onsdag 19 februari 2014

Hejåhå

Jag drömde att jag satt och läste Svenska kyrkans bekännelseskrifter och kom till ett avsnitt som talade om en slags evangelisationsmålsättning: "Det gäller att få de negativa positiva och de positiva optimistiska", hette det. Jag talade med min vän förre landstingsrådet Roland Larsson i Persnäs om denna mening i bekännelseskrifterna och påpekade, lätt bekymrad för text borde jag kunna läsa och minnas, att jag aldrig lagt märke till denna mening tidigare. Han höll, omtänksamt med om att det var konstigt. Sedan vaknade jag väl.

Jag antar att jag drabbats av hejåhå-evangelisationens grundmönster. Det är samma mönster som fick Expressenjournalister att pussla ihop två kärringar till en tittarstorm mot tv. I stället för att tala om allvarliga problem, håller man fram det glada och är nöjd därmed. Guds rike är på frammarsch. Det gäller bara att upptäcka det. Min egen modell är annorlunda. Nog kan man vara glad över somligt men en mer stabil glädje föds av att problem löses och faror undanröjs. Och för det krävs saklighet, analyser och sådant trist. Samt allvar.

En del av aktiviteterna på kommentarfältet är lösa konstruktioner, som jag inte riktigt gillar. Jag 'är mer för att man tar problem på allvar. Så t ex kunde frågan om vad ämbetet är få handla om den saken och inte schabloniseras till att machomän vill bevaka sina intressen. Det är liksom bara för dumt och alltför upprepat för att vara intressant. Hittar ni machomännen bland svenska kyrkans manliga präster? Hahaha! Men varför ägna sig åt lösa konstruktioner? För att slippa ta i de verkliga frågorna, för det blir för mödosamt?

En verklig fråga är frågan hur Gud täkt sig Kyrkans ämbete. Den kan besvaras så, att Gud inte har några synpunkter på den saken - fast så har faktiskt inte Kyrkan tänkt tidigare och det fin ns ord ur Skriften som stöder det tänket. Om det finns en Guds tanke, kanske det är bäst att försöka ta reda på den först?

En annan verklig fråga är biskopar som talar dunkelt om Jesus. Han blir en konstruktion, förvandlas till något religiöst eller blir till en utsaga, dvs ord och begrepp att hantera språkfilosofiskt. Så sa inte söndagsskolfröken. Ska det vara svårt att här se den allvarliga motsättningen i Svenska kyrkan? Borde den inte redas upp rätt kvickt?

I Smålandsposten har diskussionen om kyrkor som ska stängas pågått och domprosten Pettersson vill i dag tona ner och talar om att det bara gjorts en utredning. Det är det vanliga tugget: "Nu är det allvar fast inte riktigt och bara lite men inte riktigt ännu, fast vi måste förbereda oss." Mer än tal om den väckelse som är på gång vill jag höra mer om den sekularisering som sedan länge drabbar Svenska kyrkan. Den föröder kyrkolivet. Tar ifrån präster och lekfolk frimodigheten. Minimerar gudstjänstlivet. Etablerar andra tankemönster som gör Svenska kyrkan till en religiös aktör med sådana nischfrågor som ska locka folk att fortsatt betala sin avgift. Nu krävs allvarligt folk som förmår se bortom sitt lokala och utöver sin egen förnöjsamhet. För det står ingestans i bekännelseskrifterna att de negativa måste göras positiva och de positiva optimistiska. En reformrörelse går djupare än så.

Men man kanske inte ska vara allvarlig? Är det så viktigt med vilka titlar Antje Jackelén har akademiskt och ska vi bry oss om att uppgifterna inte stämmer? Varför ska det ständigt vara sånt bråk i kyrkan om oväsentligheter, petitesser? Ska vi inte vara glada i stället? Låt oss satsa på lite mer hejåhå och mindre på jeremiader! För hundraåringen Allan Karlssons mamma hade nog rätt: "Det är som det är och det blir som det blir".

