Kvällslektyr del III

Dag Sandahl                                                                    2014-02-11

 

 

                                                                  Svenska Kyrkans Överklagandenämnd

 

Härmed begär jag att Överklagandenämnden undanröjer beslutet i Växjö domkapitel 2014-01-31 § 12 att tilldela mig en skriftlig erinran.

Sakframställan

Den första fråga vi måste ställa när det kommer till Växjö Domkapitels beslut är om det som anmälts över huvud taget varit prövbart.

Anmälningarna är oprecisa, svepande, utan sammanhang och styr in mot i vårt statsskick grundlagsfästa fri- och rättigheter.

Domkapitlet borde, som jag skrivit i min inlaga till kapitlet, alls inte tagit upp anmälningarna till behandling. När Domkapitlet gjort så blir det nödvändigt att röja undan beslutet men rimligtvis också ta upp formaliefrågan. Var går gränserna för frågor ett domkapitel ska ta upp till behandling?

Jag noterar nedan att Domkapitlet helt förbigår en bärande anklagelse i anmälan mot mig, den om ”kvinnofientlighet”.

Jag noterar också den betydelsefulla skillnad som går i dagen när det handlar om världslig rätt, där alla anklagelser måste styrkas och den tilltalade inte behöver bevisa sin oskuld, och den kyrkliga rättsskipning, som framstår som rättsosäker. Så t ex kan jag inte se att de kyrkliga facken fått insyn i ärendet. Jag är inte längre medlem, men konsekvenserna av beslutet kan få bäring på präster som är det.

Efter dessa konstateranden avser jag att gå igenom tio principer för rättsvården. Alla styr på en enda slutsats:
Domkapitlets i Växjö beslut av den 31 januari 2014 ska undanröjas.

Jag förmodar att Överklagandenämnden får tillgång till allt material i fallet.

Biträde

Som biträde anlitar jag advokaten Andreas Stenkar Karlgren och hans kollegor på Grönvall & Partners Advokatbyrå KB, som fått fullmakt att företräda mig. De kommer att tydliggöra de juridiska komplikationerna i ärendet, medan jag här nöjer mig med några mer övergripande resonemang.

Princip I

Likhet inför lagen.

Med hänvisning till samma rättsgrund som Eva Brunne friades på i Ansvarsnämnden för biskopar, fälls jag. Jag ska på samma rättsgrund frias av Överklagandenämnden. Vi har yttrandefrihet i landet och kommer det till förgripliga texter har vi en samhällelig ordning för att hantera det också.

Princip II

Texter och resonemang ska återges korrekt.

Domkapitlet har inte besvärat sig med att exemplifiera resonemang utan hugger lösa satser. Det må vara. Men citaten måste vara korrekta. Som citatet om Kyrkans hus där det i min text hette ”I alla fall inte före den 15 juni 2014.” I domkapitlets återgivande saknas ordet ”inte”. Självfallet återges inte min beskrivning av en själavårdande hållning, när jag manat till avstående från ett språkbruk.

Det är svårt att följa om Domkapitlet uppfattar ett klassiskt citat från dr Joseph Goebbels som mycket olämpligt och kränkande, men anklagelsen kan väl knappast vara att jag refererar till europeiskt 1900-tal? Referensen till dr Goebbels är inte tagen ur luften. Upprepningen etablerar sanning, det är mycket samtida problem.

Att Domkapitlet inte ser en referens till Vermes bok Han är tillbaka, noterar jag. Men vad gäller anklagelsen? Jag har skrivit vad man inte kan göra, nämligen ett tankeexperiment. Mer om detta i nästa princip

Nu är jag dock explicit anmäld för ”kvinnofientlighet”. Detta är en allvarlig anklagelsepunkt som Domkapitlet helt går förbi. Jag frias inte. Jag fälls inte. Detta är utomordentligt anmärkningsvärt, inte minst som jag förklarat mig beredd ta ställning till den bisarra anklagelsen bara jag får veta vad den avser. Finns uraktlåtenheten att ta upp anklagelsen att finna i något annat än förklaringen att Domkapitlet vet att den inte är sann? Men skulle det då inte sägas och kanske därmed underminera de andra påståendena? Ser vi något annat än ett godtyckligt exempel på kyrkopolitisk justis? Jag undrar.

Princip III

Det är inte tillåtet att lägga egen inläsning av meningar och betydelser i texter som grund för kritik av den skrivna texten eller den som skrev texten.

Det heter: ”Dessa ordval indikerar en koppling mellan ärkebiskopen och nazityskland.”

Nej, alls inte. Som jag skrev i min inlaga: ”Vad som återfinns i anmälarens egen förståelse, brist på förståelse eller egen föreställningsvärld är nämligen inte utan vidare att förstå som vad den begåvade texten säger.” Mer om detta nedan. Det enda som hävdas i texten är att Vermes bok är läsvärd och rolig men också i sin absurditet tankeväckande. Jag är i Europa inte ensam om att se saken så.

