Domprost Petersson misslyckas

I Smålandsposten i förrgår fanns två helsidor om kyrkor i Växjö kommun (pastorat!) som skulle stängas, ställas på undantag respektive brukas.

Vår vän dr Peter Bexell har utrett åt kyrkorådet i Växjö (läs: Växjö kommun) och Bergs kyrka skulle kosta 9 miljoner att få i ordning så den ska förslagsvis avvecklas. Det tyckte i gårdagens Smålandsposten inte stödgruppens ordförande, som menade att Bexell inte utrett ordentligt. Sjösås nya kyrka ska också avvecklas, sas det. Processen vidare tar 2-3 år och det är viktigt att församlingslivet fortsätter utvecklas under tiden, att församlingarna får kraft och inte tappar modet, sa Peter.

Det kan han säga! För på listan fanns också Ormesberga kyrka och några till som framöver ska få ett glest gudstjänstliv. Där har släkten firat gudstjänst och engagerat sig. Min moster och gudmor kunde ha varit bortrest en helg. När hon kom tillbaka sa hon: -Vill du följa med och titta till kyrkan. Det betydde en raid in i sakristian för att kolla hur kyrkogången varit på söndagen. På altaret står det kors - en ikon målad av Sven-Bertil Svensson - hon skänkte i tanke att där skulle prästen stå inför Kristus, som annars  på altartavlan uppstånden stiger ut ur graven (men det kunde prästen vid altaret inte riktigt se...)

Domprosten ser blid ut på bild. "Jag är inte rädd för att människor ska tappa hoppet, vi ska hitta nya vägar, samtala om vilka värden som är viktiga." Han skulle vara rädd. Jag - med min djupa förankring i Svenska kyrkan - tappade nämligen hoppet när jag läste hans utfästelse. Inte blir jag mer hoppfull n'är jag läser domprosten Anders Alberius i Kyrkans Tidning. Han talar bruks- och kulturvärden när kyrkoråden ska bestämma vilka kyrkor som ska bort. Han talar inte människor. Som mest talar han konsumenter. Det är mycket pojkarna tappar på vägen upp, inser jag. En officer som gjort en genomgång av ett förbands resurser och glömt tala om stridsvärdet, hade fått problem. Och problemet är att redan diskussionen om kyrkor som ska bort och gudstjänstliv som ska glesas ut får mentala effekter.

Jag bor inte längre i Ormesberga och ändå kände jag modlösheten gripa tag i mig. Jag inser att domprosten och teologie kandidaten Thomas Petersson skramlar tomt. Han har inte den kompetens som behövs för att skapa vad han påstår ska bli "att vi blir en stark och engagerad kyrka". Tror han själv sina ord - eller säger han sådant han tror sig kunna lura i oss? Det går förstås inte. Dumma är vi inte.

Egentligen förstår jag inte varför Peter Bexell ska hjälpa till med denna reträtt, den svåraste av alla operationer. Jag menar, vi hade ju som unga präster alternativen. Hade man lyssnat och gett oss möjligheter, hade det sett annorlunda ut i Växjö stift. Biskop Lindegård var nöjd med gudstjänstlivet på landsbygden - och det var hyfsat. Men han insåg inte att det förslag han fick att öka landsbygdsprästernas kompetens och utmana dem genom att koppla dem samman med Church of England och deras arbete med God in the Countryside var det som skulle förverkligats. Då.

Förnöjsamheten då ledde oss till det som nu är. Jag styr kritiken mot prästerna alltså. De underhöll sina församlingar som de alltid gjort, de utvecklade för dåliga, undervisade för lite, lär de som ville ha det som det alltid har variot också ha det som det alltid har varit - och nu ser vi resultatet.

Nej, jag är inte elak eller överdrivet kritisk. Jag ser bara tragedin och sörjer. En kyrka kan inte med framgång av kyrkopolitiska skäl visa bort kompetenser. Det får till sist ett pris som ska betalas. Jag är trött på vänliga men odugliga präster, sådana som faller undan och blir som rö för vinden.

Jag är också trött när jag minner mig om 1950-talet, då pastorala ansatser försvann in i den fråga som skulle ge den nya folkligheten - de kvinnliga prästerna. Det hade gjorts försök att formulera en slags landsbygdspastoral. Det blev, som jag tror mig ha kunnat se, fyra A4-sidor som professor Herbert Olsson fick till och som Kjell Barnekow ville föra in i det socialetiska arbetet. Men hela det arbetet, nyansatsen, blev till ingenting. När Svenska kyrkan skulle samlat ihop sig, valde hon splittringens väg. En ovän har gjort detta.

Naturligtvis skulle man kunna hoppa på Centerpartiet - gles- och landsbygden har det partiet brutalt svikit. Det bondsluga räcker inte riktigt till - och med centerpartister är det så att ska man äta gröt med dem, tar man sleven med långa skaftet. Jag säger bara norra Öland, en glesbygd med stora problem och lika stor potential om bara rätt människor griper sig verket an.

Hur hoppar man på folket, det kyrkoavgiftsbetalande folket? Själva idén med en kyrka är inte verksamheten ("Vi och församlingen måste fundera över vilken roll kyrkan ska ha, vad församlingen behöver och vad man vill med verksamheten", säger domprosten - men är det inte detta vi betalar hans lön för att veta?). Kyrkan firar på söndagen och med ett tydligt fokus, faller de andra bitarna på plats. Det vet varje högkyrklig församlingspräst. Det är med enkla medel man bygger församling. Man släpper nämligen bara in Guds ande, gör det Kyrkans Herre sagt att vi ska göra på det sätt Han vill ha det gjort och när det sker, känner människor igen något de längtat efter. Plus detta att prästen ser sitt folk som lite frommare och då blir folket lite frommare. Men jag ser vad som hänt. Hela undervisningsbiten har fallit och ett kristenfolk som inte är läsare, är det kört för.

Hur blir det nu? Utglesat gudstjänstliv blir till sist inget gudstjänstliv alls. Prästerna får i stället börja ha tre gudstjänster per söndag - eller helt enkelt vara i tjänst, för det finns mycket söndagsledighet för präster numera. Och så får de predika evangelium, inte en massa moral och beskäftighet samt se till att fira mässa. Det nådessnåla har förrött kyrkolivet. Det är inte de som vill ha allra mest av tron som ska sätta agendan - för då blir det därefter. Som det alltså är nu.

Domprosten misstror jag. Det beror inte på att jag är elak, inte ens på att jag är ledsen. Det bror på att jag är en erfaren församlingspräst med urskiljningsförmåga. Den uppgift han skulle lösa, kommer han inte att kunna lösa. Varför inte? Därför att han deklarerar vad han saknar. Han saknar den nödvändiga förutsättningen: rädslan. Han säger "jag är inte rädd". Det är just det han skulle vara. Har han inte förstånd att vara rädd, har han inte heller förstånd att lösa de massiva problem som står framför oss. De rädda och förståndiga tappar modet.

Kom nu inte dragande med det förutsägbara om Jesus. Jag kan det. Men jag känner också igen när människor utnyttjar Jesus som en besvärjelse för att slippa det svåra. Det vi nu ser, har jag i årtionden varnat för. Det är dessvärre följdriktigt. Och jag sörjer. Jag är knappast ensam. Jag kan inte ens muntra mig med det gamla: "Kan vi inte få en bättre vinter? Jag vill hellre gå på is och ha det glatt än gå i slask och sörja."

Två helsidor i Smålandsposten och ett genuint missmod som resultat. Tala om informationskollaps!