37 kommentarer:

  1. Hur skulle någon i vår tid född och uppvuxen, kunna se ämbetsstriden som något annat än just könskamp?

    Vi har våra "naturliga" mönster för att se vår värld, insupna med modersmjölken, i skola och via massmedier och social omgivning. Andra mönster kräver erfarenhet och långvarig kamp, mognad och djup. Kanske rent av andlighet. Allt bristvaror i ett ytligt, ekonomistiskt samhälle.

    Islams närvaro kan ge sådana perspektiv. Ett problem för kristen tro blir då att kristendomens källor numera är okända. Alltså kommer, när den första oron över det "främmande" väl lagt sig, islam att bli ett alltmera lockande alternativ till vår konsumistiska vänstersekularism för sökande, ifrågasättande själar. Får vi kanske i Europa ande och djup i stället för sharia via islam?

    Under alla omständigheter är våra självklarheter och vår nuvarande världsbild dömda. Om kristendomen åter skall bli ett alternativ, måste snarast underverk ske. Sådana har förvisso skett förr.

    Annars blir det som det blir, går som det går och vi kan inte göra något åt det.

    KJ

    SvaraRadera
  2. En stor del av problemet är att vi som inte tror att Gud kallar kvinnor till präster talar om Guds vilja medan majoriteten av dem som tror att kvinnor kan bli präster talar om jämställdhet. På så sätt möts man aldrig. Och ändå borde de som tror att Gud kallar kvinnor till prästämbetet vara mest angelägna om att utröna Guds vilja i frågan eftersom det faktiskt är de som har bevisbördan för att det kyrkan trott sedan start ska ändras. Men det är klart, tror man att det handlar om jämställdhet och att det kön som inte är kallat till just prästämbetet därmed är mindre värt än det andra könet så är man väl inte så intresserad av Guds vilja i frågan. Nu blev det dessvärre ett politiskt beslut, motiverat av just jämställdhetsskäl, som har skadat Svenska kyrkan och vållat lidande för såväl manliga som kvinnliga präster.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en förenklad polarisering som inte tillför något mer än just polarisering, tyvärr. / Magnus Olsson

      Radera
    2. Det som skulle ha blivit en nödvändig reformation av kyrkan i Sverige blev dessvärre också ett politiskt beslut Då var det kungen som fattade besluten Så utvecklades den organiserade kyrkan till vad vi ser idag.Bartholomeus .

      Radera
    3. Klargörande förenkling.

      Radera
    4. Magnus har rätt, det finns mängder av människor som tror att Gud VILL och redan HAR kallat kvinnor till heltidstjänst i kyrkan. Med Guds ord som grund och Andens vittnesbörd genom historien kan man också hävda att kvinnor kallas till tjänst på samma sätt som män. Jag blir uppriktigt arg av att ständigt belastas med synden att inte tro på Guds ord och ta det på allvar. Jag citerar Bibeln mest av er här och jag läser den mycket ofta, kan stora passager utantill men uppdaterar mig ständigt. Jag har hävdat här, (men kommentaren togs inte in av Dag, jag antar eftersom den svarade på en kommentar som kommentatorn själv tog bort.) att titeln är oväsentlig men att traditonen och NT visar att det ni menar en "präst" ska göra görs och har alltid också gjorts av kvinnor. Paulus talar visserligen om att kvinnor inte ska uppträda som lärare, men hon ska profetera med täckt huvud och han hälsar kvinnliga apostlar med namn. Men även om inet en enda Priscilla eller Junia hade funntis, ja om inet ens mamma Maria hade förkunnat så frimodigt som hon gör i Magnificat (Luk 1) har kyrkohistorien visat att kvinnor kallas till dessa tjänster om och om igen. Abedissor , diakonissor(diakoner tog hand om brödsbrytelsen också och det är ju HHN), ökenmödrar, evangelsiter, söndagsskollärare, missionärer, ja de har kallats allt möjligt. Men det ni kallar prästtjänst är just vad Gud använt oss till.

