Motsättningar

Utan  besvärande myckenhet av litteraturhänvisningar har kommentatorerna gjort idoga insatser för att förklara ämbetsfrågans praktik. Det har blivit en resonemang om  majoritet och minoritet som min folkskollärare skulle avvisat. Demokrati var för honom en större fråga än frågan om vilka som var flest. Statminister Göran Persson påpekade att efter en omröstning är det viktigt att slå vakt om minoriteten. Och efter mitt lilla referat av Bibelsyn och bibelbruk borde nog några ha drabbats av något mer av eftertänksam bekymmersamhet när de fått läsa vilka bedömningarna var.

Det postmodernistiska påståendet att alla "väljer och vrakar" kan uppfattas vara en personlig deklaration med det begränsade värde sådana har. Kyrkan läser Skriften i gemenskap tiderna igenom och världen över och läser för att bevara den tro som anförtrotts Kyrkan, en kollektivperson. Det är i samtal med de kristna före oss och i allvarligt studium av Den Heliga Skrift under bön att Anden ska hjälpa oss (Kyrkan) att förstå som vi kan komma Guds hemligheter på spåren.

Jag uppfattar nog situationen för Svenska kyrkans vidkommande att hon försuttit sina chanser att i tid hantera sin ämbetskonflikt. Mitt förslag finns annars i boken Farligt (1997 och det förslaget la jag på förfrågan fram i mars 1995. Om förslaget skriver jag: "Det är min erfarenhet att minoriteten gång efter annan försökt hitta lösningar på de problem majoriteten konstruerat." (aa s 120) Vad gick det ut på?

Biskoparna har ett ansvar för enheten och ansvar för att en försoningsprocess, som innefattar saksamtal, inleds. Alla ska kunna göra reda för sin egen uppfattning om Kyrkans ämbete - men också reda för meningsmotståndarnas - och kunna värdera de olika uppfattningarnas svagheter och styrkor. Oförsonlighet måste vi komma bort från. Också där biskopen inte övertygats om ordningen med kvinnor som präster ska 1982 års kyrkomötesbeslut gälla. Kvinnor prästvigs och har företräde vid konfliktsituationer. Det är ett beslut jag röstat för eftersom det var hederligt. Man kunde tänkt sigt att majoriteten blivit glad och gett något tillbaka! Den biskop som inte tror reformen följer gällande jämställdhetslag och prövar meriter sakligt.

Kanske är samexistens omöjlig. Vad vi sett av konkret politik indikerar det. Men det hade kanske inte skadat att pröva ett annat lösningsförsök innan vi tvingats konstatera att det inte gick? De boksynta kan väl bläddra i boken för att se lite mer av komplikationer - fast närmast av historiskt intresse. En annan ordning hade varit möjlig. Kan den bli det, när kontraktsprosten Anders O Johansson tar plats i biskopsmöte och kyrkomöte, månne?

På den approberade bloggen svenskakyrkan.se har Tuulikki Koivunen Bylund berättat hur hon "särvigdes" vid en helgsmålsbön i Lunds domkyrka av Olle Nivenius. Men var det verkligen en helgsmålsbön - var det inte en aftonsång? Och i vilken mening var det en särvigning - kom inte prästkandidaten resande från Finland och skulle prästvigas för att vara finsk präst för invandrare med den lilla komplikationen att den finska kyrkan inte hade kvinnliga präster... Biskop Olof Sundby ville inte ha Tuulikki i Växjö stift, får vi veta - och det var en nyhet, som borde redas ut. Varför ville han inte det?

Nå, Tuulikki blev tydligen mobbad av två präster. "De förbjöd tillträde för mig i sina kyrkor." Jag antar att den ene ska vara jag och kan bara upprepa: Hon ljuger. Den finska församlingskretsen höll till i Lyckhem på söder, ett församlingshem med kapell men skulle ha årsmöte och Hillevi som städade i Norrlidssalen skulle ordna fika. Hon frågade om man kunde vara på norr i stället och saken gällde ett årsmöte och inte någon gudstjänst i kapellet. Det tyckte jag gick bra. I veckan efter årsmötet kom Hillevi bekymrad och sa att den finska prästen insisterat på att de skulle ha en andakt i kapellet och det var ju inte vad Hillevi frågat om. Jag log vänligt för till skillnad från den finska stiftsadjunkten var det ju jag som mötte dessa människor. Jag döpte, konfirmerade, begravde och på söndagarna var det till källarkapellets familjehögmässa de kom. Tuulikki påstår att deras kunskaper i svenska var noll. Så var det inte. Och vi hade i Norrliden inte mängder med finska invandrare. De bodde runtom i Kalmar och jobbade i industrierna på söder eller på Volvo, som fanns på det östra industriområdet. Jag kan inte minnas att någon kom på tanken att flytta gudstjänstlivet från Lyckhem, som var ett klassiskt "stronghold" i Kalmar, byggt av Ungdomskretsen bredvid prästgården på söder.

Jag kan fundera över varför Tuulikki Koivunen Bylund måste ljuga ihop sig en mobbing och vill gärna läsa berättelsen om hur kyrkan i Västra Skrävlinge renades efter ett besök av henne där. Inga stora drag, bara detaljer!

Beskrivningen är dock målande redan i hennes blogg när hon skriver om de två prästerna. "Men på två andra präster i olika förorter, där de flesta finnarna bodde, tänker jag fortfarande med illvilja och besvikelse." Norrliden var inte en förort utan en stadsdel, men varför vara petig. Ordet "illvilja" funderade jag över. Det finns inte i 1917 års översättning men väl i den senaste för med "illvilja" översätts grekiskans kakoétheia. Det handlar om dem som Gud låtit hemfalla till föraktliga tänkesätt därför att de föraktat kunskapen och så gör de det som inte får göras: "uppfyllda av allt slags orättfärdighet, elakhet, själviskhet och ondska, fulla av avund, blodtörst, stridslystand, svek och illvilja (Rom 1:29)
Men vad i all sin dar ska vi säga nu när biskopen ger en självbeskrivning som är rent biblisk? Är den offentligt - på Svenska kyrkans hemsida! - deklarerade illviljan förenlig med innehavet av ett biskopsämbete? Det är inte utan att man skulle vilja veta vad Överklagandenämden skulle anse. Men stalltipset blir nog att det är helt OK även om det är obibliskt. Motsättningar i Svenska kyrkan hanteras nog enklast om biskopar tänker på präster med illvilja.