Religion

Någon minnesgod kanske erinrar sig Ivo Andrics bok Bron över Drina (som omedelbart borde kommit som nyutgåva i pocket när kriget rasade på Balkan!). På en bänk mitt på bron möts prästen, rabbinen och imamen för samtal. De byter liksom perspektiv med varandra men är inte ute efter att debattera ner någon. I samtalet växer vänskapen. Det hela är rätt idylliskt och för mig sinnebilden för vettig religionsdialog. Man lever vid samma flod och talar med varandra.

Inte förrän jag läste Robert Wrights bok Och människan skapade Gud (Fri Tanke Förlag 2012) såg jag uppgiften att kristna kring år 700 av de muslimska erövrarna förbjöds att omvända sig till islam. Saken handlade om skattebasen. De kristna skulle betala en särskild skatt och den skatteinkomsten föll bort om de omvände sig! (aa s 408-409). Kristen tro som skattebas, det fascinerade mig.

Det var också sextio sidor senare hos Wright som jag hamnade i bekymmer när han nämligen odlar sin vision:
"Är det vansinne att inbilla sig att det ska komma en dag då de abrahamitiska religionerna avstår, inte bara från sina egna specifika anspråk på att vara något för sig utan också från anspråket på att hela det abrahamitiska företaget är något för sig? Är sådana radikala förändringar i Guds karaktär tänkbara? Så radikala förändringar har redan inträffat, gång efter annan. Ännu en omvandling skulle inte vara något nytt." (aa s 468)

Vad syftar författaren nu på? "Det finns en hållfast teologisk formel för hur man upplöser det speciella hos olika trosriktningar. Den förknippas framför allt med hinduerna, som tycks ha använt den som ett sätt att förena olika religioner som  dyrkat olika hinduiska gudar." De olika gudanamnen är namn på en och samma gudom, det är tanken. Det är en vedatext: "Den verklige är en enda, om än de vise ger den skiftande namn..." (aa s 468)

Jag antar att Wright inte är ensam om sin vision. Då vet jag också vilken religionsdialog jag är emot, den som har en slags - kan man kalla saken så - hinduisk agenda. Jag kan trygg avvisa den här sortens fromhetsfusioner eftersom jag inte vill vara religiös. Jag nöjer mig med att vara kristen.

Jag kan förstås uppträda någotsånär hyfsat mot de religiösa och inse att djup ropar till djup (Ps 42:8) men själva sakinnehållet kan inte uppges. Det blir en utmaning för oss att på nytt tänka igen och samtala om vad som skiljer kristen tro från all religion och vad det betyder att tro på en begriplig (fattbar)uppenbarelse från Gud. Att under hövlighet och trollande med begreppen så att religionsdialogen ska ses som ekumenik vara beredd att förhandla bort den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga, måste vara ett alldeles omöjligt projekt. Just därför misstror jag allvaret i mycket av det som kallas religionsdialog men anar att det också finns anständiga sätt att dialogera. Som på bron över Drina. Men märk mina ord, det är skillnad på dialog och dialog.

Med hjälp av ett uppslagsverk har det i en bloggkommentar fastslagits att någon diskriminering inte förekommit i Svenska kyrkan och lika lite finns det oliktänkande. Jag kan bara uppfatta sådana påståenden som alert religionsutövning, inget annat. Med den skillnaden att här ropar inte djup efter djup.