Prästkallelser - sanning och konsekvens?

På frågan om prästkallelse i ett annat land behövs kanske ett svar.

Min grundläggande hållning, som är en regel men inte utan undantag, är att prästkallelser växer fram i den gudstjänstfirande gemenskapen. Inte på Arbetsförmedlingen. Inte på ett tak till ett uthus. Och bor jag i ett annat land är det väl där jag har en prästkallelse? Om jag nu har den. Den saken avgörs av Kyrkans samlade erfarenhet av hur prästkallelser går till och inte av samtida kyrkopolitik som de facto innebär funktionell ateism; vi bestämmer och Gud ska hålla tyst för Guds mening frågar vi inte efter.

Vi har i Svenska kyrkan sett män med prästkallelser som fått fara utomlands för att de ska kunna förverkligas. Det borde vi skämmas över. Vi har sett andra prästkallelser som i en annan kyrkopolitisk situation omedelbart skulle känts igen som just prästkallelser men avvisats. Det borde vi gemensamt också skämmas över. Eller varför skämmas? Vi belönas uppenbarligen rikligen för vår ohörsamhet i ett land där kyrkor inte längre behövs, präster inte har fullt upp att göra på söndagar, den kyrkliga ungdomsrörelsen inser att kön är konstruktion (fast inte Guds konstruktion) och folk drar en vettig slutsats och - drar.

I denna kyrka signaleras hur väckelsen är på väg. Jag frågade min vän pastor P. Han sa: "Det är inte väckelserörelse, det är dödsryckningar." Han kan ha rätt. I somliga församlingar samlas nu folk som inte längre kan gå till sina tidigare församlingar. Det blir fler på ett ställe därför att de blivit färre.

Till bloggkommentatorer: Varje peristaltisk rörelse behöver inte uppfattas vara en djupsinning tanke att redovisa för den häpna allmoge som läser denna blogg.