Dom luras!

Ledsen, gott folk. Men dom luras. Lurade mig, fast jag satt på åskådarplats så ansvar kan inte utkrävas. Å andra sidan ställdes frågan i omgångar i Kyrkostyrelsen och svaret som gavs var, visar det sig, inte korrekt. Det betyder att det inte var sanningsenligt. Det betyder lögn. Copyrightfrågorna om nya kyrkohandboken var inte utredda, fast kansliet meddelade styrelsen att så var fallet. Nu har docenten Christer Pahlmblad uppmärksammat problemet och ställt ytterligare frågor. Den mannen kan tänka linjerät, försummar inte de små, små detaljerna men inte heller de övergripande principfrågorna. Han levererar insikter om copyright och jäv.

Håll i er nu, ni som kollat hur kyrkohandboken presenteras.
Svenska kyrkan har inte copyright på boken.
Det kan nämligen inte en organisation ha. Copyright har bara författaren/konstnären/upphovspersonen. Därför är copyrightfrågorna olösta och det brinner i knutarna om inte handboksarbetet ska haverera, tror också jag. Kyrkohandboken kan inte tryckas om inte upphovsrättsfrågorna först är lösta. Möjligtvis kan hela komplexet hamna i domstol om kyrkohandboken skulle tryckas... Det vore just en snygg och demoraliserande start på gudstjänstförnyelsen. Det går förstås inte.

Hur blir det alltså nu?
Det finns, som ni inser, författare som inte fått frågan om sina texter fast Kyrkomötet i stor stil antagit dem för bruk i kyrkohandboken. Jag kan upprepa att det sades i kyrkostyrelsen att allt var klat. Det var det inte.
Vad händer om några författare kräver att rättsfrågorna ska redas ut och avtal träffas om det ekonomiska innan kyrkohandboken får tryckas och distribueras? Det får betalas.
Vad händer om en författare säger sig inte vilja vara med och bidraget därför ska bort fast det är fastställt av kyrkomötet? Ska nästa kyrkomöte då få frågan tillbaka för att i rätt ordning anta en annan och laglig kyrkohandbok? Saken kompliceras därav att någon, men inte Kyrkomötet och inte Kyrkostyrelsen, fastslagit att Svenska kyrkan har en copyright som en organisation alltså inte kan ha. Vem är den skyldiga till detta illusionsnummer? Vem ser till att den falska informationen på hemsidan tas bort?

Nu kunde någon i upphovsrättsfrågor fåkunnig tänka att bokförlaget Verbum har copyrighten. Jag har frågat VD på förlaget. Nej, svarade han. Och då ställde jag inte frågan om tidigare formuleringar, sådana som övertagits i böner mm från tidigare handböcker. Det kunde jag gjort och då hade nog svaret blivit, att material av det slaget aldrig hanterades som frågor om copyright. Jag tror tanken var t ex Pehr Edwall främmande.

För att inte underlåta att göra ont värre:
Kyrkostyrelsen beslöt att Verbum, ett dotterbolag till Berlings, skulle ge ut kyrkohandboken och att denna som gåva skulle tillställas alla församlingar. Detta ärende föredrogs av Wanja Lundby Wedin, som sitter i Berlings styrelse. Det är i Berlings som den ekonomiska vinsten av denna affär hamnar.

Docenten Pahlmblad uppfattar detta som en jävssituation. Jäv! Jag försöker lugna honom och mumlar lite försynt "delikatessjäv". Men delikatessjäv är också jäv om än i delikat form. Står Pahlmblad på sig, lägger jag kvickt ner mitt mumlande, för jag kan tänka att detta är uppseendeväckande på många sätt. I arbetsutskottet kunde Wanja driva frågan, som kan tänkas vara ett beställningsuppdrag från Berlings, och sedan kunde hon ta den i kyrkostyrelsen och få fram ett beslut. Begrep styrelsen vad ärendet gällde?

Effekten av detta beslut är förstås att inget annat bokförlag kan ge ut verket. Marknaden är i stort sett mättad och detta genom ett beslut utan konkurrens och styrt helt uppifrån. Monopolsituation. Jag är inte säker på att det ens gavs en kalkyl vad "gåvan" skulle kosta Kyrkostyrelsen, men det kan en alert journalist kvickt skaffa sig kunskap om. I så fall finns offentliga underlag från ett styrelsesammanträde. Begär fram!

