Blågul islam

Åklagarmyndigheten i Nyköping slår till. Han som på Facebook skrev att det inte är normalt att vakna till en åsna som har ont i magen, ska åtalas för hets mot folkgrupp. Mårten Schultz är professor i civilrätt och kritisk. Han ser "en rejäl inskränkning i yttrandefriheten om det inte går att uttrycka sig raljant och kritiskt om religion".

Så vad hände? En muslimsk gudstjänst utomhus väckte mannen. Han filmade och la till sin kommentar. Eftersom, det är åklagarens resonemang, detta inlägg fick stor spridning så är det inte kritik mot religion utan rent hån.
Så uppfattade uppretade muslimer saken också. Polisen fick rycka ut för att skydda mannen mot de uppretade.
Som Mathias Bred skrev i en ledarkommentar i Smålandsposten i går: "Det är alltså nivån av ilska som bestämmer gränsen av yttrandefriheten"- Det är nog så det är. Har det inte alltid varit så vid hädelseåtal?
Mathias Breds slutfråga är värd att ta upp: "Hur har vi hamnat i ett läge där en åklagare ens tänker tanken att åtala någon för att ha skämtat om en gudstjänst?"

Svaret är väl att uppretade muslimer i allmänhet inte riktigt omfattar tanken på de grundlagsfästa fri- och rättigheterna i Sverige. Det svenska är i detta avseende annorlunda. Kanske inte bättre - det får vi diskutera. Vi kanske ska se till att införa ordentliga hädelseparagrafer? Eller inte?

Justisen är politisk. Men det betyder att en uppretad mängd muslimer bestämmer vad som får sägas och vad som inte får sägas i Sverige. Det finns muslimkritiker som sagt att detta blir konsekvensen och det leder i förlängningen till tanken på sharialagstiftning - i varje fall inom somliga geografiska områden, dvs i områden där muslimer är i majoritet. Vi får ett samhälle i samhället och en stat i staten.

Nog är detta värt att lyfta som en fråga utifrån fallet i Nyköping - och kanske koppla till det förhållandet att radikala islamister rekryteras inte bara i England utan också i Sverige. Jag kan finna det logiskt. Unga muslimer fattar att de inte kan konkurrera om jobben när betygen inte räcker (de har ju kommit in i det svenska skolväsendet sent och har ingen chans att hinna ifatt). De vet om sitt utanförskap, de inte bara "känner" det. Att de då söker sig till ett sammanhang där livet får mening är väl alls inte förvånande?

Att det svenska samhället inte heller kan hantera en situation där människor tar sin tro på allvar, kan vi notera. Själva deras ilska över att deras tro blivit utsatt för kritik/drift för ärendet till en rättssal. Clash of Cultures?

Det talades om blågul islam, om hur det av upplysningstiden präglade västra Europa liksom skulle vattna ur islam så att alla blev ungefär likadana och religion utövades i sin för ändamålet avskilda domän. Tja. Är det inte något annat vi ser - och kommer att se när nya flyktingströmmar kommer för att möta sina muslimska landsmän och andra muslimer i Sverige. Det kan bli livligt i flyktingmottagandet, kan jag tro. Finns det någon beredskap för en sådan krock?

Jag hör till dem kritiska när det gäller flyktingmottagande. Jag har ju sett kommunala tjänstemän med fasta kontors- och sammanträdestider. De kom aldrig när civilsamhället (läs: Två Systrars församling) ordnade träffar. Det var ju på annan tid än kontors- och sammanträdestiden. Jag tror jag vet vad som var bristen i det kommunala. Passionen, entusiasmen eller kärleken. Nu har jag hört kommunpolitiker i Alvesta tala om hur hela denna politik havererat, hur folk sover i trappuppgångar och skolan inte hanterar läget. Ljuger politikerna eller är det så illa? Jag skulle vilja veta och det värsta är att jag inte tror att jag kommer att få veta. När verkligheten blir politiskt känslig, blir det så.