      Men som jag skrev i den borttagna kommentaren. Titeln är för mig ingenting, huvudsaken är tjänsten och att Guds rike förkunnas till dess han kommer!

      Radera
    5. Problemet är att högkyrklighetens syn på ämbetet i NT dvs en filosofisk tolkning av det, tagits över av många som drar andra slutsatser än den vanliga inom traditionell högkyrklighet. Det handlar om den fixa iden om succession och validitet, som svårligen hittas i NT så som den ofta framställs. Den succession som är mer påtaglig är en lärosucession, eller den sk trosläran, trosmönstret. / Magnus Olsson

      Radera
    6. Ja 19/2 21:02 - om trons gemenskap är ett då och ett nu. Men om trons gemenskap är en levande, sammanhängande gemenskap då blir det viktigt med den fysiska kontakten i händers välsignelser. Det som apostlarna inte har välsignat står inte i denna gemenskap. Med det menar jag inte att precis kunna peka ut vilka former som står utanför respektive innanför. Men klart är att om man förbjuder former som uppenbart gäller i NT då ställer man sig utanför. Därför är ett exklusivt krav om att agera oavsett kön enl KO2000 en definitiv återvändsgränd. Det lär nog bli en hårdare tvist än de ämbetsoenigheter som funnits. Frågan är väl om Rom verkligen klarar att stå emot den.

      Radera
    7. Roms hållning är intressant, såväl i dag som 1527 och framåt. Mig veterligen har Rom inte officiellt erkänt Svk att ha något ämbete och Svk har väl inte heller gjort anspråk därpå annat än att enskilda personer med mer eller mindre stöd av varandra, hävdat detta. Om det likväl finns något släktskap mellan dessa två officiella syner, är helt bortom min kompetens, dvs det är jag okunnig om, och kan inte yttra mig om. Vad jag ev tror, anar, eller hyser någon vag kunskap om, måste lämnas därhän emedan jag, detta bedrövliga ord, är en svag människa i sådana tankar eller kunskaper och därför nöjer mig med att med stor nyfikenhet läsa vad de lärda kan förmedla men de har oavsett vart de står inte lyckats bibringa mig mer än vetskap om att jag inte vet så mycket. Då återstår att efter bästa förstånd och samvete söka vandra den väg som givits mig, med det är jag nöjd och tacksam. / Magnus Olsson.

      Radera
  3. " Hittar ni machomännen bland svenska kyrkans manliga präster? Hahaha! Men varför ägna sig åt lösa konstruktioner? För att slippa ta i de verkliga frågorna, för det blir för mödosamt?" skriver DS här ovan.Och det får mig att minnas någon gång under min tonårstid, när jag såg Sandahl skriva något liknande som kommentaren ovan en kvällstidning. Det handlade om frånvaron av machomän och blöjbytande fäder, tror jag mig minnas. Erkänner dock att jag är ute lite hal is här, då jag inte kommer ihåg vad, var och hur och när. Det jag minns att jag tänkte då var dock: Han har ju inte fattat nånting!

    Och det är vad jag tänker nu också. Åtminstone jag har aldrig talat om att det finns "machomän" bland präster i Svenska kyrkan. Det jag talade om är en förlorad status som alltid följer i kvinnornas spår inom arbetslivet. Nej, förutom att de flesta manliga präster jag känner inte är emot kvinnliga sådana, så har jag träffat på få "machomän" bland prästerna. Kanske vore det bra med FLER machomän i betydelsen kopiöst manligt självförtroende! En man med grundmurat gott självförtroende känner sig nämligen inte hotad av kvinnor. Och kvinnoförakt kan mycket väl hysas av en blöjbytande pappa i velourdress. Nu talade vi iofs inte om förakt utan om rädsla för förlorad status, men min poäng är densamma.Sandahl resonerar tokigt när han tycker att frånvaron av "machomän" i kyrkan är ett bevis på att statusförlust inte kan vara en del av förklaringen i många fall.

