Foxterrier

Vår foxterrier Grynet fick sluta sina dagar men lever i minnet. När vi var ute i skog och mark var det som om en hemlig kraft lockat henne ner under vältor och mot håligheter. Jag höll hårt i kopplet. Jag tror att en foxterrier, tax och en murvel till dels har gemensam genuppsättning. Det är alls ingen oförskämdhet mot hundarna, men faktiskt inte mot murvlarna heller. Instinkten att något intressant finns där i grytets underjordiska gångar och irrgångar är grundläggande dygd för en grävande journalist. Nu skriver jag bara Tomas Grahl.

Han ställde frågor till den högre ledningen. Antje for till Indien m fl utrikes och avlägset belägna länder och platser. Kvar satt generalsekreteraren och 1 vice ordföranden och undvek idogt att svara på frågorna om hur det går till i den högre kyrkliga byråkratin. Grahl gav sig inte utan återkom med en kort repetition av sin frågeställning och begärde svar. Nog kunde man tänka sig att damerna skulle hålla sig i skrivborden och inte svara nu heller. Men unders under! Det kom ett svar.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/vi-arbetar-standigt-med-forbattringar-i-verksamheten

Sällan har jag läst så mycket kvalificerat nonsenssnack! I ordkaskaden fanns ingen egentlig information. Har en kommunikatör skrivit inlägget? Det står illa till i Antjeborg, kan man förstå. I fråga efter fråga tycks detta speglas och då går jag i dag inte in på frågan om missionen, där Larsssons inte bara piper till i samma kyrkliga blad utan talar med stora bokstäver. Mucka inte med ett strävsamt missionärspar, varav Birgitta blev missionsdirektör. "Red alert" heter på missionsfälten, tror jag. Larssons undrar helt enkelt vart missionen tog vägen! Ala som förutsade vad som skulle följa på de nya strategierna läser med välbehag. Eller? Så vilket är grundfelet i det samtidskyrkliga, det som utspelar sig i Antjeborg och annorstädes? Vad säger ärkebiskopen? Aj då, Antje är i – ja, var hon nu är.

Nu släpptes Grahl fram igen.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/en-kullerbytta-i-utforslopan
Av torsdagsdepression blev tisdagseufori. En kullerbytta i utförslöpan som är självförvållad med en flammande protest mot tystnaden och, det är resonemangets förlängning, kyrkostyrelsens oförmåga att hantera den egna byråkratin, den som herrelös löper amok. Thomas Grahl vet hur det går till bakom kulisserna. Han inser att i tidens längd, och den längen kan visa sig rätt kort, måste ansvar utkrävas. Jag kan skratta åt den polemiska skickligheten, men det som avslöjas i allt detta är tragiskt. Ärkebiskopen är i Burma... Det mest svenskkyrkliga i ansvarsposition vi har är alltså Wanja Lundby Wedin och så en generalsekreterare. Jag gillar båda, men det var en turbulens som lyfta Ottosson Lovén till den tjänst hon har, inte utannonsering och nogsam koll. Alltså får hon plåga sig när konflikter och problem hopar sig. Jag gillar henne för mycket för att tycka om att hon har det så. Hon anställdes en gång som ekonomichef. Och utlandskyrkan ska redas ut för 40 miljoner...

Det var de många turerna kring kyrkohandboken som brutalt avslöjade hur illa systemet fungerar. Revisorerna gick igenom processen, som ni minns. Det var rött och gult på alla signaler, inte grönt på någon. Kyrkomusikernas tidning är värd att läsa. Jag har gjort det och temat i nr 2/2018 är "En bok – många vägval". I Gällivare-Malmberget vets det hur det egentligen är: "en teologiskt undermålig pålaga som påbjuds uppifrån" och detta är "som att sminka en oduschad". Kantor Anders Näsholm har äran av den senare repliken. Och roligt att lite missnöje i renaste form får uppmärksamhet. Friskar upp liksom.

I Skellefteå finns däremot en präst som är uppvuxen som romersk katolik och en musiker som haft en fot i EFS. Nå, det finns en lågkyrklighet av det eldfängda slaget, lågorna är många, och detta är en brinnande hållning långt ifrån skenheligheten. Hotet man ser i Skellefteå kallas "rigiditet" och det är självfallet en hållning hos andra. Så kommer i reportaget en skön själs bekännelse: må vara att församlingen kanske inte längtat efter en ny kyrkohandbok "men det handlar om en teologisk hållning som kan vara viktig för oss professionella." Jo, man tackar! De professionella kristna har fått ett ansikte. Bodde jag i Skellefteå skulle jag nog inte trivas särskilt väl i församlingen, inser jag.

Självfallet poängteras i genomgången av kyrkohandboksarbetet i Skellefteå att det ska samtalas. Ingen säger att detta samtalande sker på arbetstid, men man förstår att det sker mest i arbetslaget med frågan vad "vi" vill med vårt gudstjänstliv. Kanske skulle det frågas vad Gud vill med vårt gudstjänstliv? Men det är tydligen bra att arbetslaget avsätter en förmiddag eller så i veckan för samtal om gudstjänsten. Kaffe serveras, kanske smörgås eller Gillets ädla produkter? Vi möter inte bara de professionella kristna, vi möter också ett producentkollektiv. De där uppe och så vi gudstjänstkonsumenter på kyrkgolvet – "besökarna". Nej, jag skulle nog inte trivas särskilt väl i Skellefteå församling och inte heller i andra pratsamma producentförsamlingar av detta slag.

Jag kanske ska påminna om vad Einar Billing sa om en illa skött folkkyrkoförsamling, en där prästen inte gav järnet. Billing sa inte "järnet", men hållningen var den. Nu får vi en kultur för detta att inte slita ihjäl sig. Man ska gärna lägga en förmiddag i arbetslaget för att tala om gudstjänsten. Jag förmodar att kaffepaus ingår. En förmiddag för att göra något inför en gudstjänst på en timme med ett arbetslag. Alla måste väl vara med i det samtalet, dvs alla i arbetslaget: präst(er), kantor, diakon, församlingspedagogerna, vaktmästare, lokalvårdare och husmor. Alla ska med, ingen ska känna sig utanför.

Räknar vi betyder det kanske 8 mantimmar per timme  och en förmiddag med prat i 3 timmar blir då 3x8 = 24 mantimmar. Utfallet 24-1? 24 timmars pratande för att producera en timmes gudstjänst utifrån en kyrkohandbok med många vägval?

Församlingen? De i arbetsför ålder är på jobbet men kanske kommer, som det heter i skildringen från Skellefteå "en intresserad del av den gudstjänstfirande församlingen" för att vara lite gudstjänstverkstad. Jag tror jag förstår. Tror ni att ni förstår? Ter sig inte de professionella som det verkliga hindret för kyrklig förnyelse? Nu sjunger vi "Se här bygges Babels torn". Eller möjligtvis sången "Är det konstigt att man längtar bort nångång?" Musikalisk stimulans ska inte föraktas. Nämnde jag att det var Kyrkomusikernas Tidning jag läste?