Tysk syndabekännelse

När jag plockar i boktravarna hittar jag ett och annat - och funderar vart annat kan ha tagit vägen. Tids nog dyker det väl upp.

Ni minns biskop Theophil Wurm i Würtemberg som i december 1938 skrev till riksjustitieministern i Berlin: "Jag kan från mångårig erfarenhet säga att det knappast funnits något stånd som hållit sig så fritt mot det specifikt judiska väsendet och visat sin insatsberedskap för folk och fosterland (Volk und Vaterland) som det evangeliska prästeståndet." Biskopen var noga med att påpeka att han på intet sätt bestred statens rätt att bekämpa judendomen. Den är ett förfärligt element och judemissionen är en svår fara, som Deutsche Christen gjort klart, för genom denna mission fick det främmande en port in i folkkroppen. Där rök väl egentligen missionsbefallningen av rasmässiga skäl? Tyskar är känsliga så jag borde kanske inte återge vad Wurm betyder? "Mask, kräk, stackare, pyre" säger ordboken som alls inte är finkänslig.

Detta var läget i Tredje riket. Kardinal Faulhaber höll dock adventspredikningar i München år 1933. De gavs ut under titeln Christentum, Judentum Germanentum och gick ut i 230 000 ex det första året. Titeln på svenska blev nog olycklig: Kristendomen inför judisk-germanska problemet, Stockholm 1934. Det är i lägen som dessa man vill fråga: Hur tänkte ni nu? Vems problem och vilket problem talar vi om? Nazisternas?

Kardinalen sa många viktiga saker i sina predikningar. Vad sägs om detta? "Den enskilde har rätt  att avböja gatans och massans diktatur"? (aa s 52) och kom bättre ut ur konfrontationen med nazisterna än många andra - och det tidigt. Han såg och insåg, kardinalen i München.

Så blev det 1945 och tyskarna skulle in i det ekumeniska arbetet igen, det de lämnat 1937. Evangelische Kirche Deutschlands, EKD, satt 18-19 oktober 1945 i Stuttgart i möte med Kyrkornas ekumeniska råd (som vi väl ska se som föregångare till Kyrkornas Världsråd, bildat 1948). Med sitt folk har kyrkorna delat lidandet och vet vad detta är men står också samman i en skuldens solidaritet ("Solidarität der Schuld"). Med stor smärta sa sig kyrkoledarna att "genom oss" (det tyska folket) har ett oändligt lidande tillfogats folk och länder. Nog hade det i kyrkornas talats mot den nazistiska våldsregimens anda men "vi anklagar oss att vi inte" och så kommer en uppräkning av brister när det gäller bekännelse, bön, tro och kärlek, rätt elegant formulerat: "dass wir nicht mutiger bekannt, nicht treuer gebetet, nicht frölicher geglaubt und nicht brennender geliebt haben." Nu vill man göra en nystart tillsammans med andra kyrkor i den ekumeniska gemenskapen.

Jag undrar vilka (högkyrkliga) präster som godtagit denna typ av svepande syndabekännelse där all konkretion saknats. Allt det som kyrkoledarna säger, kan man utan vidare säga. Du och jag också. Men själasörjare, som vet att titta in i människors hjärtan och nödtorftigt förstår att rannsaka deras njurar, ställer motfrågan om vad de vackra orden konkret betyder. Vad är det du faktiskt gjort - med tankar, ord och gärningar samt försummelser som är din skuld? När du vet det, kan du ångra dig, bekänna, ta emot förlåtelsen och göra en nystart.

Jag saknar en del, alltså.
Jag läser vilka som undertecknade. Där finns namn på anständiga präster men namnlistan är sådan att jag vid ett namn känner att jag måste stilla mig:

Theophil Wurm, Hans Christian Asmussen, Hans Meiser, Heinrich Held, Hanns Lilje, Hugo Hahn, Wilhelm Niesel, Rudolf Smend, Otto Dibelius, Martin Niemöller.