    "Att ta tag i de verkliga frågorna" förstår jag inte vad du menar med Dag. Vem tar inte tag i de verkliga frågorna? Den som skriver 50 inlägg om Jackelens engelska titel "professor" är rätt översatt till svenska förhållanden, är det den du menar som tar tag i de verkliga frågorna? Mödosamt verkar det förvisso vara att sitta och kontrolläsa CV på detta sätt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om kvinnornas intåg leder till förlorad status eller om förlorad status leder till kvinnornas intåg kan diskuteras.

      Personligen tror jag att just statusförlust och dålig löneutveckling leder till kvinnodominans. Den manliga självkänslan finner sig inte i att bli "värderad som en kärring". Alltså söker sig männen till mera lockande gebit. Se på skolan! Kyrkan är redan helt kvinnodominerad. Prästerna i aktiv tjänst lär till majoriteten vara kvinnor?

      Utvecklingen lär accelerera.

      M Gunnesson

      Radera
    2. Det är inte alls fler "machomän" med kopiöst självförtroende kyrkan behöver utan fler orädda män med kopiöst Gudsförtroende!

      Radera
    3. Sådana män du efterlyser brukar både högkyrkligheten och deras motpart som tagit över deras syn, frysa ut, och möjliggöra för en karriär för de andra, logiskt. / Magnus Olsson

      Radera
    4. Anna verkar vilja ta tag i de verkliga frågorna. Det är bra! Låt oss släppa de kvasipsykologiska teorierna om att det skulle vara rädsla som driver "kvinnoprästmotståndare". (Många är f.ö. inte mer rädda än att de vågar gå emot en majoritetsuppfattning med allt vad det medför av obehag orsakat av omgivningens ogillande, stängda vägar vid tjänstetillsättningar, et.c.) Låt oss också släppa kvasiargumentet att eftersom man bryter en "lag" kan inte en annan "lag" vara giltig. Båda resonemangen är bakvända; en sorts två-fel-gör-ett-rätt-resonemang.

      En verklig fråga att ta tag i vore att visa vilka argument som finns för kvinnor i prästämbetet, utifrån Bibelns ord. Det är faktiskt en skyldighet för den som vill hävda en uppfattning som varit levande under endast ca 3% av den kristna kyrkans levnadstid, och för den som vill vara trogen den Herre som är Kyrkans Herre och dess ursprung.
      /Per H

      Radera
    5. @Per H: Det är inte kvasipsykologiska teorier. Det som gör att jag tycker att kvinnoprästmotståndarna förlorar trovärdighet är att ni helt förnekar inslaget av ovilja mot prestigeförlusten som kvinnor i prästrollen innebär. För sanningen är att man inom ALLA yrken (med undantag för "världens äldsta yrke" skulle jag tro) motsatt sig kvinnors inträde från början. Jag googlade och fick fram att Sverige fick sin första kvinnliga busschaufför - 1958! Vad tror du hände då? Hur reagerade männen över att plötsligt få en kvinnlig kollega? Ville männen åka med bussen som en kvinna körde? (Jag kommer att skriva om detta på min egen blogg så småningom.)

      Att helt förneka inslaget av rädsla"eller snarare "ovilja" mot sådan prestigeförlust är så befängt att jag inte kan ta något av det på allvar. Varför skulle just präster vara den enda yrkeskår i Sveriges historia som "går fri" från att hysa mindre ädla avsikter med sitt motstånd mot kvinnliga kollegor?

      Obs dock att jag inte säger att det blott och enbart handlar om ovilja mot prestigeförlusten, absolut inte - men ibland hjälper den nog "tron" på traven litet grand! Eller mycket.

