Efter Tom Alandhs film om Inger

Tom Alandh är en lysande dokumentärmakare och får fram mycket av intresse. Annat måste falla i bakgrunden, också om det något berörts. Alla påståenden kan inte följas upp och granskas.

Det som dokumentären inte benar ut är situationen i stiftet med en sjuk biskop och andra som i bästa välvilja försökte styra upp det hela. Jag har sagt det tidigare: när breven från biskopen var poststämplade i Älghult, där domkapitelsledamoten, prosten Stenson bodde, kunde varje teologie studerande förstå att styrandet av stiftet var problematiskt. Och biskopen kunde inte argumentera för ämbetsreformen - eller förklara hur hans tidigare nej blivit ett ja.
Detta var biskopens sista prästvigning innan sjukpensionen. Han förde stiftet ut i en konflikt som, om jag förstod prosten Lenhoff rätt, stiftet inte var moget för, dvs inte kunde hantera. Fast så sa nog inte Sven Lenhoff dåförtiden. Vad det handlar om är det som i ekumeniska sammanhang kallas "receptionsprocessen", dvs frågan hur ett centralt beslut i en fråga som gäller tron, kommer bli tott, tros, i det vanliga. Det är en process som kräver argument från två håll. Frågor som ställs i en sådan process ska besvaras, det är själva finessen med en receptionsprocess.

Biskopens medarbetare backade upp honom. Kontraktsprostarna demonstrerade utanför Östrabo och sjöng "En fader oss förenar" och det var eländigt förljuget det hela. Den splittring Svenska kyrkan förts ut i kan jag bara förstå bibliskt, dvs en ovän har gjort detta. Men biskopssituationen är en viktig del för att förstå stiftet under 1960-talet. Somligt fungerade inte i stiftet och det var väl en förklaring till att kollektförskingringen inte upptäcktes och att en annan förskingring kunde äga rum just på Växjö domkapitels kansli då?

När det handlar om nattliga telefonsamtal till Inger vet jag inte vad jag ska tro. Enligt Lunds universitets studentkatalog 1968 hade hon ingen egen telefon. Inte kan man väl ringa en korridortelefon för att nattetid trakassera? Att det kom nattliga telefonsamtal till prästgården, tror jag obetingat - men? Brev, jodå. Men hur ringer man under alla år nattliga telefonsamtal till en student om studenten inte har egen telefon?

Peter Bexells tal om "ungdomligt övermod" känner jag inte riktigt igen. Jag har en minensbild av att någon (Kerstin Nilsson, gift Hägg?) markerade att vi måste tala med Inger, inte om henne. Jag tror att syftet med att några skulle samtala, i meningen förklara, ungefär så som konflikthantering bibliskt sett skulle gå till. Inger sa ja till det, men blåste av det hela några timmar innan sammanträffandet.

Jag uppfattar att studenterna var beredda att ge skäl och av det skälet for till Domkapitlet. Vi trodde ju på det där med att vara påläst och kunna ge argument. Peter Bexell skrev en lysande artikel som svar på ett upprop från nation ens sida för Inger i Calmare Nyckel, nationstidningen i Lund. Den kom väl antingen i sista numret 1969 eller första 1970. Arkivet är i flyttkondition så jag bryr mig inte om att kolla.

Vad Julle Lund egentligen sa, har jag svårt att greppa. Kan man alltid göra mer? Jo. Men det är vidunderligt svårt med missbruksproblematiken och i ansvarsledet ska inte kontraktets yngste präst stå först i kön bland dem som ska hjälpa. Och handen på hjärtat, vem tar entusiastiskt och med sakkunskap itu med misstanke om missbruk hos en kollega?
Uppenbarligen var det ingen som grep in förrän Inger hamnade på sjukhus, eller missade jag något? Och när man grep in, var hennes alkoholism uppenbart rätt långt gången.

Hennes 50 dagsböter var i sammanhanget ett rätt milt straff, tror jag. För politiska brott fick man vid den tiden 100 dagsböter. Andra som förskingrat under motsvarande omständigheter har hamnat på Hinseberg.

Så vad lär vi oss av detta?
Ingenting, antar jag.
Skulle vi lära oss något, måste missförhållandena upp och det var ju snart sagt 50 år sedan som allt detta hände. frågan om kvinnor i prästämbetet är nu en fråga nedlusad med myter och faktoider. Visst kan man säga att präster kan vara jävliga mot varandra, men jag har sett sammanhang som överraskat mig genom att människor möter varandra på ett förfärande sätt, sätt jag aldrig upplevt präster emellan. Men visst, små, rädda och därmed farliga människor finns överallt och prästvigningen är inget motmedel mot detta.

Prosten Einar Svensson var det synd om. Och Inger, förstås. Hur det än var, är jag dock tacksam för att Inger äntligen minnestecknats och att bilden inte blev den svart-vita.

Rubriken på filmen har biskop Johansson gett, dvs Tom tog vara på vad biskop Johansson sa.
Vad jag vet mycket! Men jag häpnar kanske än mer - för på fejjan tycktes mig anklagelser höras mot s k kvinnoprästmotståndare. Är det verkligen klarlagt att Inger Svenssons alkoholproblem är "kvinnoprästmotståndarrelaterade"? Hur vet vi i så fall det?
För att ta Peter Bexell som exempel igen. Sommaren 1968 satt han i ett långt telefonsamtal med Inger, som ville diskutera kommande söndags predikotext med honom eftersom hon var tjänstebiträde hos pappa i Glömminge och Peter tjänstebiträde i Borgholm hos Tor-Hugo Holmström. Peter var oföränderligt vänlig och la orden så. Vi andra skrattade åt den artige Peter, för man kunde ju tänka sig att Inger tyckte det var roligt att vara kollegial med en motståndare. Men ingen skugga över Peter eller över Inger. Prästbarnen från ömse sidor sundet vars fäder var frimurarbröder tillsammans visste att sköta sig.

Några kommentatorer på fejjan har inte riktigt satt sig in i vad frågan om ämbetet gäller. Varför skulle de? Karin undrar över det där med husfader. Resonemanget var Olov Hartmans och professor Riesenfelds i den statliga utredningen om kvinnliga präster, SOU 1950:48. Gud ger i församlingen olika uppgifter och en av de enkla är till för karlar. Vad prästen gör i sitt mest centrala, står vid altaret och läser innantill, kan ju en 9-åring klara. Det finns en del annat som är svårare - men hur prästerligt i egentlig mening är det?