torsdag 21 augusti 2014

Se på de kristna!

Det hette så i fornkyrkan: "Se på de kristna, hur de älskar varandra!" Hedningarna såg en kristen gemenskap som höll ihop. Vill man kan det heta att folk utanför såg diakonin i funktion. Risken är att ett sådant konstaterande bara gläder diakoner, strängt upptagna av att producera i Verksamhetskyrkan. I fornkyrkan var diakoni utflödet av insikterna, dvs av gudstjänsten De fattiga har vi alltid ibland oss och det var just "ibland oss" de skulle vara. Tänkte man. Kristenfolket var ju den nya mänskligheten så det var lika bra att börja det nya livet. "Det nya livet har börjat, den nya människan lever", som det heter.

Det är här jag hamnar i hållningen "jag tror, hjälp min otro".
Kanske har jag hamnat helt fel så att Guds gode Ande verkligen hjälper min otro?

Jag läser alltså den omtalade anmälan från Gällivare, den som kommit Luleå domkapitel tillhanda. Vad ska man tänka? Så här kan vi inte ha det. Och bilden som ges offentligt är sådan att den knappast lockar till kyrkligt engagemang. Å andra sidan har vi ju begärt att få besked om hur trakasserier går till. Då är det väl tacknämligt när det finns en anmälan att ta ställning till. Så vad gäller saken?

Den kvinnliga komministern anmäler kyrkoherden och två komministrar, samtliga män, och problemet anges tydligt: "Kvinnoprästmotståndet i Gällivare-Malmbergets pastorat." Anmälaren är nu sjukskriven på grund av arbetsrelaterad stress, depression och ångest. "Att varje dag gå till ett arbete där jag inte accepteras, respekteras eller bekräftas utifrån min tjänst leder till stora påfrestningar som nu har gjort att jag blivit sjukskriven. Jag nedvärderas på grund av mitt kön."

Anmälan går sedan ut på att
1. kyrkoherden säger sig behandla alla komministrar lika men motbevisar sig själv eftersom han låter den kvinnliga komministern bli lidande när de manliga komministrarna bryter mot Svenska kyrkans lagar. Utifrån detta beteende kan den kvinnliga komministern inte tro annat än att han håller med de manliga komministrarna i frågan om kvinnliga präster. Blir inte kyrkoherden medbrottsling, så lyder ordet, till de komministrar han anställt när han "kan anställa personer som så öppet bryter mot lagen?" Frågan ställs till domkapitlet: "Vad kan domkapitlet göra när det gäller den kränkning och det lagbrott som pågår i Gällivare-Malmbergets pastorat?"
2. "Att jag tvingas arbeta med en km. som inte står bakom Svenska kyrkans lagar och regler är kränkande. Varför arbetar han i en kyrka som han inte kommer överens med?" Detta om den förste av komministrarna.
3. Den andre komministern "döljer inte sitt motstånd gentemot mig, genom att bl.a. tydligt och klart ta avstånd från mina hm:or och gudstjänster." Han har "på ett tydligt sätt tagit avstånd från den svenska kyrkan genom att en gång ha blivit utköpt" och frågan ställs också här om varför komministern arbetar i en kyrka som han inte kommer överens med.

Till detta kommer vad den anmälande komministern kan berätta i bilaga 2 till anmälan: "I princip varje dag gråter jag, hemma eller på jobbet." Hon älskar sitt arbete men avskyr sin arbetsplats: "Mitt problem med ångest växer och min arbetsmiljö är en fara för min hälsa."

Därför ska tre manliga präster släpas runt i medierna - och det kunde vara motiverat om anmälan tog upp en anklagelse om något de faktiskt gjort.
Jag kan inte se att den gör det.
 Det tycks som om kyrkoherden samtalat om de problem den kvinnliga komministern upplevt men problmeet kan inte vara så enkelt eftersom hon menar att en av kollegorna inte hör "hemma i en kyrka där många kvinnor innehar prästämbete". Vem vill ha bort vem? Anmälan ger besked om den saken. Kyrkoherden anklagas för att den kvinnliga komministern inte får vara liturg vid gemensam högmässa. Men hon fick predika, tycker jag mig förstå. Och en enda söndag gäller saken enligt en fotnot i anmälan. 16 februari.

