Med snopp. Del nio

Darlene O'Dells bok The Story of the Philadelphia Eleven, Seabury Books 2014, har jag läst. Mestadels på tåg. Det handlar alltså om prästvigningen i Philadelphia år 1974, där en uppsättning pensionerade biskopar vigde. Det gillade inte the Presiding Bishop eftersom episkopalernas General Synod inte fattat beslut om kvinnor i prästämbetet. Synoden hade i stället lagt frågan på is för att studera och be över saken. Det kunde tyckas överraskande. Beslut kanske kunde ha fattats? Vi får nämligen veta vilken taktik som användes för att övertyga biskoparna. Kvinnorna hade vänt sig till deras fruar. Saken blev, som det heter, "a pillow talk". Det räckte långt, men inte riktigt ända fram. Det beror på att det krävdes kvalificerad majoritet för ett beslut. Den fanns inte. Jag tycker beskedet om hur ämbetsteologi skapas - och var! - är av intresse.

Nu pressade utvecklingen (det kallas så) efter icke-beslutet på. Jag kan bara lita till O'Dells framställning. Den är klart sympatisk till det som hände. Och avståndet kanske kan lära oss något? Ett "felaktigt" beslut är ett icke-beslut och ska hanteras så. Är vi överens?

Jag hoppar över en massa i boken men redovisar några insikter.
Den ordning för beslutsfattande som fanns, kördes alltså helt enkelt över. Tanken var egentligen att reglerna för prästvigning som fanns var orättfärdiga och Jesus hade satt sig upp emot sådana regler. Här fanns regler som stred mot det Jesus ville. Uppfattas saken så, ska väl allt göras för att bryta reglerna. Men det fick somliga konsekvenser.

1. Samtalen upphörde
Det är uppenbart att samtalsviljan upphörde. Prästkandidaterna uppfattade samtalen som ett sätt att skjuta på allt.
De teologiska argumenten så som de redovisas hos O'Dell är inte så utarbetade. Jesus valde män och därför är prästämbetet till för män eller Gud är fader och därför inga kvinnliga präster anges vara motargumenten. Det är intressant att tagen om ämbetet inte redovisas som djupare tagna. Paulus dyker upp med texten om "här är inte man och kvinna" - lite obekymrat om att där han skriver om dopet. Det hade funnits mer at samtala om. Men då hade det fått ta tid. Och tid är det uppenbarligen alltid ont om. Det är som om tiden programmatiskt är kort.
När samtalen upphörde fanns det i alla fall en duktig pressansvarig - för biskoparna skulle bokstavligen sättas under press.
År 1976 gavs klart besked: "Att lyssna på dessa idiotier /från motståndarna, DS/ är att förneka mitt prästämbete och tillåta att 'dialogen' fortgår på deras villkor."

2. Elva kvinnor samlades - eller samlades ihop. Några hittar fler och så blir de så många att några biskopar utmanas. Jag uppfattar att Carter Heyward var den ledande. Det fanns deacons att ringa och fråga om de skulle vara med om nästa steg; prästvigning. Och här är ett problem, deras erfarenheter av att ställas åt sidan Manliga diakoner fick predika och undervisa. Kvinnliga fick ta hand om barn. Konstaterandet säger förstås något om hur man ser på barn, men i alla fall.

Vid prästvigningen den 29 juli 1974, Martas och Marias dag kallas den, var allt spänt. De vigande biskoparna var tre.  Daniel Corigan, Robert DeWitt och Edward Welles, II.
Welles "had been dickering and dithering" så en av prästkandidaterna, Alison Cheek tröttnade och sa: "I'd wish you would shit or get off the pot."
Kan en prästkandidat säga så till en svensk biskop och få framgång? Undras.

Kvinnorna var Merril Bittner, Alla Bozarth-Campbell, Alison Cheek, Emily Hewitt, Carter Heyward, Suzanne Hiatt, Marie Moorefiled, Jeanette Piccard, Betty Schiess, Katrina Swanson och Nancy Wittig.

En fotoutrustning ramlade med ett brak och någon av de elva trodde att de beskjutits. Det var atmosfären. Kvinnorna skämtade om hur det skulle bli om de fick mens just vid prästvigningen, iklädda sina vita albor. Det skulle tydligen vara ett argument? Jag är inte alls imponerad.
Jag är inte imponerad av en del motståndares repliker heller. De får höra en del, som när en präst skriver att nästa gång de ses ska han hälsa henne "The Rev Mother Fucker" eller den präst som körde naglarna i the deacons hand så att det började blöda när hon distribuerade kalken och sa "I hope you burn in hell".
Vi möter de kristna, de som är den nya mänskligheten.

3. Biskopar utmanades
Vigningen var ett faktum - invalid or irregular, det var man oense om.
Biskoparna, samlade i the House of Bishops, sa om vigningen att "priestery orders were not conferred" till de elva.
När det beslutet röstades igenom sa sig biskopen i Nevada vara "flabbergasted". Det betyder att han inte kunde hantera sin förvåning. Men så var det. Och det blev kanske lite problematiskt när ordningen med kvinnliga präster infördes och beslut skulle fattas vad som skulle ske med dem som vigts tidigare. Vigas på nytt? Vigas med förbehåll? Vigas med någon slags komplettering?

4. The Episcopal Church at Large kunde ingenting göra
Det är kanske mest intressant. Institutionen står lamslagen efter den vigning som backas upp i media. Slaget är förlorat från början.

5. Jurister får en stuga att leka i
Det är USA och vad vore USA utan advokater. Jag hänvisar till alla kriminalromaner som finns i ämnet rättvisa och rättegångar i USA.

6. De som vigdes ägnade sig åt annat än församlingstjänst.
Det kan bero på att de genom sin vigning är körda för församlingstjänst men det är påfallande att de vigda ägnar sig åt annat. Undervisning, offentlig tjänst eller arbete vid retreathus eller andliga centra: Wisdom House (a ecumenical feminist retreat center") och Greenfire. Psykoterapi återkommer bland det som de elva och de fyra i Washington (uppföljarna) ägnat sig åt.

7. HBTQ-frågan är en del av projektet
Till föreställningsvärlden hör att misogyni och homofobi hör ihop (aa s 121, se också s 9) Det skulle dröja till år 1977 innan biskop Paul Moore, som 1974 inte kunnat bestämma sig för om han skulle vara med i Philadelphia eller inte, prästvigde den öppet lesbiska Ellen Barrett.

8. Det finns bestämningar av Kyrkan som ter sig irrelevanta
En, helig, katolsk och apostolisk kyrka talas det om - och så sägs i The Episcopal Church, när den nicenska trosbekännelsen läses. Men referensramen ter sig irrelevant. Ingen tycks fråga hur den vigning de planerade stämmer i sammanhanget när man bryter en ordning som har hävd ändå från urkristendomen och stöds av auktoritativa utsagor i Nya testamentet.

Så vilka är likheterna med Sverige?
Det är en fråga värd att ställa.
Undfallande biskopar, i sak dåligt pålästa, kanske. Eller under en organiserad press att göra det en bestämd opinion önskar?
Amerikansk är nog hållningen att strunta i regler. I Sverige är vi mer regelstyrda.
Likheten är det mediala trycket, organiserat både här och där. Press, radio och tv används för att uppnå önskat resultat.
Och så splittringen, förstås. Det heter alltid att den inte blev så svår som man kunnat befara. Hur ska man värdera det argumentet? Jag vet inte.
Ett vet jag. När makt utövas, blir det inte läge för samtal eller nya insikter. Och det besynnerliga är att det blir svårt att till sist bestämma vilka som egentligen var de maktlösa.