Denna gåtfulla kyrka

Nog är det förbryllande när begreppet "folkkyrka" blir en gruppbeteckning. Nå, inte ordentlig definierad, men tydligen omfattas denna folkkyrka av alla utom något som kallas "Frimodig kyrka". Vi är rätt långt ifrån J.A. Eklund och Einar Billing, som hade lite olika folkkyrkosyner, liksom Manfred Björkquist. Om detta vet just jag något, som brukar tillskriva mig äran att akademiskt gjort reda i systemen. Det var en sådan insikt som bekräftade att avhandlingen inte var bra utan bättre, som den måste vara enligt min biträdande handledare. Denne man blev sedermera universitetets rektor så han hör väl också till kategorin "inte bra men bättre".

Det mest bisarra var förstås när det bildades något så egenartat som "Folkkyrkogruppen" i kyrkomötet. Svenska kyrkans struktur var folkkyrkostrukturen, inte frikyrkostrukturen. Då är detta den grundkategori som gäller för alla, dvs samtliga, och detta oavsett de olika accenterna. Folkkyrkobegreppet har aldrig varit helt entydigt, som Manfred Björkquist någon gång markerade. Synerna divergerade. Men strukturen var en och densamma. En av markörerna var barndopet, som ni vet. En annan var kyrkomedvetandet. Den kyrkliga förnyelsen är en förnyelse av en folkkyrka, inte ett försök att göra folkkyrkan till något annat. Men Einar Billing kunde också markera att statskyrkosystemet inte var nödvändigt för att en folkkyrka skulle vara folkkyrka, detta lika lite som att folkkyrkan måste vara majoritetskyrka. Folkkyrkan uppstod när det första barnet döptes, menade Billing. Folkkyrkan är alltså i grunden en familjekyrka, från tidevarv till tidevarv...

Vad är Svenska kyrkan? I grunden stiftskyrkor, lyder ett alls inte orimligt svar. Nu har det stiftskaraktäristiska efterhand utplånats. Präster flyttar mellan stiften och stiftsband vet de flesta inte vad det är. På sitt sätt är utbildningsgången löjeväckande. Prästkandidater ska ha stiftspraktik under utbildningen, prästvigs och efter ett adjunktsår bär det av till något annat stift! Så var det dock icke tänkt.

Stiften är möjliga att dela in i fyra olika kluster, inser jag. Är Svenska kyrkan en fyrklöver som bäst?
Kategori mest formella stift är Visby, Skara, Luleå, Göteborg och Växjö. De tror lite mer efter regelboken. Jag följer inte undersökningen och placerar Visby i en grupp för sig, underlaget blir som vanligt för litet, menar jag. Men visst, det kan diskuteras.
Därefter finns en mittenkategori som vetter mot det formella: Härnösand, Strängnäs och Lund.
Mittenkategorin som mer vetter mot det fria skulle då vara Uppsala, Karlstad och Linköping.
I den friare kategorin, skild från de andra av det som tycks vara ett svalg är Stockholm och Västerås.
(Willander och Blåder, Svenska kyrkan och dess prästers tro, STK nr 2/2016, figur 6, s 64)

Nu tar jag bara i förbigående upp figur 5 men beskedet är glasklart. De yngre prästerna blir alltmer fria i sin trostolkning och det är de som är prästvigda 1960-1969 som är de mest formella. "De präster som menar sig stå längst från Svenska kyrkans troslära är de senast prästvigda."(s 58)

Vad är då Svenska kyrkan om inte något väldigt disparat? Forskarna ville att en del frågetecken genom samtal skulle rätas ut. Men behövs det? Svenska kyrkan ter sig som något annat än en storhet som kan identifieras med Kristi kyrka. Som sådan skulle det vara alldeles klart vad som i "formell" mening är kristen tro. Så är inte fallet. Och den framtid som avtecknar sig är det där andra; MTD-religionen, folklig på sitt sätt men inte frälsande kristet sett. Vi fåt nya präster som inte tror vad de tidigare prästerna trodde och vem tror då att fromt folk i längden ska stå ut med den själaföda de får och vara beredda betala för något som de inte kan uppfatta vara kristen tro? Har vi problem eller har vi problem?