Domkapitlet har inte besvärat sig att ta upp min beskrivning av anmälarnas syfte, nämligen en traktan att få tyst på Bloggardag. Jag noterar. Domkapitlet och anmälarna använder sig av samma metodiska grepp att göra sammankopplingar utan egentligt stöd i text.

Princip IV

Egen fabrikation kan inte ligga till grund för avgöranden i Domkapitlet.

Jag skriver inte Bloggardag för att ”skapa debatt”, som Domkapitlet tolkar saken. Som framgår av mitt svar till Domkapitlet är syftet ett helt annat, nämligen att ”utöva uppmuntrans ämbete genom profetians gåva, vilket är förmågan att skilja mellan sanning och lögn och demaskera lögnen.

Jag skrev också i mitt svar: ”För en präst måste det vara viktigt att visa de betryckta att alla inte står för den teologi och praxis som föröder Svenska kyrkan, utan bevarar det som söndagsskolfröken och konfirmationsprästen en gång lärde ut.”

Jag hade gärna sett Domkapitlet också väga in dessa preciseringar i stället för att ägna sig åt den egna förställningen att jag vill skapa debatt. Hantera de texter ni får när ni begär in dem, det är det enkla rådet till Domkapitlet. Man behöver inte vara docent för att ge det.

Princip V

Inga obestyrkta spekulationer får läggas till grund för rättsliga avgöranden

Påståendet lyder: ”Att en präst inom svenska kyrkan uttalar sig så är olämpligt särskilt mot bakgrund av att det kan uppmuntra till angrepp mot ärkebiskopen och kyrkan.”

Detta är ren spekulation. Man skulle kunna hävda att det i bästa fall leder till angrepp, men antagligen bryr sig väldigt få om Svenska kyrkan och hennes angelägenheter. Å andra sidan är den öppna debatten livsluft i vårt samhällsskick. Meningen innehåller dock ingen substans utan är ren spekulation. Denna ska självfallet också avvisas just som en sådan.

Princip VI

I kränkthetens kultur måste det stå otvetydigt klart vem som avgör vad som är kränkande.

Evangeliet och bekännelsen kan uppfattas vara en kränkning och den borgerliga anständigheten är alltid mycket lättkränkt.

Profetuppgiften innebär kränkningar när profeterna lägger snittet mellan sanning och lögn. Det är självklart att texter kan uppfattas som olämpliga och kränkande – men det beror på person. Kastar man en sten i en flock hundar, tjuter den som blir träffad, har jag hört.

Det enda rimliga kriteriet när det handlar om kränkningar är att fråga om det som skrivits är sanning eller lögn.

Princip VII

Domkapitlet måste värna sin oavhängighet.

I domkapitlet sitter numera de politiskt tillsatta. Biskopsvalen går så till. Domprosten liksom prästernas och diakonernas representant skulle kunna utgöra en mer fristående konstellation. Domarledamoten sitter på egna meriter men de av stiftsfullmäktige valda är bokstavskombinationer: S, C och POSK.

Fyra i Domkapitlet har valt ärkebiskop 2013, i vart fall tre av dem har röstat på Antje Jackelén. När frågor kring detta val och presentationen av kandidaterna ställs, ligger det i farans riktning att de som röstat på Jackelén, irriteras av kritiken. På något sätt borde Domkapitlet markerat sig medvetet om den delikata problematiken. Särskilt som anklagelserna blir, minst sagt, luftiga.

Min närmast liggande förklaring är att vi bevittnar en kyrkopolitisk process. Den kan möjligtvis tyckas vara välmotiverad, men det är en helt annan sak.

Domkapitlet markerar att det ”var för sig” kommit anmälningar. Den s k skärmdump jag tillställde Domkapitlet visade, att anmälningarna sannolikt varit i säck innan de kom i påse. Domkapitlet borde ett ögonblick reflekterat över det förhållande jag gav insyn i.

Detta sagt, skulle jag kunna tänka mig att min princip numera är helt obsolet. Domkapitlet är inte längre oavhängigt – och det är det som är problemet och skapar problem.

Princip VIII

Varje läsning av text måste vara en medvetet kontextuell läsning.

Med en egendomlig språkbehandling skriver Domkapitlet – och jag citerar dessvärre korrekt: ”Ovan citerade blogginlägg indikerar enligt domkapitlets uppfattning en koppling mellan Antje Jackelén och det gamla Nazityskland att en präst i Svenska kyrkan uttalar sig så är både anmärkningsvärt och synnerligen klandervärt.”

Kontexten är egentligen den från 1937 när de ekumeniska mötena Life and Work i Oxford och Faith and Order i Edinburgh såg likheter och totalitära faror i kommunism, nazism och demokrati. Den ekumeniska rörelsen kunde då formulera mycket kritiska och också för vårt samhälle viktiga frågor. Det gamla Nazityskland är inte i allt så gammalt man skulle önska.