      Radera
    6. Helt rätt Anna. Jag tror precis som du att trygga män inte blir machomän eller känner sig hotade av kvinnor. Kyrkans män är sällan macho, de bästa män jag mött är djupt troende män som aldrig hävdar sig på kvinnors bekostnad. Men de som mobbar kvinnor när de kommer in på deras territorium har nog svårt med sin manlighet, och helt säkert med sin mänsklighet.

      Radera
    7. Kamrat Tre procent.

      Radera
    8. Det heter prestige men det stavas prästige.

      Anna B.

      Radera
    9. @Anna: Alla vi män som INTE är präster (och inte heller har för avsikt att bli det) och ändå inte tror att kvinnor i prästämbetet är i enlighet med Guds vilja - vilken prestigeförlust är det vi är rädda för?

      Sen tvingas jag med beklagande konstatera att du inte verkar så angelägen om att "ta tag i de verkliga frågorna" som jag hade hoppats. Ett mönster som det tyvärr inte är första gången jag möter.
      /Per H

      Radera
    10. @Per H: Om du läser vad jag skrev ovan ser du att jag skrev i mitt sista stycke att prestigeförlusten inte måste vara den ENDA orsaken.till motståndet mot kvinnliga präster och därmed har jag redan svarat på din fråga. Men "prestigeförlusträdslan" behöver iofs inte gälla bara den som är personligt berörd utan kan också handla om män som kollektiv där man bevakar sina positioner i samhället. Det kan handla om kvinnoförakt men behöver inte nödvändigtvis göra det. Samt kan även kvinnor hysa ett visst förakt för sitt eget kön så jag undanber mig kommentarer som "och hur förklarar du att det finns kvinnor..."

      Att jag kommit fram till andra slutsatser än du när det gäller "de verkliga frågorna" betyder inte att jag inte tar tag i dem. Jag har ägnat spaltkilometer tidigare under denna blogg där jag diskuterat detta där det hela började med en fråga till Dag Sandahl där jag faktiskt ville förstå vad som drev kvinnoprästmotståndet.

      Men låt oss säga så här. I noll procent av Sveriges historia har vi haft en kvinnlig statsminister (dock kvinnliga regenter). Betyder det att vi ska motsätta oss kvinnliga statsministrar i framtiden? Du anar kanske mitt svar?

      Radera
    11. @Anna: Bland alla dina spaltkilometrar saknar jag fortfarande ett försök till "att visa vilka argument som finns för kvinnor i prästämbetet, utifrån Bibelns ord".

      Att svenska staten är en helt annan sorts storhet än Kristi Kyrka gör ditt avslutande stycke helt irrelevant.

      /Per H

      Radera
    12. @Per H: Nej det håller jag inte alls med om att det är irrelelvant. Principen att man inte måste göra som man alltid har gjort eller att allt inte måste vara som det alltid har varit kan tillämpas på olika sammanhang, även kyrkan. Till exempel kan man ändra när det gäller om präster ska leva i celibat eller inte. Då kan man också ändra att prästen inte behöver vara man!

      När det gäller argumenten som finns för kvinnor i prästämbetet så är det enkelt. De som motsätter sig det har inte för mig kommit med tillräckligt bra argument mot att de inte skulle kunna vara det. Man har inte ens samma argument. En nämner att Jesus var man, en annnan hänvisar till Paulus och andra pratar just om att "det är så vi alltid har gjort". Men det räcker som sagt inte som argument för mig. Ska man hindra någon enbart med könet som orsak ska det finnas VÄLDIGT goda argument för att man gör det, och jag har inte läst några väldigt goda argument här. Jag tycker att den som vill inskränka någon annans "rättigheter" (Ja jag vet att det inte är en rättighet att bli präst men du förstår kanske vad jag menar. Rättighet att kunna komma ifråga är kanske riktigare uttryckt) är den som har högst bevisbörda eftersom den orsakar lidande för den kvinna som känner sig kallad och är lämplig på andra sätt när man hindrar henne.

