Völkerisch

En folksaga sitter väl fint - i Herders nationella stil och samman med bröderna Grimm, kanske.

Det var en gång ett lyckligt land och allt var lyckligt (so glücklich). Man levde i fred och harmoni. Ingen tyckte något annat än någon annan. När de visa styresmännen - visserligen från skilda politiska partier, men ändå för egentligen tyckte alla lika när allt kom till allt - jag tar om det från början:
När de visa styrespersonerna (ska det vara!) enade sig om att välja ärkebiskop, var alla tacksamma. Det var en hon, vilket gav extra plus. För att nu inte tala om vilken enastående duglig kraft hon var. Det sa alla så att alla hörde och kunde upprepa. Det var liksom ingen hejd på det hela.

Akademiskt väl meriterad, kulturell, språkkunnig, twittrande och pastoralt erfaren var hon. Meriterna var på en nivå ingen kunde sig minnas ha sett tidigare. Alla var lyckliga. Glücklich. Och allt hade varit så bra om inte några fäskallar, för att inte använda ett annat ord, glammat, skrattat och frågat hur det egentligen förhöll sig. Hur då? Ja, med titlar och detaljuppgifter. Det var självfallet småaktigt och lågt. Alla - eller i vart fall de allra flesta - tog avstånd från småaktigheten och detaljpillet och ville vända sig framåt i stället.

Man kunde i förstone överse med dvärgalåten även om den inte borde höras i allt det lyckliga. Men dom djävlarna, ja i fromma sammanhang som tänker sig att Maktens Mörke Furste har ett anhang säger man så, gav sig liksom inte och de tog sig orådet före, att skriva på något som kallades bloggar. Där roade de sig hiskeliga med fula ord. Plötsligt tog lyckan liksom slut.

När den tog slut, blev det tid för resoluta tag. En av dvärgarna anmäldes. Visserligen hade man i det lyckliga landet yttrande, åsikts- och tankefrihet (till skillnad från det land den valda ärkebiskopen och ärkebiskopsmannen kom från där man hållit sig med Berufsverbot och i decennier jagat oliktänkande ...) men vem vill väl rida paragrafer? Den lilla privatdomstolen avgjorde fallet.

En liten komplikation kunde uppfattas vara att fyra av ledamöterna i privatdomstolen röstat i ärkebiskopsvalet och tre av dem på hon som vann, men varför vara småsint? Det var dock sju ledamöter totalt. Hur det än var, blev utfallet lyckligt. Alla var eniga. Nu fick han som höll på att fråga en kritik som inte gick av för hackor. "Synnerligen klandervärt" var hans tilltag. Fast då började några fundera. Vad är det som är så känsligt med den fina ärkebiskopen att man måste ta i så? Kunde man inte helt enkelt svarat på de ställda frågorna? Klargjort sammanhangen? Upprätthållit grundlagsfästa fri- och rättigheter?

Den synnerligen klandervärde bröt inte samman, för detta är en lycklig folksaga. Han vände sig till åklagarkammaren och åklagaren, som kunde tänka i principiella rättskategorier, bestämde sig för att klippa till. Till all lycka åkte hela privatdomstolen i fängelse. Det var också bra, för då kunde många följa Frälsarens maning att besöka dem i fängelset. Det ger poäng i himmelriket.

Hur det än var i det landet, var det lyckligt - det är det märkliga.
Det var så lyckligt att alltfler började undra vad som egentligen hände i allt det lyckliga. Och riktigt vad som sker när alltfler frågar, kan ingen veta.

Ja, så går det till i sagans värld. Eller: So ein Märchen war das.