Fattar jag rätt, och det gör jag nog, arbetar de ordinarie komministrarna i varsin församling i pastoratet, hon i Gällivare och han i Malmberget. Det är så det är. Så vad gäller bråket? Inte på en enda punkt finns det något konkret att ta på. Stund, ställe, ja ni vet hur ramsan går. Hur hanteras den saken? Genom att säga att detta faktiskt är en känslostorm men i sak intet eller genom att säga att så subtilt är motståndet att det inte går att komma åt?

Nu är man i västerländsk rättstradition oskyldig tills motsatsen bevisats. Enligt svensk grundlag är man också tillförsäkrad rätten  att inte behöva ge politiska eller religiösa meningar tillkänna inför det allmänna. Det betyder att det är upp till domkapitlet att utifrån odisputabla fakta bevisa om något brott mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära begåtts. Själva kyrkosystemet är ju och vill vara en del av just det allmänna! Och inkvisitionen lämnar vi åt dominikanerna.

Nu är det nog inte läge för hummande.
Att den kvinnliga komministern inte far väl eller mår bra, kan jag förstå av anmälan.
Hur tre präster sakligt ska kunna lastas för detta förhållande, ter sig minst sagt oklart.
Domkapitlet får skapa klarhet.

Varför kom jag i sammanhanget att tänka på en helt annan kvinnlig präst som kom till ett arbetslag, som åbäkade sig för att hon skulle känna sig välkommen? Alla ansträngningar föll, när hon deklarerade: "Det ska ni ha klart för er att jag är inte intresserad av att bli vän med någon av er."

Som sagt, se på de kristna hur de älskar varandra.

Men så också hur de kristna älskar andra. Årets mode är ringande i kyrkklockor. Biskopen Hagberg ringer numera till gudstjänst när Svenskarnas Parti samlas. Det är en variant som praktiseras också i Kalmar. Man ringer väl inte en timme. Jag är inte nöjd likväl. Bön och samling för gemenskap därför att något politiskt möte ska hållas?

Motbön mot vad då?
Bön mot det budskap någon i ett parti, som lockat en handfull ska framföra, och som man alltså inte kan lyssna till, upptagen av bön som man är. Det är om franskan tillåts lite skitnödigt. Och om detta är så allvarligt, varför har inget sagts tidigare mot t ex Aktinform, Demokratisk Allians, 6:e novemberfirandet i Lund eller kransnedläggandet i Kungsträdgården? Hade Svenska kyrkan någon synpunkt på Wärendsbladet eller samlades kalmarborna till gemenskap och medmänsklighet när Kalmar hölls med en nazistisk borgmästare?

Effekten av motbönen blir bara ökad uppmärksamhet kring ett ytterligt litet parti. I vems intresse? Och varför tilltros inte alldeles vanligt folk att genomskåda vad partiet står för - det folk väl gjort eftersom partiet får uppseendeväckande få röster?
Hur det åbäkas står en sak kvar.
Partiet får den uppmärksamhet det inte förtjänar. Svenska kyrkan fungerar som reklam.
Se på de kristna!

34 kommentarer:

  1. Dag har rätt i att klockringandet ger SP (oförtjänt) reklam. Det är en gammal insikt att all reklam är bra, även dålig. Det sämsta som kan hända en organisation, ett företag, en vara är att bli bortglömd, osynliggjord.

    Och samtidigt blir ringandet reklam för Svenska kyrkan. I vårt samhälle är den numera i stort sett osynlig. Vad som händer är att man får syn på kyrkan, snarare än att man noterar kritiken av SP:s politik. Så ringandet är väl en vinn-vinn-situation. Båda behöver reklam.

    SvaraRadera
    Svar
    1. DS får onekligen reklam och uppmärksamhet av både positiv och negativ art. Det vilar inga glömskans dammtussar över DS inte!

      Dag Sandahl, inte Dagens Seglora, alltså.

      GG

      Radera
  2. Mänskligt.

    När något inte går som man hoppas, läggs gärna felet utanför en själv. Finns då någon omständighet som på socialt acceptabelt sätt förklarar upplevda dissonanser, hittar man här orsaken. Chefen kanske är jude? Eller dröjer sig fortfarande judar kvar i organisationen? Kanske känner någon i så fall sympati för ens öde?

    Så ock i Gällivare.