      Radera
    13. @Anna: Nu har jag tre gånger gett dig chansen att presentera Bibliskt grundade argument FÖR din ståndpunkt, och du har inte lyckats presentera ett enda. Visserligen vill du indikera ovan att du har ett positivt argument (dvs för din ståndpunkt) men omedelbart därefter avslöjar du själv att det i själva verket är ett negativt argument - att du tycker andra sidans positiva argument är dåliga. Nä, det här duger inte. Om du har några Bibliskt grundade argument FÖR din ståndpunkt är jag intresserad av att fortsätta diskussionen. Annars inte!

      Frågan om bevisbörda har jag f.ö. redan berört i sista stycket i mitt första inlägg i denna tråd.
      /Per H

      Radera
    14. @ Per H: Ojoj, det var hårda ord! Jag kanske kommer att gå miste om att få fortsätta diskussionen med dig? Vilket skräckscenario.

      Men du har uppfattat saken rätt: Jag tycker att det är ett argument i sig att motståndarsidans argument i mitt tycke inte håller. Om deras argument mot kvinnliga präster inte håller finns det heller inga skäl att hindra någon för att denna är kvinna.Det står för övrigt inte i Bibeln att kineser och afrikaner kan bli präster heller - är detta ett gott skäl till att hindra dem? Givetvis inte.

      Radera
    15. Anna!

      Kanske kloka tankar:

      http://www.kyrkanstidning.se/debatt/ambetskonflikten-stjal-gladjen

      KJ

      Radera
    16. Jag har redan läst artikeln och tyckte den var läsvärd!

      Men jag kontrar med en annan artikel som jag tyckte var ännu bättre som kunde härledas till den förhatliga smedjan:

      http://dagensseglora.se/2014/02/20/lyssna-pa-russin-och-dansa-i-ring-racker-inte/

      Radera
    17. Även i en smedja kan ett matnyttigt bröd bakas.

      Jag tänker på de medeltida svenska kyrkorna, där man ofta? hade en Mariafigur i blickfånget på kvinnosidan och en motsvarande bild av den bistre och rättfärdige Helge Kung Olav på manssidan. Förebilder och kanske ännu mera identifieringsobjekt.

      Maria med liljan eller Barnet i hand tycks vara betydligt mera gångbar i dag än Olaf med svärdet. En kristen mansbild - hur ser den ut idag? Hur ser de aktiviteter ut som attraherar män - och kvinnor? Ett verkligt och brännande problem.

      KJ

      Radera
    18. @Anna: Inte hårda. Bara bestämda. Och fulla av besvikelse över att ha mött ännu en förespråkare för kvinnor i prästämbetet som står fast i sin uppfattning utan att kunna ge belägg för den baserade på Bibeln. Hade hoppats på något annorlunda denna gång men tvingas tyvärr konstatera att du är betydligt duktigare på att raljera än att diskutera i sak.

      Också ditt senaste argument faller platt till marken. "Problemet" är inte att det inte står något i Bibeln om att kvinnor kan gå in i prästämbetet, "problemet" är ju att det faktiskt står att de inte ska göra det.
      /Per H

      Radera
    19. @ Per H. Ja fast inte så bestämda i alla fall för du fortsatte ju ändå!
      Men då är vi där igen - i den jobbiga diskussionen som jag som sagt ägnat spaltkilometer åt. Vad Paulus skrev och om det handlade om präster och varför vi (ni) inte följer hans övriga "bestämmelser" utan bara just detta.

      Jag förstår inte vad det är som är så svårt för dig att fatta. Det finns inga belägg för att vi ska ha "präster" överhuvudtaget i Bibeln och då ska man ha väldigt goda argument om man vill hindra någon och det har man inte enligt mig. Du får helt enkelt "ta" att det är min uppfattning fast den inte överensstämmer med din och inte hålla på och triumferande ropa att "jag inte har några belägg". Jag anser alltså att du inte heller har något som kan kallas "belägg" utan att du har gjort en annan tolkning än jag.

