Stilla tankar

Det var alltså seminarium för stiftsfullmäktige. Jag valde att gå för att höra lite mer om gemensamma administrativa system, GIP, GAS och GTP. Vi fick se en karta över de enheter som anslutit sig - och den var sannerligen intressant. De markerade områden som föll mig i ögonen var ett rätt begränsat område kring Växjö - i princip det medeltida Värendstiftet. Linköpings stift gick ner i två kilar över de små länderna, dels i nuvarande Jönköpings län, dels kusten och Öland, Kalmar län. Lätt omtumlande och kanske besvärande för jag kan ana att vi såg den mentala bilden av Växjö stift. Kring Växjö håller man mer samman i G län än i H och F län. G är Kronoberg, F är Jönköping och H är Kalmar som de minnesgoda vet.

Men än mer! När jag hör folk från Växjötrakten tala - om än kanske inte Växjö - hör jag dem säga att de har det bra i sin hemförsamling. Bra!? "Då har du ingen aning om vad bra är", sa jag till min gamle skolkamrat centerpartisten. Och så inser jag att i Kalmarregionen spelas i en annan kyrklig division. Det kommer sig inte endast därav att de då unga prästerna (40-50-talisterna) hade pastorala visioner som gav konkreta uttryck - men så var det. Det beror också på kombinationen av kyrkomedvetenhet i det gamla Kalmarstiftet och insikten om att nya krafttag behövdes. Jag fruktar att den gamla kyrkligheten i Kronobergs län gav förnöjsamhet. Och de förnöjsamma förnyar inget. Med få undantag togs krafttag i Kronobergs län. Lars Rye i Öjaby, visst. Där fanns en pastoral modell för förnyelse. Men mestadels kunde man se pastorala modeller för förvaltande av det andliga arvet. Eller är jag orättvis och ser inte? Varför är skillnaden i stiftet då så markant? Och varför talas så lite om den? Jag ser den beskrivas på 1920-talet men inte särskilt mycket därefter. Den kronobergska gammalkyrkligheten förvaltade, den lite mer moderna folkkyrkligheten förvaltade den också. Högkyrkligheten förnyade och kunde vara öppen. Karismatik var den inte främmande.

Det här borde folk i Växjö stift tala mer om. Och då fattar ni att seminariet fungerade just som seminarium, bokstavligen plantskola för tankar.

När det handlar om administrativa system upprepas att vi ska ha goda administrativa system för att kunna lägga krutet på det verkligt viktiga, evangelisation, gudstjänst - -, you name it! Hjälp min otro! Jag var med när folkbokföringen, som tagit en hel del tid från det prästerliga trots allt, försvann. Blev det tid över för det verkligt viktiga då? Det finns en inbyggd tröghet som gör att vilka förbättrade administrativa system vi skaffar oss kommer framstegen, som en samtalsledare antydde, främst visa sig däri att vi får en bättre kopiator på kansliet. Det är också en insikt. Vi kan ge folket färgglada papper fortsättningsvis. Det kallas förnyelse - men tarvar en hel del administration, förstås