Koskinen närläst

Vi behöver inte överorden och de små grälen bland bloggkommentarerna ger informationer men mer om stämningslägen än i sak. Närläsningen är lite annorlunda. Det är att granska resonemang. Det kan bli förödande det också.

Nu tar vi Kyrkans Tidnings krönikör Lennart Koskinen. "Det är nu vår ärkebiskop electa Antje Jackelén som har väckt hans missnöje." Det som väckte mitt missnöje var att hon presenterades som något hon inte var, annars hade jag inga synpunkter. Men sedan kom en uppsättning lovord och då fanns det kanske skäl att granska det som sas. Någon däremot?
"Hon är inte bara kvinna, illa nog, utan också född i Tyskland." Varför "illa nog" - ? Hälften av jordens befolkning och kanske drygt det är kvinnor. Om detta har jag aldrig haft några synpunkter. Skulle jag haft det? Eller kör Koskinen ett ohederligt trick och blandar två frågor - den om Kyrkans ämbete med någon slags kvinnofråga? Man kan inte riktigt veta. Vi går vidare.

"Att hon självklart måste vara nazianstruken mer än antyds i grova ordalag." Och detta är vad Dagens Seglora läste in och torgförde men det blir inte sant för det. I allvarlig mening behöver vi fortlöpande fundera över vad som hände i Tyskland och hur detta återverkar. Jag ska här inte anföra någon litteratur i ämnet och vill Koskinen här försvara sin heder, vill det till att han tar fram citat. Men då citerar rätt!

"Även hans eget domkapitel beskrivs med ord som Führerhauptquartier och Herrefolksfasoner." Här var dock citat men fel. Jag har sagt att man INTE ska kalla Kyrkans Hus (som i Uppsala kallas (Führerbunkern" sedan huset blev alltmer låst och otillgängligt) för Führerhauptquartier. INTE! Saken gällde alltså inte Växjö domkapitel men skulle någon få för sig att kallas kapitlet så, skulle jag påpeka att så ska man INTE säga.

"Herrefolksfasoner" var ett begrepp jag undrade över. När använde jag det? Inte om domkapitlet men den 16 oktober 2013 skrev jag blogginlägget Oktoberfestligt. Där förkommer det. Vad handlade saken om? Eva Hamberg och Elisabeth Sandlund hade talat om den inre sekulariseringen. Eva är dubbeldoktor och professor på riktigt. Hon satt i Läronämnden - och bestämde sig för att lämna Svenska kyrkan och därmed prästämbetet. Det är en allvarlig och omskakande kritik hon därmed framför i ord och handling. När Antje Jackelén fick frågan om inre sekulariseringen svängde hon begreppet och ville ha mer sekularisering. Att inte ta människors frågor på allvar utan självsäkert ställa sig över och tala om annat är, såvitt jag förstår, ett utslag av en överlägsenhetens mentalitet, dvs herrefolksmentalitet. Antje Jackelén bestämmer vad man ska tala om. Fattar ni inte allvaret? Och det lustiga är att jag kritiseras för ordvalet, som rätt väl täcker fenomenet, när jag försvarar två kvinnor. Ingen av de ärkebiskopar jag mött, har ägnat sig åt den sortens bristande intresse att ta upp allvarliga invändningar. Vad styr vi nu ut i? Jag kallade detta i oktober för "dåligt ledarskap, en brist på lyhördhet och allvar." Vad kallar ni det?

"Också den kvinnliga Härnösandsbiskopen med rötter i Finland beskrivs som 'en finne i röven'."
Detta vet ni är lögn, så jag behöver inte dra resonemanget igen. Texterna ligger någonstans på Bloggardag.

När jag nu skriver så idogt på Bloggardag och annorstädes, hur kommer det sig att Lennart Koskinen inte får fram några texter som visar sig vara korrekt citerade och därigenom avslöjade som smaklösa och naturligtvis fullständigt förkastliga? Och hur ska det fortsättningsvis gå för Växjö domkapitel? Vad för substans fanns i domkapitelsbeslutet?
Kan det till sist visa sig att det mer handlat om eiseges än exeges, konsten att läsa in betydelser mer än konsten att utläsa något som står i text?