Solig men kall söndag

Jag stämde av med barnbarnet Hugo. Han hade besökt Ullared och fann denna erfarenhet prövande. "Bara kärringar", sa han. Jag sa egentligen inte emot i sak, men värderade tydligen situationen annorlunda. "Underbart" sa jag. "Och de kan se ut precis hur som helst. Fascinerande att skåda." Jag är inte säker på att jag lyckades övertyga och just då körde familjen in i snöovädret över östra Småland så jag tänkte att de fick uppmärksamma detta i stället för att fördjupa sig i ämnet "Kärringar jag sett i Ullared". För er som inte varit där, kan jag bara rekommendera ett besök. Ni kan vandra runt och meditera över temat "Alla dessa människor är sådana som Jesus älskar och han har dött för dem. Hela bandet". Meditationen fördjupar insikterna i återlösningens gåtfullhet.

På väg hem från högmässan i Rydaholm och kyrkoherden med den av förkylning beslöjade rösten samt en församling jag gärna firar högmässa tillsammans med, lyssnade jag på radiogudstjänsten. Väglaget var gott, så jag kunde ge all min uppmärksamhet, den som blev över efter sedvanligt trafikvett, åt förkunnelsen. Jag blev förtjust. Det blir jag lätt om det som förkunnas inte bara är dåligt utan överstiger mina förväntningar och visar sig vara mer än dåligt.

Pastorn var baptist. Han berättade offentligt hur han förlorat tron, men höll på med med sitt jobb "i kyrkan" ändå. Han tänkte "Livet" där han förut tänkt "Gud". Då gick det bra att fortsätta några år på jobbet men utan tron. Tron på Livet hade han ju opch den kunde ahn förkunna! Jag, som är skolad i den materialistiska historieuppfattningen, tänkte att intresset inte ljuger. Riktigt hur han slutade tro på "Livet" och började tro på Gud igen, fattade jag inte. Det kan bero på att jag för några ögonblick funderade på hur en normalbegåvad hundhedning skulle kunna tänkas uppfatta detta pastorns hugnesamma budskap, budskapet från en som trodde på "Livet" och utspred detta budskap som kristen tro, evangelium. Jag var glad över 1) att jag inte var hundhedning och 2) att jag lärt mig vad MTD-religionen nöjer sig med. Moralistisk Terapeutisk Deism. Jag kände igen det som utsades just som MTD.

Så hade pastorn fått fatt på ett offer, vars liv skulle vecklas ut i samma offentlighet. Hon hade också förlorat tron. Jag tänkte att den berättelsen hör väl den enskilda själavården till, men så fattade jag att här var det väckelsemönstrets teknik. Det skulle vittnas och eländet skulle alls inte undvikas. Det var väl i Vaggeryd någon nyfrälst på ett tältmöte vittnade om att han före sin frälsning inte kunde pissa, men nu pissade han så det skvalade. Nu förstår ni hur i somlig tradition väckelsens folk hämtar uppbyggelse.

Jag förlorade mig något. Hon som förlorat tron saknade den och mötte i drömmen någon som stod bakom en lada i Tornedalen. Hon visste att denne någon, som såg ut som en slusk, var Jesus. Han gav henne en maning i drömmen och hon fattade att hon skulle bli präst. Jag förmådde inte uppfatta att det var i en svenskkyrklig kontext hon gjort alla upplevelser av lagiskhet och försetts med uppförandekoder för kjollängd med mera och ändå var det tydligen präst i Svenska kyrkan hon skulle bli. Nu fick hon dessutom cancer. Någonstans där kom jag på att jag måste köpa lite livsmedel så söndag det var, men det var också ett kärt tillfälle att träffa de trevliga på ICA Grytan, lite autentiskt liv om ni vill. Jag hoppas att cancerbehandlingen gick väl, för när jag satte mig i bilen igen skulle radiogudstjänsten avslutas. Ni kan lyssna själva. Det finns en bild på pastorn också. Han är iförd prästskjorta. Varför bär han prästskjorta när han inte är präst? Han ser dyster ut. Bra alltså att han talar i radio.
http://sverigesradio.se/gudstjansten

Doktor F i Sverige, inte han i Oxford,  ringde. Vi talade om förkunnelsen i ny och nedan och jag manade honom, med den brutalitet som endast ärrade själasörjare och torterande tandläkare är mäktig, att lyssna på radiogudstjänsten, som fyllde högt ställda krav på MTD-religion. När han förstod situationens allvar, valde han att skjuta upp lyssnandet till aftonen – då han kunde styrka sig med fluidier, för att på så vis hantera förfärande upplevelser i fromhetsbranschen. Vi hann ändå byta ett ord om redaktören Sandlund, som prisats av Dike i en bloggkommentar. Vi drog samma slutsats som Den Lea. Sandlund har fått problem. Det är nästan så att man börjar tycka synd om henne. Sandlund alltså. Den Lea tycker vi inte synd om. Bara om. Och så ser jag kommentarer om att jag skulle vara mer förstående mot Sandlund och tidningen Dagen. Har ni ingen förståelse för hur det känns att bli lurad på sin el-cykel?

Överste Salander har landat i Bamako fick jag veta. Vad han gör där, vet jag inte riktigt, men han skrev att det var varmt. Försvarsmakten försvarar oss över hela världen. Jag är inte så säker på att jag  för egen del blir så trygg av försvaret av Sverige just i Mali. På min tid var krigsmakten samlad i Backamo och jag uppfattade detta som mer trygghetsskapande än när den nu samlar sig i Bamako.

Borde vi inte hoppa på de romerska katolikerna ett varv till, fast det inte tycktes vara några sådana med på Mellot i lördags? Jag läste Thomas G. Weinandys kritik av Frasse och insåg att Frasse kanske hade anledning att göra sig av med honom, för han är en allvarlig kritiker. Jag insåg också att det finns allvarliga konflikter också nuförtiden i detta kyrkosystem. Om detta vill jag dock inte skriva så mycket, för de romerska entusiasterna blir så ledsna och upprörda då. Jag tryggar mig vid Jesus-ordet: "Egen framgång är guld värd. Andras motgång är inte heller att förakta." Joh 32:18

Ska jag i stället uppmärksamma ärkebiskop Mäkinen? Jag läser Turun Sanomat från den 20 januari. Rubriken lockar: "Piispa, joka ei koskaan tullot uskoon". Jag studerar alltså en ärkebiskop av den där numera rätt vanliga sorten: Ordet blev inte kött men väl ett språkspel. Mäkinen upprepar det som en de flesta med vanligt sanningsbegrepp uppfattar vara icke-tro, i vart fall inte klassisk kyrkokristendom. Så mycket står klart att Mäkinen och jag inte är ett i tro men inte heller ett i otro. Han är emellertid och självfallet betydligt finare än jag. "Gimme that old time religion", sjunger jag. Och mitt anlete är muntrare än Mäkinen, för han träder fram som en finsk surgubbe. Han har, tänker jag, goda skäl till detta.