Mot desinformation och annan skit!

Antje besökte moskén i Kista. Visserligen ligger Kista i ett annat stift än hennes eget och egendomligt är kanske hela tilltaget. Jag läste husorganet Mitt i hela Stockholm och jag är ju född i Stockholm så ni kan förstå mitt intresse som rent lokalt. Det var många i Antjes följe både från Västeroprts församlingar och från Uppsala stift. Vi fick veta att imamen och kyrkoherden spelar basket mot varandra. Antje tycktes gilla detta.

"Hon pratade om vikten att lyfta fram de goda berättelserna som motverkar polarisering, populism och desinformation i samhället", kunde jag läsa. Det är precis som Putin, tänkte jag. Den lilla komoplikationen vad som är vad, förbigås med lätt hand. Mycket av det jag vet att berätta skulle Antje utan vidare klassa som desinformation i samhället men också som en polariserande berättelse och säkerligen som populism. Det begreppet är völ just i en folkkyrka lite svårhanterligt? Kan man tänka sig en folkkyrka som inte är populistisk så har man nog inte läst Moltmann. Han menar att folkkyrkor inte kan stå emot och på denna punkt håller jag före att Moltmann har sett något grundläggande viktigt.

Det fanns ett tillägg i artikeln som förklarade varför Antje ville att de goda berättelserna skulle höras. Det var särskilt viktigt nu när det är valår. Det var nog inte det dummaste jag hört i mitt liv men det är en förståelse som blir direkt skadlig. Om det är valår kanske berättelserna om elände och problem mer skulle lyftas fram och diskuteras politiskt. I Sörgården behövs mindre av politik. I de utsatta områdena mera. På vems sida står egentligen Antje? Folkets eller översåtarnas, etablissemangets? Antje umgicks vid frukostmingel med aktörer från stadsdelen, polisen och socialtjänsten bland annat. Det är som vid biskopsvisitationer. En biskop skaffar sig överblick mer än inkännande. För inkännandet kräver mer och förutsätter lokal närvaro i stadsdelarna, den som kloka präster praktiserar.

Man kan undra varför Antje inte tog sig till Gottsunda och varför stiftsledningen aldrig jagats på frågan om hur pastorn Mats Jonsson hanterades, han som mer än de flesta stod i den miljön och hade ett förtroende hos många som de finkristna nog kan tala om men utan närmare bekantskap med. Mats perspektiv var underifrånperspektivet. Det skapade förtroendet. Om nu utanförskapsområdena är så viktiga, hur kommer det sig att så få präster sökt sig till dem och stannar där ett decennium eller två för att göra verklig förändring? De flesta har satt sig i en helt annan slags områden. Verkar det inte vara något fel som är trasigt?

Rektorn för den muslimska folkhögskolan fick boken "Gud är större" av Antje. Roligt på sitt sätt. Lika roligt som att kyrkan och moskén samverkar för att skapa trygghet i området. Det är bara de mycket kritiska som funderar över tanken att de religiösa ska stå för denna medmänskliga/medborgerliga, sociala eller polisiära uppgift. Borde inte denna uppgift inte i bästa mening helt enkelt vara politisk och då är det gott nog och de religiösa får begränsa ambitionerna?

Bloggardag är en omsorgsfull man och ringde sålunda till lokalsamhället för att efterhöra vilken betydelse ärkebiskopens besök haft. Det resulterade i en skön själs bekännelse: "Har hon varit här?" Förklaringen kopplades därefter på i brutala ordalag. Jag uppfattade i ordflödet att saken sågs just som ett PR-knep och som PK-insats. Det är sannerligen inte lätt att vara ärkebiskop och misstros.

https://mitti.se/nyheter/arkebiskopen-besokte-kistamosken/?omrade=hela-stockholm

Nu gäller misstänkliggörandet kyrkohandboken också. Om förfaringssättet är "skamligt" eller "skamlöst" diskuteras. Bloggardag förde för sin del fram tanken att situationen i Svenska kyrkan kanske ska uppfattas som ett lågintensivt krig. Det finns en grupp som är teologisk ohyra och de ska på alla sätt stoppas. Så uttrycktes ju saken i kyrkovalet 2005 av socialdemokraterna. Ingenting har väl ändrats sedan dess.

Vad överstarna Olofsson och Salander menade vill jag inte återge ännu. De nämnde i alla fall ett försämrat säkerhetsläge i Svenska kyrkan och pekade på att Modéus II inte mötts av en strömmande välvilja när han välkomnat böneutropen och proklamationen över en stadsdel i stiftsstaden att det inte finns någon annan Gud än Allah. Det är ju i lägen som detta som Guds Son tycker det är lite tråkigt att inte få fira Fars dag. Ni minns kanske hur det var i skolan när alla barnen skulle teckna en bild just till Fars dag och de faderlösa råkade i bryderi. Ska Jesus verkligen ha det så? Jag bara undrar. Borde vi inte starta en kampanj: Låt Guds Son få fira sin Far! Säg till muslimerna att Gud har en son. Det är något de missförstått och vi kristna vill korrigera det missförståndet. Kanske Antje sa det fast det inte kom i tidningen och gick lokalbefolkningen förbi?

Överste Salander sa en sak jag kan återge utan att ägna den en djupare tanke. Han sa: "När Antje talar om valår, uttrycks då en ambition att få göra insatser inför valet med Svenska kyrkan som bas?" Inte vet jag. Vet ni? Ska vi varsna något?