    Elaka Katten Måns

    SvaraRadera
  3. Så här går det när den protestantiska protesten har destruerat den katolska substansen (i detta fall ämbetets sakramentalitet) och försöker ersätta den med det sekulära samhällets socialetiska regler. Ingen mår bra av detta elände. Det slutar förr eller senare i depression och ångest. Ett klokt domkapitel torde kunna se detta och hjälpa anmälaren från att projicera sin ångest på andra.

    SvaraRadera
  4. Dag, mot bakgrund av ditt långa liv i kyrklig miljö, är det förbluffande hur lätt du tar detta. Mobbning av anställda inom Svenska Kyrkan kan inte direkt sägas vara ovanligt. Tidningen Arbetarskydd beskrev för några år sedan tillståndet med följande ord:" Djupgående konflikter. Ständiga ledarkriser. Förtal, hot och mobbning. Svenska kyrkans arbetsmiljöproblem verkar aldrig ta slut. Arbetarskydd har kartlagt varför kyrkan är en flitig gäst i Arbetsdomstolen."
    Per Borgå, överläkare i psykiatri. säger " – Att mobbas på jobbet under lång tid kan ge skador liknande dem som krigsoffer bär på, säger han. Med sömnsvårigheter, mardrömmar, ökad vaksamhet och rädsla för att något ska hända. Man sysslar ständigt i tankarna med det som varit, drar sig undan och blir isolerad."
    Som alltid är det mycket svårt att ta fram något konkret. Mobbning kan lite övergripande beskrivas som handlingar som upplevs som kränkande eller på annat sätt oönskade av den som utsätts för dem. Så mobbningen är ofta mycket sofistikerad, alla som arbetat bland människor vet att det kan räcka med en blinkning, en harkling eller vem som tilltalas eller ignoreras t ex vid fikabordet. Handlingar som ofta medför att de som drabbas hamnar utanför den sociala gemenskapen. Allt detta vet mobbarna mycket väl, och den mobbade känner direkt av det.
    Att kvinnan väljer att anmäla till Domkapitlet är väl inte konstigt - på en vanlig arbetsplats finns oftast en chef eller arbetsledare att tala med. Detta funkar sällan i Svenska Kyrkan. Att du direkt tar ställning för de stackars mobbarna, som råkar vara män, är inte överraskande. Men ändå obehagligt./Staffan Wadström

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att Staffan Wadström så omedelbart tar ställning som om det är belagt att mobbning i detta fall faktiskt förekommit är lika obehagligt.

      Radera
    2. Wadströms brist på västerländsk rättsuppfattning är påtaglig!
      /Antony

      Radera
    3. Staffan Wadström verkar lyckligt ovetande om att det i Sv Kyrkan numera finns en typ av mobbning, som knappast räknas som mobbning i andra demokratiska sammanhang, och därför inte bör tas på allvar! Det uppstår vid möte med - eller i värsta fall- redan vid kunskap om existensen av meningsmotåndare!

      Den typen av mobbning förekommer i detta fall, då den mobbade prästen kräver att hennes kollegor fullständig frånsäger sig all tveksamhet till kvinnopräster, annars kommer hon att antagligen känna sig kränkt och mobbad för evigt!

      Bakgrunden till det konstaterandet är att den aktuella prästen själv förklarat sin ilska och det nyligen på en debatt på Facebook (skärmdumpar finns för intresserade)
      Där framför hon också att hon bara ser två alternativ, fullständig byte av åsikt hos kvinnoprästmotståndare, eller att de byter samfund och blir ortodoxa eller katoliker!

      Mobbningen uppstår alltså vid kännedom om att kvinnosprästmostånd får existera och att sådana människor får finnas i SV Kyrkan. Existensen av olika åsikter i den frågan i Sv Kyrkan, accepteras ju inte heller av den styrande politiska majoriteten, som hon fick förstås många uppmuntrande rop i debatten, alla av typen "ut med dom" och "stå på dig"

      Skrämmande utveckling och skrämmande om Staffan Wadström inte ser ett problem med detta, dvs mobbning uppstår vid möte med meningsmotstånd . mobbning uppstår inte om vissa åsikter innebär tvång till byte av samfund/land!

      Radera
  5. Att, som jag uppfattar dig, enbart på basis av Dags blogg för idag ogenerat benämna de manliga prästerna "mobbare" - är inte just det en form av mobbing?
    Men kanske vet du mer än vi andra om den lokala situationen?!

