotland, om man säger så. Låt mig säga det enkelt: Bloggardag är inte en okritisk beundrare av Dag Sandahl men en beundrare!

Detta skulle också kunna sägas om Bloggardag och Thomas Grahl, en idog bäver i murvleriet och nu på trycket i Torsdagsdepressionen. Han ställer ut Antje, Wanja och Helén, som envetet underlåtit svara på hans frågor om kyrkobyråkratin. Hans underliggande tanke tycktes vara att i Kyrkans Hus löper en herrelös byråkrati amok. Alternativen blir två: svara eller tiga. Men var valet av strategi verkligen klokt? Med frågorna ställda till Antje som ärkebiskop, Wanja som främsta förtroendevalda  och Helén som generalsekreterare blir ju frågan vem som kan offra vem om vi hamnar i en Eliasson-situation. Där stod regeringen fri. Svenska kyrkan har inte riktigt den möjligheten. Men någon bär väl ansvar och borde träda fram och svara? Givet att frågorna inte var för svåra för att ge ett svar på.

Torsdagsdepressionens rapport om utträden kommenterades av opinionschefen. Slutsatsen blev tydligen att om man upplever sitt kyrkomedlemskap som relevant och avgiften som rimlig, står man kvar som medlem. Gör jag det? Tusentals kronor till Moheda församling, vars tjänster jag föga nyttjar och ett kyrkosystem som alienerar mig dagligdags – är inte detta den bittra sanningen?

De fokuseringar på lokalplanet som opinionschefen menar bör göras, riktar sig inte alls till en sådan som mig. Undervisningen ska riktas mot familjer (dop och dopuppföljning), konfirmander och unga ledare. Lika illa på stiftsnivå. Erbjuda ett strukturerat sät att arbeta med konfirmander och unga leare.PÅ nationell nivå ska kyrkoavgiften ses över. Jaha. Och med färre medlemmar, fortsatt många hus och många anställda? Maxtaxa och kanske ingen avgift alls – är det inte rimligt? Det borde de flesta kunna anse, menar opinionschefen. Kunde det inte också anses rimligt att vi betalar efter förmåga, dvs alldeles rakt av som nu? Men vad med skillnaderna? På norra Öland kostade medlemskapet mer än vad det "normalt" gör. Färre medlemmar och hög andel pensionärer gör sitt så att kyrkoavgiften får sättas i högläge. På somliga ställen i landet är kyrkomedlemskapet kostligare. Opinionschefens lilla skjutövning denna torsdag var kanske träff i tavlan men inte mer än så. Situationen är värre, mycket värre. och den är på många sätt självförvållad. Jag kanske återkommer till det temat någon gång.