Demokrati i kyrkan

Från 1950-talet och framöver diskuterades demokratifrågorna i Svenska kyrkan. Ja, de togs upp för några år sedan igen och då nog med en ny vinkel, den om demokratin som successiv uppenbarelse. Den gamla debatten handlade om demokratin som arbetsform - och demokratins gränser. Jag tog en bok från hyllan, en avhandling, Folk och kyrka (Verbum, Stockholm 1986) och läste lite. Där fanns ett avsnitt om hur Karl-Manfred Olsson var emot den demokrati som innebar distriktsråd men för den demokrati som bars upp av de politiska partierna. Distriktsråd var, menade han, bara prästmakt utlagd på fler medan den partipolitiska demokratin gav möjlighet till en kyrkokritik som, menar Olsson, syftar till att "omdana kyrkan själv i demokratisk riktning och befria henne från det auktoritära draget i den yttre organisationen och beslutsprocessen."(aa s 113) Nu röstar man inte om trosbekännelsen. Man röstar om trostolkningen. Och denna socialetikernas modell är väl den som genomförts i Svenska kyrkan? Det är Läronämnden som förbereder frågor men det är Kyrkomötet som röstar. Inte om trosbekännelsen men om trostolkningen. Orden står som de står och blir en slags ram åt innehållet, det man kan rösta om.

I den gamla ordningen gällde att det fanns ett skydd för läran just mot röstpluralitet i kyrkomötet. Det mötet var sammansatt så, att läroämbetet som läroämbete, inte bara som ett antal partipolitiskt inröstade präster, hade en funktion. Två präster inröstade av präster från varje stift (tre från Lund och en från Visby) skulle borga för att läran skyddades. För uppenbarelsen, själva avslöjandet från Gud, är det inte möjligt att rösta om. Där gäller hållningen att övertyga med goda argument. De goda argumenten hämtas från Skriften och från Traditionen, det vi kallar Bekännelsen i vår svenskkyrkliga kontext.

För Karl-Manfred Olsson var alla frågor lösta. Han utgick från att det demokratiska systemet visar respekt för Kyrkans tro. (aa s 114) Basen för denna demokrati är en majoritet där aktivitet eller bekännelse inte spelar någon roll, menade Olsson (aa s 114). Det borde inte vara särskilt svårt att ana en liten komplikation. Det partipolitiska systemet "erbjuder väljarna ... möjligheter att genom egna förespråkare påverka det kyrkliga livet. De politiska partierna har tack och lov ingen utarbetad kyrklig dogmatik i sina partiprogram. Det underlättar för medlemmarna att hysa och ge uttryck för olika uppfattningar i kyrkliga och religiösa frågor." (aa s 114) Nej, ingen utarbetad kyrklig dogmatik men ett eget dogma håller sig politiska partier med, det är väl ändå rätt självklart?

Hur är det då med de förtroendevalda? De som valts med förtroende till ett distriktsråd företräder troendeförsamlingen, menar Olsson, som avvisar tanken på distriktsråd av det skälet. Det är genom de legala organen, kyrkofullmäktige och kyrkoråd, vägen ska gå. Här ligger också styrkan eftersom den politiskt valde företräder "församlingsviljan på det sätt som hans väljare uppfattar den".

Det är när man läser de gamla programmen som man bättre ser vad som faktiskt hänt och kan uppfatta att de som firar gudstjänst, ber och i någon mening "helgas" genom detta, programmatiskt ska misstros. Vi hade ledande tjänstemän i dåvarande Diakonistyrelsen/Svenska kyrkans centralråd som programmatiskt misstrodde sådant folk - och prästerna, förstås. Jag hör till dem som menar att tar man inte kyrkfolket, Gudsfolket, till vara, förlorar man sitt folk. If you don't use them, you'll lose them."

Jag var i kyrkan i går och tittade mig omkring. Få av gudstjänstfirarna var med i kyrkorådet eller anställda, tyckte jag mig förstå. Men jag har ju rätt många års erfarenhet av det svenskkyrkliga systemet. Vi vänjer oss väl vid att somliga fattar beslut och de blir så upptagna av detta att den verksamhetsform som heter gudstjänst och lockar några kan ses som en av många verksamheter som det fattas beslut om men som man inte behöver leva med i för den sakens skull. Församlingsviljan kommer ju till uttryck genom partiets engagemang.

Jag tror inte ett ögonblick att detta system kan eller ska bestå. Det har levt på övertid och dränerar Svenska kyrkan på trosinnehåll. Jag tror att Gud kallar människor och att deras gåvor kommer till nytta i en levande, folklig Kyrka. En sådan Kyrka förvaltar den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga och tänker i människor, ser dem som de tillgångar de är och utmönstrar dem inte högvis i en iver att sauberhalten.

Den där avhandlingen Folk och kyrka innehöll en del av värde, tyckte jag mig förstå. Annars gladde jag mig i går mest åt Antje Jackeléns på twitter meddelade att hon är nominerad till årets skåning. Först ett pris i Malmö som den viktigaste opinionsbildaren, så hetast i Almedalen och nu nominerad till årets skåning. Det har inte hänt sedan f Gunnar fick utmärkelsen, tydligen år 1967. Han var dock verkligen skåning av födsel och ohejdad vana, kan man notera.

Antje Jackelén intervjuades i Kvällsposten, såg jag. Hon ser nomineringen som en ära. Om f Gunnar säger hon: "Jag hann aldrig träffa honom men jag är bekant med hans texter."
Det var ett intressant uttalande. Fader Gunnar som - text! Det kan man väl kalla akademabelt.