    Jag i Halland

    SvaraRadera
  6. Det är väl allmänt känt att negativ uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet alls. Kan inte Svenska kyrkan sluta med de där fånigheterna med klockringningarna? Dessutom ger de ett intryck av översitteri. Det är väl inte så man bemöter politiskt motstånd? För det är ju detta och enbart detta som det handlar om. Vem bedömer vilka som är goda kristna? Snart får vi i det här landet göra listor på vad som får sägas och vad man får tycka. Vi är inne på en farlig väg! Detta är inget försvar för nazismen! Men det är inte det minsta hedervärt för Svenska kyrkan att bära sig åt på det här sättet. Är man medveten om hur många som hånskrattar åt det?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig till minst 100%!

      Jag i Halland

      Radera
    2. Jag i min enfald har alltid tolkat klockringning som inbjudande och glädjefyllt. Intrycket jag får av att diverse präster i tokot ringer i kyrkklockorna är: "Kom, kom, kom till smörgåsbordet!"

      GAF

      Radera
  7. När är det dags för fader Dags inquisitorium i Växjö domkapitel?
    Eja, vore vi där!
    Önskar att det hade tv-sänts, liksom KU-förhör.
    Förfäras ej, du lilla hop, såsom stridshymnen lyder.
    Vår Gud är oss en väldig borg, han är vårt vapen trygga!

    GAF

    SvaraRadera
  8. Rolf Pettersson21 augusti 2014 12:56

    Om det är så att anmälan talar om lagbrott, skall den skickas till arbetsgivaren och rättsvårdande myndigheter, inte till Domkapitlet.

    Rolf Pettersson

    SvaraRadera
  9. Lycka till, domkapitlet! Hur ska ni trassla er ur denna härva med äran i behåll?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Med Stiglund vid rodret finner de säkert en väg. Han behärskar urtrasslingens konst, den forna laestadianen/göteborgsstiftaren som blev Tornedalens ivrigaste episkopsuktare och lätt som en plätt "tänkte om"...

      Radera
    2. episkopatsuktare, menade jag, fingrarna slant

      Radera
  10. Hyckleri eller hysteri?
    Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta över spektaklet. Skulle det betraktas som mobbning att inte få tjänstgöra som liturg vid en mässa? Frågan är väl vem som svarar för den aktuella gudstjänsten. Om det är den kvinnliga komministern själv, så är det väl hon som avgör vem mer som skall medverka eller ingen annan. Om det är den anklagade manlige komministern eller kyrkoherden som ansvarar för gudstjänsten, så är det väl någon av dessa som avgör vem mer som skall medverka i gudstjänsten. Märkvärdigare än så är det väl inte. Så varför denna hysteri. Det verkar vara ett läge i rena sandlådestadiet. Buh, jag fick inte vara med och leka med dej i sandlådan, nu talar jag om detta för min pappa, så det så. Är det en kyrka vi talar om, eller? Jag tror den kvinnliga komministern helt enkelt behöver psykisk hjälp med sina bakomvarande problem, som säkert är andra än dem hon nu kommit på. Det är i så fall olyckligt att hennes tilltag skall behöva dra ned andra i smutsen och förtalet.

    "Präst från Skara stift"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppsan, har visst trampat i det manliga getingboet. Men faktum kvarstår - det finns en utbredd mobbning inom Svenska Kyrkan. Titta t ex på behandlingen av Helena Edlund.
      Och in te handlar det i första hand om juridik - utan om vanlig medmänsklighet och kärlek. Biskop Tuulikki K Bylund skrev om detta på sin blogg i början av året - och du hittar massvis av livsberättelser och om de subtila trakasserierna. Att du "Präst från Skara stift" menar att kvinnan är psykiskt sjuk är rent häpnadsväckande. Är du verkligen präst?/Staffan Wadström

      Radera
    2. Men Staffan, man KAN faktiskt inte dra slutsatsen att kvinnan ifråga är mobbad utifrån det utdrag av anmälan som Dag publicerat. Att det förekommer mobbning inom Svenska kyrkan har ingen bestritt, tvärtom, men det innebär inte att någon är mobbad bara för att han eller hon påstår det.

