Förtigandet - fördummandet

Det som inte syns, finns inte.

Jag antar att den borgerlighet som träder fram med diskret charm tänker ungefär så och samma tankemönster återfinns i det andra politiska lägret. Därtill finns det ett folk som ska skyddas för sådant folk inte ska påverkas av. Frågor som folket ska få ta sig an, ska vara enkla och okomplicerade - alltså precis sådana som Nisse i Hökarängen själv är. Enkel. Okomplicerad. Vi fick journalister tillskurna efter den mallen.

Jag vet inte vad Nisse i Hökarängen kallades i Leipzig, DDR, men Neues Deutschland var organet för honom. Liksom statstelevisionen. Det fanns frågor som aldrig skulle tas upp öppet.

De fanns ändå. Folk talade försiktigt om dem och byggde egna myter kring förhållanden. Några trodde sig veta och fann likasinnade som kunde dela vetskapen. Människan är sig lik - i Sverige, i DDR och annorstädes. Det märkliga är dock att människor, som misstror den information som levereras, ändå tror den. Det kanske är oundvikligt. Vi dirigeras.

Som en slags mothållning är jag därför för vital journalistik. Somliga dagar läser jag Barometern/OT, Smålandsposten, Ölandsbladet och Östran/Nyheterna. I Kalmartidningarna ser jag samma lokala bevakning från Öland, Mönsterås, Torsås, Nybro, Emmaboda, Högsby. I alla tidningarna kan jag se samma nyhetsuppslag från världen. Det betyder samma perspektiv, samma faktaurval, samma intervjuade och jag får ingen chans att bedöma det jag erbjuds läsa genom en alternativ läsning. Åsikter skulle fordomdags återfinnas på ledarsidorna och fakta i reportagen, hette det. Riktigt så enkelt var det inte. Men megafoneffekten var dåförtiden inte lika förödande som nu.

Jag kom på mig själv med att finna nyhetsrapporteringen från Gaza ointressant. Jag visste inget om vad som hände när jag hört berättelserna. Nå, det var krig och då är desinformation också ett verktyg. Det verktyget behövs kanske där - men behövs det i vår svenska vardag?

Nu har det blivit en debatt om invandring på denna blogg. Det blev mindre av den fråga jag ställde, den om världens yttersta tid - men låt gå. När det gäller flyktingar kommer debatten att handla om pengar. Nå, barmhärtighet kanske inte är gratis och för en kyrkokristen är det viktiga inte att säga till Herren Jesus: "När vi mötte dig som flykting, tyckte vi inte det var värt att satsa pengar på dig men vi var som vanligt vänliga ändå." Fast ett problem kanske är att den svenska staten inte kan visa barmhärtighet mot de olyckliga och pinade som kommer men däremot se till att de får möjlighet att leva. Så då återstår frågan om det mänskliga mötet, barmhärtigheten alltså. Men hur ska det mötet kunna ske i utanförskapets förorter och stadsdelar? Hur ska det mötet ske med människor som inser att de inte har någon framtid, inte kan få jobb och allt det där? Hur ska det mötet ske när predikanten i en tv-intervju la ut texten om hur islamiseringen av Danmark ska gå till och Christiansborg bli Muslimborg? Hur tänker man i olika grupperingar? Vi vet inte. Främlingen är verkligen främling - och förblir.

Vi har fått ett mindre homogent Sverige - och samtidigt ett mer.
Vi har mångfald - och samtidigt en markerad enhetskultur, styrd uppifrån.
Vi vet precis vad man ska säga/får säga - och hör det förklarande "jag är väl gammaldags" när folk säger något annat, som kan visa sig vara det som verkligen är sant.
Vi har sociala medier - men vem orkar läsa mer än ett fåtal debattörer?
Och de rapporter som berättar väsentliga ting får vi i kondenserad form och vet inte riktigt om det vi får veta går att lita på.

Demokratins ideal är andra, att lita på folks goda omdömen, att ge olika perspektiv, att stimulera debatt, att samlas i studiecirklar för att vrida och vända på resonemang. Då blir det mindre utrymme för pr-byråer, tidningar som skrivs för att tjäna pengar på oss och medier som ska hålla oss dumma. Då blir det plats för andra informationer, sådana som går på tvärs mot våra fördomar men som tvingar oss att hantera den mångsidiga verkligheten. Då slipper vi reagera på de känslomässiga stimuli andra förser oss med. Då kan vi tänka och tala tillsammans som hyfsat kloka människor. Motsägelser är friskhetstecken.

Vi är inte där.
Vi är i ett läge där vi hålls dumma, så att vi blir dumma.
Fruktar jag.