Varav kommer sig generositeten att ge en "gåva"? Citationstecknen kommer sig därav, att pengar i Svenska kyrkan mestadels kommer nerifrån, som ni vet, från "gåvomottagarna". Citationstecken igen. Självfallet styrs detta projekt uppifrån för att styra gudstjänstlivet ner på lägsta nivå, vilket är den gudstjänstfirande församlingen. Denna gudstjänstfirande församling ska förmås uppfatta
1) att den fått en gåva – betald ur den gemensamma kassan, dvs med deras pengar och
2) att detta är en stor händelse, som lyckliggör alla församlingar – alla reservationerna och särskilda meningarna glömmer vi bort liksom allt hattande under kyrkohandboksarbetets gång. Att det var en hårt selekterad skara som fick tillträde till arbetet, glömmer vi också. Illusionsnumret genomförs under applåder. Hur skulle det annars vara?

Revisorerna kanske skulle ha några synpunkter på det inträffade? Svenska kyrkan ger en uppdragsbeställning som säkerställer en stor upplaga och en okänd vinst för förlaget. I denna affär finns inga företagsekonomiska risker. Kan vi få veta hur stor vinsten beräknas bli? Kostnaderna för copyright tar inte förlaget. Varför städslade inte Svenska kyrkan på egen hand ett tryckeri för att komma billigare undan? Eller varför las inte offerter ut till olika förlag? Gäller konkurrensbestämmelser för Svenska kyrkan eller inte?

Som vanligt när det gäller denna kyrkohandbok kringgärdas allt av större och mindre skandaler och större eller mindre problem. Här skulle alerta journalister kunna göra några scoop, inte minst det där med jäv och med frågan hur det egentligen är tänkt. Om det är tänkt. En alert journalist kunde också fråga när den fysiska boken kommer. I så god tid att prästen hunnit bläddra igenom det hela eller är tanken att det digitala räcker? Men när trycks den då? Ja, ni ser och hur hur fällan slår igen. Den får inte tryckas utan att upphovsrättsfrågorna redats ut... Vem gör det och hur lång tid tar det? Vad den som har copyrighten nu kan göra är enkelt. Ta en bild av en bok där hans verk först publicerats och sedan lägga denna bild vid texten ur kyrkohandboken. Lätt som en plätt men svårt för kyrkostyrelsen. Den vet väl föga. Den har inte sammanträtt under 2018.

Glöm nu inte var ni först inhämtade uppgiften att Svenska kyrkan inte har copyright på de nya kyrkohandboken. Kan inte ha! Den informationen borde vara omskakande på flera sätt. Försumma inte heller jävsfrågan. Glöm inte heller docenten Pahlmblads insats att lyfta frågorna. Han tycks på ett för oss alla stimulerande sätt vara uppbragt.

Jaså, ni undrar varför en dyster nyhet som denna kommer på Bloggardag en fredag? På fredagar ska helst endast goda nyheter levereras. Nu kommer saken att bekymra flera personer under hela helgen och de kommer trötta och håglösa tillbaka till sina skrivbord på måndag. Ja, och då och därmed har ni svaret på frågan. Men detta drabbar inte Bloggardag, som är en pigg, käck och munter blogg i alla väder när Bloggardag väl hämtat sig efter torsdagsdepressionen.

Torsdagsdepressionen sitter nog i lite i alla fall. Läste ni örlogskaptenen Sigurdsson? Hon svarade "nej" på sina två frågor: Måste man vilja gå ut i krig för att jobba i försvaret och måste man tro på gud för att jobba i kyrkan? Nähä. Kommer ni ihåg Verdandis lilla bidrag på 1960-talet? "Svensk militär tänker". Det finns argument mot att tillbringa alltför mycket tid på mässen, det har jag länge vetat. Grad och grad av förnuft överensstämmer inte alltid, som mina vänner överstarna brukar konstatera.

Antje ser inte glad ut på bild, mungiporna ner och egentligen en uttrycksfull bild av torsdagsdepression. Så vet hon också berätta, att media tydligen bär en del av ansvaret för utvecklingen att förvandla kyrkotillhöriga människor till siffror. Media frågar fel genom att fråga vad vi ska göra åt medlemstappet. Människor hanteras därmed som konsumenter.

Nå, nu är ju kanske inte fokus så mycket på konsumenter, vilket Antje tycks tro, för dessa konsumenter konsumerar ju inte det kyrkliga utbud de betalar ansenliga summor till. Fokus är på att betalarna lämnar. Utträdarna tar med sig mer pengar ut än inträdarna och de potentiella inträdarna tar med sig in. "Rein theoretisch" skulle detta kunna komma att uppfattas som ett problem. Kring detta teoretiska problem förde kyrkostyrelsen den senaste mandatperioden inga djupa och analyserande  samtal med spets på mission och en del annat sådant. Detta gjorde kyrkostyrelsen inte förrförra mandatperioden heller. Det finns en kyrklig verklighet som aldrig blir verklig i styrelserummet, skulle kritiker kunna konstatera.
Sug på den! En fredag.