Domkapitlet ser antydda kopplingar mellan Jackelén och Nazityskland. Jag har inte gjort sådana kopplingar i några texter. Det kanske f ö skulle uppfattas vara egendomligt eftersom Jackelén är född 1955. Men självklart finns det för alla som är födda i Tyskland under 1900-talet kopplingar, underligt vore det annars men det beror inte på att jag kopplar samman något. Antje Jackeléns pappa Werner Zöllner var soldat i den nazistiska krigsmakten och torde, som alla unga i Tyskland, varit med i Hitlerjugend, hennes man är född i det Tredje riket. Det kan knappast vara anmärkningsvärt och synnerligen klandervärt att konstatera detta. Hur skulle det kunna vara det?

Saken styr inte på person eller personliga förhållanden utan på objektiva, historiska fakta som de flesta tyskar får leva med och bearbeta. Jag hänvisar inte här till den omfattande litteraturen i ämnet..

För egen del blev jag vid något tillfälle omskakad av insikten att den svenska krigsmakten och den tyska har samma indelningssystem när jag förstod att den tyske officer som grymt bröt mot Genevekonventionen hade ”min” kod. Så nära är det. Och här råder inget ”vi” och ”dom”.

Den sammankoppling Domkapitlet tror sig se är fiktion. Men det finns ett annat sammanhang som är faktiskt. Jag ska inte utsättas för kritik för att jag vet det.

Princip IX

Det är avgörande viktigt att visa respekt för vunna erfarenheter från europeisk samtidshistoria och ta dem till vara.

Vi översvämmas av litteratur om perioden 1933-1945 och jag kan tycka att böckerna kommer en generation för sent men det monstruösa under denna period i europeisk samtidshistoria måste vara referens både för att förstå vår tid och se farorna.

Jag hör till dem som inte uppfattar ren huliganism som nazism utan tänker att farorna är mer subtila och ska hanteras genom radikal öppenhet. Ska referenser till avgörande viktiga delar av vår samtidshistoria stämplas som i någon mening opassande, är vi illa ute.

Detta sagt, ska jag inte klandras för att jag använder mig av det tyska språkets rika möjligheter, ett tema som jag utlagt i mitt svar till Domkapitlet men som Domkapitlet alls inte tagit till sig.

Princip X

Resonemang ska fotas i verkligheten

Begreppet ”kunde komma att uppfattas som kränkande” hör inte hemma i ett domkapitelsutslag. Då förutsätts vad som skulle bevisas. Verkligheten är den, att jag preciserat ställt frågor. De hade lätt kunnat besvaras och somliga uppgifter rättats till. Så har inte skett och man kan bara spekulera i frågan varför.

Verkligheten är också den, att jag inte är överens med domkapitlets ledamöter. Några av kapitlets ledamöter är mina kyrkopolitiska motståndare. Därför bloggar jag. Hade jag tänkt som domkapitlets ledamöter, hade jag inte bloggat.

Jag ser det vara en viktig uppgift att bedriva polemik i den sönderfallande kyrkostrukturen därför att jag sett och erfarit Svenska kyrkan som något mycket större och viktigare än det som nu visar sig i kyrkosystemet. Så har jag också en stabil svenskkyrklig  bakgrund, något som fördelaktigt skiljer ut mig från somliga ledamöter av Domkapitlet i Växjö

”Domkapitlet finner att Dag Sandahl genom sitt agerande brutit mot löften han avgett vid sin prästvigning och i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha.” Det kan man förstås hävda om den blogg som av Kyrkans Tidning förra året – med de förgripliga texterna – utsågs till Årets blogg. Förra året var också kyrkligt valåt – och jag valdes på nytt till kyrkomöte och stiftsfullmäktige. Jag avtackades detta år för insatser i församlingslivet och i stiftsstyrelsen med håvor, från stiftet en tavla föreställande det hus där Domkapitlet sitter och finner mig i avsevärd mån ha skadat det anseende den präst bör ha (så var ska jag nu hänga den tavlan, är det tänkt?) Varför skulle domkapitlets ledamöter ha mer rätt än alla de andra, inklusive mediefolket?

 Frågan ställdes till mig av en ömsint präst om vem som tar ansvar för situationen att jag nu utsätts för en avsevärd kritik, som kommer att följa mig som kommer att följa mig som en djupt personlig kränkning. Jag hade inget svar på frågan, men kom på mig själv med att kanske inte bry mig. Så dålig är Domkapitlets behandling av en fråga, som skulle ha avvisats, och så uselt är beslutet.

 Formalia

Det hör till det akademiska livet att granska formalia, en verksamhet som lätt kan gå till överdrift. Att Domkapitlet anger fel postnummer till mig är en sak men svenskbehandlingen i det avgörande stycket är ofullständig och illa korrekturläst.

Det finns tydligen enligt bilaga 5 också en förberedande utredning av ledamoten Charlotte Brokelind. Den har jag inte fått se. Handlar det om grundläggande rättsprinciper, borde jag ha fått det. Eller finns utredningen helt enkelt inte? Det vore av värde att få veta det. Kanske Överklagandenämnden kan klargöra sakförhållandet?

Om utredningen finns och utgör ett underlag i en process, får jag be advokaten Andreas Stenkar Karlgren att fatta beslut om vad som då bör gälla.

Med vänlig hälsning

Dag Sandahl