      Radera
    3. Bäste Staffan Wadström!
      Jag är den jag är. Det är mycket som är häpnadsväckande i vår kyrka. Trakasserier har förekommit länge. Har du inte märkt av detta förrän nu? Frågan är ju i det här fallet vem som blir mest trakasserad; den kvinnliga parten eller de tre manliga? Jag tror de senare kommer att få klä skott för den här historien. Det blir det vanliga mönstret i vår kyrka: avbön, omplacering, utlösning, avsked, eller som vi säger med på västgötska med Jarl Borssén: "strûken i församlinga". Vilket alternativ röstar du på herr Wadström?

      "Präst från Skara stift"

      Radera
    4. Det förekommer mobbning i Svenska kyrkan. Alltså är den kvinnliga komministern utsatt för mobbning. Det förefaller mig brista i både logik och rättstillämpning.

      Radera
    5. Och vad finns för anledning att betvivla kvinnans berättelse. Rent definitionsmässigt är, enligt arbetsmiljöverket, mobbing handlingar som upplevs som kränkande eller på annat sätt oönskade av den/de som utsätts för dem.
      Varför utgå ifrån att kvinnan hittar på vad hon upplevt?/Staffan Wadström

      Radera
    6. Det som ger "anledning att betvivla kvinnans berättelse" är att den som läst hela anmälan ser att det i den inte finns något som är tillräckligt för att kunna bli skäl för åtgärd från domkapitlets sida.

      Radera
    7. Fundera om det är mobbing är inte då en anklagelse att hon hittar på men upplevelser av något är inte lik med det som har hänt. Utifrån upgifterna här kommer det inte fram att det gäller mobbning. Om det nu verkligen skulle förhålla sig att det handlar om någon som inte kan samarbete utifrån sin förståelse av Guds Ord då verkar hon känna sig kränkt av det. Frågan är då varför det är kränkande för henne och varför hon upplever det som mobbning. Betyder det då att man bryter mot lagen? Och vilken lag då. Om det gäller bara en gudstjänst kan man undra om det verkligen gäller mobbning eller är det meningsmotstånd. Jag har inte alla fakta att kunna bedömma det men jag kan undra. Samtidig som det får tanker att gå hur jag skulle göra själv.
      Jag är kyrkvärd och utifrån min syn är det emot Ordet att viga en kvinna. Så hur ska man då göra? Lämna eller stanna kvar i denna kyrka. Hålla tyst om det eller se till att jag inte gör tjänst när en kvinna innehar prästtjänsten. Jag vill inte kränka prästen inte heller tar avstånd av min overtygelse så länge ingen kann med Ordet bevissa mig jag har fel.
      Det skulle vara bra om meningsmotståndare kunde möta och komma overens hur man ska hantera det. Om man inte vill splitra kyrkan för det.

      Radera
  11. Staffan, läs min kommentar ovan från 22 augusti 2014 00:26
    Där framgår att rent definitinsmässigt kan mobbning uppstått lite för lätt, t ex vid möte med meningmoståndare.
    Frågan är alltså inte om mobbning har uppstått, frågan är om aktuell typ av mobbning ens ska motarbetas i en demokrati?
    För hur ska vi i så fall kunna ha olika åsikt, utan att motparten blir mobbad?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Per-Eric,
      mobbning på arbetsplatser är mycket vanligt, och allra värst förefaller det av någon anledning vara inom Svenska Kyrkan. Kan någon förklara det, en kyrka som ska förmedla Jesus kärleksbudskap, och respekt för alla människor - även kvinnor.
      Alla som utsatts för mobbning, har haft kontakt med många, uttrycker hur svårt det är att sätta fingret på mobbningen, inget fysiskt, utan oftast psykningar av olika slag, oftast mycket subtilt. Likväl är det mobbning - och om en person som kvinnan i Gällivare bryts ner så hon till sist tvingas sjukskriva sig - så är det väl något som är fel. Det obehagliga är att skulden efterhand vältras över på offret. Som visar svaghet, är psykiskt instabil eller rent av sjuk. Att du inte tycker detta är något att reagera på förvånar./Staffan Wadström

      Radera
    2. Staffan Wadström, du undviker min fråga, eller så förstår du inte vad jag skriver.

