Israelfrågan

Nu föll Israel-frågan sönder i två.
Först den enkla om utbildningsresan till Israel/Palestina. Jo, den är jag för. Biskop Johansson leder det hela - men vart leder det hela? Det vet jag inte. Men avsikten genom det demokratiskt fattade beslutet i stiftsstyrelse och stiftsfullmäktige måste väl vara, att studien ska utveckla stiftets personal? Jag skulle gärna se att fler kyrkoarbetare fick den duvningen. Vi kan inte ha folk anställda som inte egentligen vet vad firman tillverkar. Och ska folk ändå enligt avtal ha fem dagars fortbildning per år, kan det knappast vara fel att göra en gemensam satsning och se vart den leder. Men, som sagt, den svenska avundsjukan plus det politiskt programmatisk snåla, det dumsnåla eller det politiskt moderatsnåla (och det spelar ingen roll tydligen om det är nya eller gamla moderater) vet bäst. Så lite som möjligt eller någon annanstans för att det ska bli så mycket som möjligt. Jag behöver inte vara så besvärande, men jag går helt enkelt inte på det.

Den svåra Israel-frågan måste vi ta nya tag i.
Komminister Anna Ekström har skrivit en artikel som inte borde förbigås med tystnad. Antje Jackelén och Svenska kyrkan kommer inte enkelt undan där.
http://si-info.org/index.php?id=856
Är det inte underligt att Svenska kyrkan inte kan hantera den komplicerade frågan om Israel och Palestina?
Nja, ingen annan kan, varför då Svenska kyrkan? Men utgångspunkten i mitt lätt idealistiska tänkande borde vara god för Svenska kyrkan. Dels ett dialogcentrum i Jerusalem (Greta Andrén, dr Kosmala, Göran Larsson) och många möten med judendomen, dels medkristna palestinier och möjlighet till insatser där.

Nog finns det israeler som är bekymrade över situationen lika väl som det finns invandrade israeler från USA som blivit bosättare och "vet hur man ska ta hand om araber". Med några kan man föra dialog - och de som står under politiskt förtryck måste kunna uppfatta att de inte står ensamma. Jag kan förstå hur man formulerar en de förtrycktas teologi och jag ser hur den tippar över och blir politisk ideologi med övertoner av ett rätt förfärande slag. "Blut und Boden", skrev Anna. Det blir nog lätt så, när alla gör anspråk på land utifrån härkomst.

Jag tyckte det var pinsamt att kyrkomötet antog Kairos-dokumentet när de flesta ledamöterna inte läst det. Med de flesta avser jag de "överväldigande flesta".
Jag hade läst - men det var besvärligt att få fram dokumentet, som Bilda gett ut. Det gick eftersom s Eva Danielsson ( födelsedag i går vet alla Fb-vänner) på Bilda i Kalmar hjälpte mig. Samtidigt ser jag hur hela frågan om Israel/Palestina inte är en samtalsfråga i en folkbildarkyrka. Vi tar uttalanden, men mer blir det inte.

Det talas om en tvåstatslösning men den tycks vara avlägsen och är det en hållbar lösning? Eller finns det ingen lösning annat än att Israel blir en sekulär stat - men då har den judiska staten Israel gått under. Vad svarar vi de palestinier som säger att de invandrade ryssarna alls inte är judar. "Blut", alltså. Och vad kan vi göra för att freda palestinierna mot rått förtryck, destruktion av olivodlingar, konfiskation av mark, demoleringar av hus och hem mm mm. Ska vi ifrågasätta kompetensen hos dem som för Svenska kyrkans vidkommande hanterat denna knepiga fråga - har de misslyckats och detta på ett uppseendeväckande sätt med t ex husbyggen på Olivberget, där 30 miljoner fortsatt inte använts. Kyrkomötesbeslutet togs utan besvärande mycket förarbete. Det blir så när nomenklaturan agerar. Och just nu har det blivit ingenting av det stolta projektet. Om inte sammanträden räknas, förstås.

Jag säger inte att vi måste ta nya tag. Jag säger kanske att vi måste ta andra tag. Och kanske markera mot blodsresonemanget eftersom biskop Munib Younan uppenbarligen är en kristen palestinier med grekisk bakgrund (Younan betyder just "Greken").

Läs nu Anna Ekströms artikel och ställ frågor åt alla håll.
Den som vill, kan lägga märke till att det är en präst i stiftet som nu går åt Antje Jackelén - vart skall detta barka vart?