Bilbyggarfilosofi

Det var i höjd med den gamla Gästgivargården i Ör som tanken slog mig i går morse. Få vet vilken byggnad jag talar om och med vägen dragen på nytt sätt för en ansenlig mängd år sedan, förstår man inte att den låg väl till i en vägkorsning. Detta kan knappast ha påverkat mina insikter om bilbyggande, men när jag kör i barndomens trakter kommer många tankar för mig. Jag hade dessförinnan drömt om norra Öland, så jag var positivt och kreativt stämd.

Välan. Poängen när man bestämmer sig för en ny bilmodell är att den både ska vara ny och säljande men också att den ska ha bilmärkets identitet. Ser Volvon ut som en Seat eller Kia är det ett misslyckande. Samma sak med Mercedes. Volkswagen hade ett stort steg att ta när Hitlervagnen skulle ersättas. Var det vånda i Wolfsburg när en sådan lyxartikel som bensinmätare skulle införas? Jag menar, fem liter kvar som reserv att koppla in, räcker väl ett stycke väg? Annars var det bara att komma ihåg kilometertalet när man tankade senast och ägna sig åt huvudräkning och överslagsberäkning.

Mercedesdörren skulle inte låta som en slamrande plåtdörr och Volvon skulle ha en tydlig Volvo-look också om vi talade P1800, Amazon eller 240 för att inte tala om V90 m fl. Samma sak på lastbilssidan. En Volvo är inte en Scania och än mindre en Mercedes. Det gjorde det svårt för Scania när M.A.N. skulle in. Jag fördjupar mig inte mera i ämnet. Nu kommer poängen. Detsamma gäller en kyrkohandbok. Och här är problemet att de få har suttit i Antjeborg och åstadkommit en modell de gillar, men kloka svenskkyrkliga kan enkelt se var de slirar och fatta varför. Låt inte lura er.

Jag fascineras över

* Johan Tyrberg, som tydligen gett klartecken att redan nu använda den kyrkohandbok som börjar gälla Pingstdagen. Insubordination är ett allvarligt brott. Blir det Biskoparnas Ansvarsnämnd nu?

* Kyrkorådens medverkan, som alltså ska till. Men vilka sitter där och har sakkompetens att tala för gudstjänstfirarna? Ni förstår själva. Det slutar illa. Men somliga kyrkoherdar har fått för sig att det är församlingen som firar gudstjänst och kyrkorådet som därmed förstår vilken gudstjänst som ska firas. Jag trodde, men det är högkyrklighet, att det var Kyrkan som firade i den lokala församlingenm. Skillnaden i synsätt är dock inte oväsentlig.

* Kyrkoherdarnas möjligheter att styra och ställa häpnar jag som tidigare över. Vad vet kyrkoherden i Borgholm om det konkreta gudstjänstlivet i Högby, Källa, Persnäs och Böda? Det verkar på mig vettigare att komministern, inkarnerad på plats, tar hand om den saken.

* Och självfallet kyrkohandboksdebaclen, obs! pluralis! De blir fler och de blir värre. I Antjeborg tror man tydligen att genom att ingenting göra, öppnas framgångsvägar. Då känner de inte Maria Schottenius. Hon skriver i DN om eländet. Hon hämtar stöd hos  Gunnar Petri, som har varit så mycket fint att jag knappast förmår återge allt. Han är landets ledande expert på upphovsrättsfrågor (och Svenska kyrkan har verkligen ändrat sin formulering om copyright på hemsidan!). Gunnar Petri slår fast:
"För länge sedan ansågs det att det var Gud själv som skapade de heliga texterna och att de människor som satte dem på pränt bara var enkla instrument för Hans vilja. Samma synsätt verkar prägla den svenska kyrkan av i dag, men nu har kyrkan satt sig i Guds ställe. Det brukar inte sluta bra."

Att kansliet hukar sig och hoppas på det bästa kan jag fundera över. De trycker och väntar i förhoppning att en rättsprocess inte blir av.  De tror Svenska kyrkan är för stor och förmögen för att utmanas. Det tror inte jag. Bekännelserörelserna skulle kunna ställa upp och knäcka systemet. I kampen för den rätta läran vore detta inte fel. Och när de fina i Antjeborg sitter alldeles tysta och stilla skulle jag vilja bibringa dem en grundsats från krigsvetenskapen. Det är sämre att ingenting göra än att ta fel beslut. Det är en grundsats från undervisningen i strategi jag kanske aldrig riktigt köpt. Jag vill hellre att det ska tas rätt beslut vid rätt tillfälle.

Antagligen är inte de i majoritet som läser de reservationer och särskilda meningar som omger kyrkohandboksförslaget. Förr i världen, dvs på 1980-talet, brukade reservationer när det gällde så viktiga ting som en kyrkohandbok försöka undvikas. I utskottet var det förra året ofta 8-7, som ni vet. Och S-partiet uppträdde som betongsossar brukar. Detta blir än värre i teologiska frågor. Vad hette han i en skånsk nullitetsförsamling (med förflutet i annan fromhetstradition) som alltid var för det som skulle bli majoritet? Han är mig dessvärre så ointressant, att jag glömt hans namn och inte minns i vilket litet pastorat han kravlat sig upp och blivit kyrkoherde. Jag är dock i all denna glömska klar över att jag är emot honom. Jag genomskådade vad han gick för. Varför ska nu få skäll för att jag är klarsynt? Och då har jag ändå inte nämnt redaktören Sandlund, hon som ska lyfta Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp till nya nivåer av klokskap och kompetens. Jag läser kommentarer, som ni ser, och blir bildad i frågor om hurdan verkligheten egentligen är.

Hände inget roligt i går? Jo tidsnummer 271358 ringde överste Olofsson. Han hade efter lunch talat med överste Salander i Mali och Salander, som är duglig i franska språket men inte mer, berättade om en konversation han haft. "Det ändade upp i en mali-ör", sa Olofsson.

På något underligt vis hade samtalet kommit in på det kyrkliga läget i Sverige och Salander skulle berätta om kvinnliga biskopar. På franska! "Episcopeuse", var det ord han fann. "Episkopös", flämtade överste Olofsson fram. Jag invände med bestämdhet att just detta ord inte/aldrig får användas. Jag uppfattade att mitt stränga besked endast ökade överstens munterhet. Jag gav upp. Ingenting får jag när jag uppträder som episkopösernas riddersman.

I dagens Svenska Dagbladet läser jag minnesorden över Stefan Furenius, överste 1 och tidigare chef för KA2, Blekinge Kustartilleriförsvar och Sydkustens Marinkommando. Det var en bra karl. Jag mötte honom tidigt i min militära karriär. Redan på KA1 i Vaxholm. Då förstår ni.

Här slutar dagens läsning.