      Det jag ifrågasätter är om den mobbade alltid ska få bestämma och kalla vad som helst för mobbning? Det jag vill att du förklarar är om du tycker att det är ok att man anklagar andra för mobbning, oavsett hur den s.k. mobbningen har uppstått? Är det ok att anmäla andra för att känsla av mobbning uppstått på grund av åsiktskillnader?
      OM du Staffan anser att den mobbade alltid ska få bestämma vad som är mobbning, så förstår jag din upprördhet.
      Men om du kan tänka dig att felaktigt undervisade personer, KAN överreagera och bli sjuka av fel orsak, då kanske du kan förstå att alla s.k. mobbningar inte ska tas på allvar.
      Och då kanske du förstår att vi som själva diskuterat med den inblandade och läst anklagelserna som skickats ut, faktiskt har lite på fötterna när vi inte reagerar som du gör.

      Radera
  12. Jag vänder mig mot detta sätt att tänka, och finner det vara en skam för en rättsstat att det accepteras. I andra fall börjar man med att undersöka om ett brott verkligen har förekommit, innan man börjar söka efter en brottsling. Jurister talar om 'rekvisit'. Det går inte att säga: Jag känner mig bestulen, eller: Jag känner det som om NN vill stjäla från mig, och därför bör dömas som tjuv.

    I vårt rättstänkande är det den kärande eller åklagaren som har att bevisa skulden. Den svarande eller åtalade skall betraktas som oskyldig, tills motsatsen har bevisats. Det finns vissa sammanhang, då bevisbördan i praktiken blir den motsatta, t.ex. i skattemål, där man utgår från att staten har rätt, och den åtalade alltså har att bevisa sin oskuld.

    Vad blir det av lagstadgad tankefrihet med ordningen att den skall anses ha rätt, som känner sig kränkt redan när någon har en annan åsikt? Är det god rättsordning, att en enskild människas upplevelse är det som väger tyngst i bedömningen av vad som hänt?

    Det förekommer mobbning i Svenska kyrkan. Det kan objektivt konstateras. Men skall ett enskilt fall avgöras av subjektiva skäl?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vem har utpekat brottslingar. Mobbning är juriskt sett inget brott, och det handlar v äl om att Domkapitlet ska avgöra graden av trakasserierna. Domkapitlet är ingen domstol, såvitt jag vet.
      Och vem är mest subjektiv - du eller jag. Jag har valt att fästa tilltro det kvinnan säger./Staffan

      Radera
    2. 1. Domkapitlet är ett slags domstol vad gäller ämbetsbärares lära, tjänst och vandel. Därvid har man rätt att kräva att svensk rättspraxis följs.

      2. Subjektiv? Jag har ju talat om en objektiv bedömning av om kränkning har skett.

      Det pågår en debatt om hur man skall bedöma våldtäktsmål, där ord står mot ord. Domstolar anses inte se till kvinnans vittnesmål. Men svaret blir: det måste objektivt visas att det verkligen var ett brott. Den gamla rättsregeln gäller: Hellre fria skyldig än fälla oskyldig. Men när det gäller kränkning skall det alltså vara tvärtom?


      Radera
  13. Om man som kvinna, och kanske särskilt då kvinnlig präst, genom en gedigen feministisk propaganda har tillägnat sig en förståelse i tillvaron, om och kring relationerna mellan män och kvinnor, som går ut på att män alltid har – förtryckt - , kvinnor, samt att män genom en – könsmaktsordning - , alltid anses ha – tolkningsföreträde - , i relation till kvinnor, och att detta då vill beskrivas inom just en feministisk tolkning och teoribildning, är någonting som överallt och i alla sammanhang och av alla moderna och medvetna samt upplysta och kunniga kvinnor, som de vill anse sig vara, måste bekämpas, enligt feminismens deviser.

    Där då kvinnor som antas och tilltros om att vara – förkämpar - , för denna s.k. ojämlikhet och - ojämställdhet - , som det automatiskt vill beskrivas vara av en feminisms lära, alltså en stående orättvisa baserat då främst, som det anses, på ett strukturellt och överallt närvarande – kvinnohatande - , så då blir det kanske ganska förståeligt om kvinnor i allmänhet, som då är präglade och matade med denna feminism, och kanske också särskilt då kvinnliga präster, inte kan särskilja så särskilt klart mellan vad som är just olika teologisk syn och tolkning kring ämbetsfrågan i den kristna kyrkan och vad som verkligen skulle vara något slags - kvinnohat , utan tolkar då lätt kanske allt motstånd mot att kvinnor skall inneha just detta ämbetet, därför att det då anses strida mot instiftandet av kyrkan av dess instiftare och denna kritiska syn på kvinnoprästeriet, som just ett – kvinnoföraktande ställningstagande - .