      Radera
    20. @Anna. Varför låtsas du att du vill diskutera sakfrågan, när du inte vill?

      Radera
    21. @Anonym: Hur menar du? Jag har ju just diskuterat sakfrågan - men du har rätt i att jag är lite trött på just denna fråga om Paulus ord efter att ha diskuterat detta så mycket förut. Nu vände sig bloggaren i sitt inlägg delvis till mig (eller snarare kommenterade något jag och Alma skrivit) och då gick jag i svaromål. Kvinnoprästfrågan fick jag "på köpet".

      Min erfarenhet när någon säger att man inte "vill diskutera sakfrågan" är att personen är missnöjd med att inte ha lyckats övertyga mig i "sakfrågan". Jag tolkar inte Guds vilja som ni gör, det bara är så. Och VET gör ingen, även om många påstår sig göra det.

      Radera
  4. Vad jag förstår f Dags inlägg handlar det om en mardröm och precis som den profet han kan han inte hålla tyst eller hålla med alla som högljutt kräver att vi skall hävda att allt står rätt till. Det mardrömslika är om vi tror att vi, när vi inte längre är en brokyrka, skulle vara en kyrka i framkant och där andra till slut följer efter oss. Kanske ses vi som ett avskräckande exempel?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det gör man redan. Ser oss som avskräckande exempel, alltså

      Radera
  5. För den som vill fördjupa samtalet: Håkan Sunnliden ger en gedigen bibelteologisk genomgång om ämbetet på sin blogg: Ämbetet 1 ,2 ,3 http://hakansunnliden.blogspot.se/

    Leif W. Östborg

    SvaraRadera
  6. Det är ett vanligt härskarknep att förlöjliga en diskussion. Dags kvinnosyn bekymrar mig. Många av de kvinnoprästmotståndare jag mött har fått kämpa för att motivera sitt ställningstagande. De har fått bearbeta sin kvinnosyn.
    Men i den diskussion som pågår här möts det mesta med förakt. Vill man inte lyssna, möta och respektera går samtalet över till skyttegravskrig.

    SvaraRadera
  7. I den profana världen är förhållanden likartade med en revirpissande elit. Alla som sticker upp huvudet för högt, riskerar att bli av med det. Män och kvinnor är ganska lika när det gäller att trakassera sin omgivning. I dag föll domen för två chefer som mobbat en socialsekreterare så han valde att ta sitt liv. Tänk, två kommunanställda chefer trakasserar en underlydande så han mår så dåligt när han skall tjäna ihop till brödfödan.
    Det är för mig märkligt att kyrkans män och kvinnor är så dåliga på de horisontella relationer, är även de vertikala relationerna lika dåliga. Går någon av kyrkans anställda och mår lika dåligt som socialsekreteraren bör någon med hatt och kräkla hålla räfst med sin personal.
    Kyrkan bör vara en plattform för tro och andlighet och inte forum för mänskans sämsta egenskaper.

    SvaraRadera
  8. Till de verkligt viktiga frågorna hör enligt min mening vilken praktik i ord och handling som förmedlas från kyrkorna.
    En präst som är tydlig i sin förkunnelse om Guds frälsande nåd genom Jesu Kristi försoning har min respekt oavsett kön.
    En präst som svajar om Jesu gudomlighet, Jesus som enda vägen till fadern eller visar övrigt förakt för traditionell tolkning av t.ex. jungfrufödelsen får inte min respekt eller mitt förtroende. Alldeles oavsett prästens kön.

    Jag kan trots min egen eventuella syn på 1958 års beslut se att den förra kategorin av präster stärker tron hos församlingen, så att fler människor kan lära känna Jesus bättre.

    Sedan får jag kanske se till att jag personligen firar gudstjänst i en församling där jag får "mat" och "vila". (Som just nu är en "liturgiskt högkyrklig" frikyrkoförsamling med kvinnlig föreståndare)

    SvaraRadera