Jag kan ta resonemanget ett steg längre. Ju mer MTD vi får, desto lättare blir det att rekrytera välvilliga, som gärna gör en andra yrkeskarriär och som är helt införstådda med MTD-religionens syfte. Det går snabbare i utförslöpan. Och då kommer några av oss att fortsättningsvis dra slutsatsen, att det ingenting gör om allt pajar. Tråkigt, tragiskt – visst. Men när grundvalarna upprivas, vad kan då den rättfärdige uträtta?

Att MTD-religionen visar sig vara en klassisk heresi borde naturligtvis animera andarna till kamp. Ibland tänker jag att detta inte längre är möjligt. Prästerna har lärt sig den hukande gången. Men det betyder i sin förlängning att ingen kyrka/inget samfund i detta land kan stå MTD-religionen emot. Den gör inte halt vid någon kyrkport utan tar sig in. Heresin följer Kyrkan som skuggan följer den vandrande.

Professor Bråkenhielm redovisar att tron blir mer obestämd och vagare. Gud blir en mer allmän livskraft och att denna allmänhetens syn påverkar kyrkan, som anpassar sin tolkning. Alternativet är att miljömedvetenheten leder till en tilltagande andlighet, där människor vänder sig till naturen. Det kan professorn se som en annan slags kristen tro. Nu finns det präster som inte riktigt följer utvecklingen. De har inte arbetat sig igenom formuleringar utan anslutit sig. Det är ett uppenbart problem för det finns i många fall ett behov av att släppa många av de traditionella formuleringarna. Professorn vet att ge besked: "Det finns en tendens till traditionalisering  och en vilja att hålla sig till de etablerade teologiska formuleringarna. Det är ett minst lika stort problem som reducering, att avkorta eller släta ut den kristna tron." De manliga prästerna sticker ut. Mer än varannan vill inte nytolka den kristna tron.

Hur vet jag allt detta? Jag läser denna tidiga morgon Torsdagsdepressionen. Den fungerar, kan jag meddela, också denna torsdag. Professorns arbete har finansierats av John Templeton Foundation, som på sin tid gav medel till den tjänst Antje hade i Chicago och syftet är att slå broar mellan "religion" och naturvetenskap. Lita på amerikanska kapitalister!

Nu är det väl dock en lika god hypotes som någon annan att mena, att det som professorn kallar ett "förandligande" är precis det som landar i MTD-religionen och varför skulle det inte vara så att ett ideologiskt system som det kyrkliga skulle vara känsligt inför opinioner hos dem som betalar?

Patrik Lidin kallas nu expeditionschef på kyrkokansliets rättsavdelning, ser jag när jag läser vidare. Kyrkohandboken alltså! Han tror att upphovsrättsfrågorna handlar om ersättningsnivåer. Läsarkonsumenten, som inte slagits alltför hårt av sin torsdagsdepression, kan dock uppfatta att det är andra frågor docenterna Ekenberg och Pahlmblad ställer och formuleringarna de kritiserar skulle inte stått på de blanka sidorna i webbupplagan. Kan det vara så att folk och rövare i Antjeborg vägrar förstå vad saken gäller?

Har någon frågat Huub Oosterhuis (född 1933) vad han, den internationellt hyllade för omsorgsfullt utmejslade texter för gudstjänst, menar om förhållandet att någon tar delar av hans text och sedan skapar om sammanhanget? Han kanske varken är van vid detta eller nöjd med förhållandet? Är det maktens skamlösa arrogans som gör att upphovsrättsregler kan och ska nonchaleras? Inte vet jag men den som likväl håller av denna gåtfulla kyrka har goda skäl att vara deprimerad. Inte bara en torsdag.

Det är mycket som går Svenska kyrkan illa. Och, ser jag i samma tidning, Anders Wejryd sitter i Västerås domkyrka med en ficklampa för att kunna läsa i psalmboken. Så illustreras hur det är i Svenska kyrkan? Vid denna tanke blev jag av någon anledning plötsligt lite muntrare. Fromheten sitter där med sin ficklampa i psalmboken och ser inte allt det andra som händer i sammanbrottet? Jag prövar tanken.