    Som feminist och kvinnosaksförkämpe väljer man då att se varje skymt och och aning, den minsta ansiktsvändning, eller den minsta vink om suckande, eller den minsta kritiska avståndstagande hållning, som just då tydliga tecken på just - kvinnohatande kvinnoförtryck - , istället för just en kritisk hållning till kvinnor som just innehavare av prästämbetet.

    Det är alltså de feministiska teoretiska ideologiska bakgrundsverktygen som feminism och feminister har tillägnat sig och är genomdränkta, som just påverkar förmågorna att kunna göra neutrala och sansade tolkningar av vad som händer och sker, eller då tilltros hända och ske, men som kanske i själva verket då faktiskt ändå inte händer och sker....

    Många kvinnor på olika arbetsplatser kan vara mer fokuserade kring vilka gardiner som skall finnas, vilka dukar, vilken annan inredning för trivsel, än vad många män lägger vikt vid eller är fokuserade på. Vilket visar på endast en liten, liten bagatellartad nivå, hur enormt olika män och kvinnor är på ett otal olika områden vad gäller just vad som är viktigt, vad som betyder någonting och har värde osv.

    Att inte vilja erkänna att kvinnor i allmänhet är betydligt mer beroende av förtroliga och personliga samt just ömsesidigt medhåll, bekräftelse och s.k. samsyn och samförstånd, för sitt välmående, än vad då i allmänhet män är, är bara dumt. Det är inte en kvinnovänlighet alls, om nu feminism vill utge sig för att förespråka kvinnovänlighet.

    Feminism är i sin grund en totalt felaktig analys, förståelse, teoribildning och ism om män och kvinnor, som fastnat som griller i många kvinnors huvuden och som ofta medför att de kan göra feltolkningar, misstolkningar och också lätt ofta missförstå tillvaron, endast därför att propagandan som de är matade med lätt gör dem förblindade för annan förståelse och annan tolkning av olika händelser vad gäller relationer mellan män och kvinnor på olika arbetsplatser.

    Feminism är en hatuppviglande samt offer- förövare-utpekande ism och är en förvriden och insiktslös ism som borde överges och kastas på sophögen eller grundligen revideras i sina förödande misstolkningar om och kring män och kvinnor.

    Den är i själva verket oftast i praktiken både mansfientlig, kvinnofientlig, barnfientlig och familjefientlig och därmed helt enkelt i förlängningen en människofientlig ism.


    JB

    SvaraRadera
    Svar
    1. -Men visst borde kvinnor också kunna utöva prästämbetet? Alla kvinnor är inte anhängare av Soraya Post från Feministiskt Initiativ. Alla kvinnor är inte anhängare av radikala -ismer heller.

      Så, varför inte ha en gemensam trivsam arbetsplats, där ingen egentligen behöver betona könet, utan lyssna på vad som förkunnas?

      Även påven har ju öppnat upp för att allt kan förändras, även celibatet.
      Sverige är extremistiskt på många sätt, så var istället en förebild inom kyrkan, slut fred.

      -quinna som aldrig skulle gå in i getingboet av åsikter kring gardiner eller dukar på arbetsplatser, det är nämligen ett konfliktområde. Let it be, speaking words of wisdom.... Samma till er som tolkar ämbetsfrågan rörande kvinnor näst intill kyrk-ismiskt och sektliknande.

      Vi blir inte lika bara för att vi utövar samma yrke. Lovar! Kvinnor får till och med numera också vara stridspiloter (ej att förväxla med FI).

      /A...

      Radera
  14. Den kvinnliga prästen mår uppenbarligen inte bra och behöver hjälp. Den hjälp hon behöver tror jag dock knappast biskop och domkapitel i Luleå kan bistå med, det verkar betydligt mer komplicerat än så. Anmälans behandling och ärendets utgång är av betydligt större intresse. En duktig advokat torde kunna strimla anmälan i småsmulor. Förhoppningsvis finns det någon rättvisa kvar i Sv kyrkan!!
    Arg kyrkomedlem

    SvaraRadera