Häpen, inte bara, men häpen!

"Sluta återge motståndarnas falska historieskrivning" skrev Hanna Stenström på Dagens Seglora. I anledning av filmen om Inger Svensson hävdar hon att beslutet "i ämbetsfrågan var inte bara politiskt, som kvinnoprästmotståndarna påstår, utan tillhör hela kyrkan."

Nu blir det gåtfullt. Vem har hävdat "bara" och vad avses med "hela kyrkan"?

Jag skulle kunna
* repetera den politiska gången om en statlig utredning (Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, SOU 1950:48), som uppseendeväckande nog inte gav mycket plats för invändningar mot en ämbetsreform,
* peka på hur kyrkofullmäktige, det politiskt valda organet, skulle svara på remiss i frågan och inte, som brukligt, kyrkoråden (alla fattar varför och fattar att somliga fulllmäktige ändrade det förslag till skrivning som kom från kyrkorådet, så t ex i Växjö, där Ivar Hylander var domprost ...),
* beskriva hur 1957 års kyrkomöte, som var först på banan at fatta beslut (som brukligt var), avvisade reformen men kördes över av beslut i riksdagens båda kamrar 1958, och
* påminna om hur ett nytt och nyvalt kyrkomöte kallades in 1958 för att säga ja till det beslut riksdagen fattat och vilket konstitutionellt problem det blev, därför att besluten inte var riktigt likalydande (samvetsklausulen hade förts in) så att statsrådet på en enig regerings vägnar fick markera sin anslutning till det förslag utskottet lagt fram i kyrkomötet.

Men allt detta är väl känt och just detta välkända ska någon/några (Tom Alandh?) sluta återge. Tänkesättet är välkänt totalitärt. De som säger det som inte får sägas, ska inte få säga det heller. Sluta återge. Tysta dem! Och detta är faktiskt för en pensionär en ny hållning - eller nygammal. Det var sånt här vi gjorde upp med på 1960-talet! Vi gjorde det genom att vara pålästa och berätta vad vi läst.

Nu har inte argumentet mot ämbetsreformen "bara" varit politiskt.
Från början var det teologiskt och till teologin har vi återvänt.

I boken Kyrklig Splittring begick jag skalkestycket att läsa Ragnar Askmarks utredning (SOU 1950:48) och jämföra med vad han skrev i sin bok om ämbetet när han skulle beskriva Luthers ämbetssyn. Jag fann att han skrev dunklare i utredningen än i boken Ämbetet i den svenska kyrkan (Lund 1949) och följde upp med att läsa fem andra framställningar om Luthersämbetssyn och fann att de alla stämde med vad Askmark skrivit 1949 - men något mörkat i utredningen. Luther finner att den Helige Ande inte tillåter en ämbetsreform. Så beskrev jag vad Gustaf Wingren hävdat i polemik mot den s k högkyrkligheten. Jag tror Gustaf Wingren förlorade den debatten, men den viktiga slutsatsen var att det rådde oenighet i Svenska kyrkan om vad ämbetet är och denna oenighet förstärktes med frågan om kvinnor som präster. En annan metod hade varit att reda ut den grundläggande oenigheten om ämbetet, förstås.

I boken Vems ärende går Svenska kyrkan? (Stockholm 1994) skrev jag artikeln Den avgörande frågan, en hanterlig och lite underhållande genomgång om vad som hänt i Svenska kyrkan genom beslutet och besluten därefter. Sockenbiblioteket kan hjälpa den kunskapstörstande.

Ska nu frågan ändå ställas på allvar efter Stenströms insats är det boken Bibelsyn och bibelbruk (Lund 1970) som gäller. Det var biskopsmötet som tillsatte en bibelkommission 1964 och kommissionen publicerade boken i april månad 1970 (media hade fått den i stencilutgåva dessförinnan). Det var en läsning som inte röjde undan argumenten mot ämbetsreformen.

Kommissionen sa att det föreföll ovedersägligt att det fanns täckning för Paulusorden om att kvinnan inte skulle tala i gudstjänsten eller undervisa där (1 Kor 14:34. 1 Tim 2:11-15) i Jesu egen praxis och bibelkommissionen menade att det "fanns en tendens hos flera anhängare av reformen att väja undan för en verklig konfrontationav denna idé med bibliska värderingar (s 124). Att motståndet skulle bottna i könsdiskriminering vore det "säkerligen oriktigt att påstå" (s 126) Om hela processen sas sammanfattningsvis att den genomfördes hastigt och av många upplevdes "som ett övergrepp mot en bibliskt motiverad och samvetsgrundad övertygelse". (s 130) Slutsatsen kan man läsa sig utantill: "Så bör det inte gå till när en ordning ändras, som har hävd ända sedan urkristendomen och stöds av auktoritativa ord i NT." (s 130) När detta är sagt, ska vi likväl tro denna reform -!? Så här öångt kom biskopsmötets bibelkommission och detta är hittills det egentligt sista ordet i sak från det officiella kyrkosystemet.
Den som bleknar nu, uppvisar med  sin bleka hy ett friskhetstecken.

Det politiska då?
Jag ska citera igen och detta är det som Hanna Stenström alltså inte vill ska få återges:
 "Men det kan inte förnekas att den avgörande beslutsprocessen drevs fram under stark påtryckning från statsmakterna, inte heller att det avgörande argumentet från dessas sida utgjordes av en sekulär likställighetsidé: det gällde helt enkelt att tillse, att behörighetslagen blev konsekvent tillämpad inom yrkeslivet. Många inom kyrkan reagerade mot att saken inte primärt fick diskuteras utifrån bibliska utgångspunkter." (s 124)

Vilka satt i bibelkommissionen? Biskop Gert Borgenstierna, professor Bertil Albrektson, professor Birger Gerhardsson, professor Karl Gustaf Hildebrand, professor Hans Hof, professor Ragnar Holte, den mångkunnige Torsten Nilsson /EFS sedermera prästvigd/, lektor Erik Petrén, biskop Sven Silén och professor Gustaf Wingren. Sekreterare var dåvarande docenten och sedermera biskopen Sven Ingebrand. En i kommissionen, en enda, Erik Petrén, kom till sist att räknas som kvinnoprästmotståndare.
Det är de för reformen positiva, som dömer ut den.

Nu har jag sopat banan med Hanna Stenström. Slutsatsen blir: Läs texter och återge dem! Det blir förödande. Själv ska jag väl i konsekvensens namn nu anmälas till domkapitlet. Jag har ju inte slutat återge moståndarnas "falska" historieskrivning! Anmäl mig för att ljuga, den här gången.